Jomen det går ganska bra trots allt. Framför allt är det bra mycket trevligare att vara på jobbet än att gå hemma och skrota. Och jag har varit hos den lilla ängeln (fysioterapeuten) Emelie igen och fått nya övningar och blivit tejpad. Den är lustigt men just tejpen verkar vara det som hjälper allra bäst. Det kanske är psykologiskt och det må så vara. Huvudsaken är att det hjälper! Hur det nu går till. Rena trolleriet. Emelie tror att stukningen är läkt men att jag har en överansträngning också. Det kommer att ta 4-6 veckor att läka det. Säger Emelie.
Efter onsdagens mjukstart var det dags för skarpt läge: Malmö som AGS. Fast ett eftermiddagståg den här gången. Skönt. Ingen frukostservering. Dock fick vi en dålig start. Det hade hänt en olycka (en påkörning, tyvärr med dödlig utgång) i Halmstad tidigare på dan och det blev följdförseningar. Dock är det så att det vid femtiden på eftermiddagen finns gott om alternativa anslutningar, så det är väl inte så farligt. MEN! Det var några personer som skulle vidare med nattåget till Berlin och det är ju lite special. Till ett sånt tåg finns inga alternativ som duger. En av damerna skulle dessutom på BRÖLLOP och bröllop går ju som vi vet inte i repris.....
 |
| Fantastiska Malmö! |
I normala fall skulle vi varit i Malmö strax innan halv fem och Berlintåget skulle avgå 17.00. Men nu var vi alltså försmädligt nog en halvtimme sena redan från start. En halvtimme som sakta blev 31 minuter, 32 minuter, 33 minuter.... Mitt adrenalinpåslag var enormt. SJ:s trafikledning lovade att Berlintåget skulle vänta in men bröllopsdamen hade andra uppgifter. Hon hade en väninna som redan satt på Berlintåget och hon visste minsann att här skulle inte väntas in något Göteborgståg inte! Jag blev superstressad. Jag hade också en massa andra anslutningar att jobba på. Folk som skulle till Kastrup t ex och som hade flyg att passa. Jag slet som ett djur och blev allt som oftast avbruten av bröllopsdamen som ville ha senaste nytt. När kom vi fram? Vad trodde jag? Och hur skulle vi göra om hon inte hann?
På nåt lyckligt vänster kom vi till Malmö 16.58. Och lyckligt nog på samma plattform som Berlintåget! Så det var bara att knata tvärs över perrongen! Jag drog en lättnadens suck. Det var banne mej det jobbigaste jag varit med om vad gäller anslutningar.
Knäet höll också hela resan och jag var mycket nöjd när jag sent på kvällen kröp ner i sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar