Idag fyller jag 57 år! Jag fick den bästa av presenter: En läkarundersökning beställd av SJ och Transportstyrelsen. Man måste vara frisk och drogfri om man ska jobba på tåg.
Jag fick börja med att fylla i en hälsodeklaration. Sedan togs längd, vikt, blodtryck, blodsocker och blodprov och de visade på utmärkta värden. På syntestet insåg jag hur himla dåligt jag ser på vänster öga. Men som tur är ser jag tillräckligt bra för att bli tågvärd. Hörseltestet skulle utföras i en celliknande hytt med kraftig dörr. Aldrig att jag stänger den dörren! sa jag och backade ut i korridoren. Då fick jag lov att sitta med öppen dörr. Det tokiga var bara att jag glömt att stänga av mobilen så den började förstås ringa mitt i testet. Attans! Pga denna fadäs blev det sämre resultat på vänster öra. Som tur var blev jag godkänd ändå. Pjuh! Till sist gjordes ett drogtest. Ett vanligt kisseprov alltså. Med mycket säkerhetsarrangemang för att garantera att ingen ska kunna fuska.
Alla dessa tester avverkades i ett lugnt men effektivt tempo av en mycket trevlig sköterska som hette Kerstin.
Sedan kom jag in till läkaren. Hon lyssnade på hjärta och lungor samt gjorde en del neurologiska tester och balanstest. Mina reflexer var i topptrim och jag klarade att stå med fötterna efter varann, sträcka ut armarna framför mej och blunda utan att ramla omkull. En ganska bra förmåga ifall man ska jobba på tåg som kränger och far.
Allt som allt var jag på mottagningen i en timme. Och, nota bene, fick GODKÄNT!!! Eller ja. Det återstår ju den lilla detaljen att drogtest och blodprov ska vara prickfria. Men det är ju för min del en ren formsak för jag vet ju att jag är drogfri! Jag dricker ju knappt ens alkohol längre.
Men ikväll ska här firas. Både födelsedag och läkarundersökning. Jag ska köpa mej ett fint rött vin och sen ska min son och jag laga till en brakmiddag. Och fira att jag står på tröskeln till utbildning som tågvärd! YES!!!
Tänk att även gamla tanter kan...!!
tisdag 29 mars 2016
måndag 28 mars 2016
Buen Camino
Jag har vandrat i påsk. Gått de tre första etapperna på Bohusleden. Det mesta var hur fint som helst men jag måste börja med lite gnäll :-/ För jag la märke till en sak: Det är inte alltid som de människor jag möter svarar på mitt glada Hej. Har du också märkt det? Hur kan det vara så? Hur kan man gå på en smal stig, möta en annan människa och låtsas som att det regnar? Det kan ju omöjligt vara så att jag inte syns. Hörs jag inte? Så kan det ju vara förstås. Att de som inte hejar är döva. Så nu har jag börjat vinka också!
Min uppmaning till dej som läser denna blogg är att vi alla fr o m nu säger HEJ och vinkar till alla vi möter när vi går på stigar och vandringsleder. Ett löjligt enkelt sätt att visa att du SER dina medmänniskor. Tummis?
När man vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien hälsar man dessutom alla med Buen Camino. Det är en hälsning som betyder att du önskar vandraren en "bra väg". Ungefär som vi önskar varandra lycklig resa. Det är en väldigt fin hälsning och jag saknar den. Under dessa tre dagar fick jag säga den till mej själv - och det gjorde jag ofta!
Jag startade på påskafton genom att ta bussen till Lindome. Solen sken och vinden kom i ryggen. Det var lite småkyligt men när man gick i skogen var det vindstilla och skönt. Leden gick både på vägar och stigar och över berg och träsk. Det var gott om spänger över det blöta och i början tyckte jag att det var oerhört charmigt och tog kort på varenda spång. Jag plockade också årets första tussilago och körde ner nosen i den och njöt för fulla drag. Enligt mej så är tussilagon den mest väldoftande blomman i hela världen! Om du inte testat så gör det. Den inte bara doftar gudomligt, den lyser upp den ganska färglösa tid vi är i innan naturen exploderar, och den bär löfte om värme och ljusare tider. Jag älskar den för att den är min "födelsedagsblomma". Den är "min"! Efter 5 timmar och 18 km kom jag fram till Stensjön och tog bussen hem.
På påskdagen startade jag vid Stensjön och nu hade jag sällskap av min goda vän Lena. Det var jättekul. Vi småpratade och hade en rätt så behaglig och lättvandrad tur ända upp till Härlanda tjärn - en lagom sträcka på ungefär 9 km. Det var en mulen och blåsig dag och precis när vi klev på bussen kom regnet! Sicket flyt!
Idag är det en annan dag - en annandag påsk. Jag tog bussen till Härlanda tjärn och fortsatte min vandring. Idag var vädret betydligt bättre även om det inte var så varmt. Men solen sken och fåglarna kvittrade och det är absolut vår i luften. Jag hörde många bofinkar och en koltrast. Leden var ganska lättvandrad men emellanåt var stigarna mer i form av en bäck än en stig. Vid ett tillfälle mötte jag en mycket upprörd man som tyckte att jag skulle göra som han; vända. För det var ju bara elände med stigen. Tja, vita gympadojor är kanske inte den bästa fotbeklädnaden..... Själv har jag goretex-kängor. Kängor som varit med i både norsk snö (glaciär) och spansk meseta (slättland). Med sådana på fötterna är det lätt att välkomna vårfloden istället för att störa sej på den. Jag såg en spindel och en citronfjäril och jag såg stelbenta myror (är inte myror alltid stelbenta förresten?) som sömnigt och lite vingligt promenerade på sin stack. Jag såg också en majestätisk älg som betade i en kraftledningsgata. Vinden kom rakt emot mej så han/hon fick ingen vittring och såg mej inte heller. Jag stod blick still. Det var fint att stå där och kolla. Inte ofta man ser älgar. Jag hittade också en stav som jag tänker göra till vandringsstav. Min fina samekniv som jag fick i gåva när jag besökte Jukkasjärvi i januari kom väl till pass när jag täljde bort det mesta av kvistar och lös bark. Denna stav ska smyckas och snidas och få följa mej ända upp till Strömstad! 36 mil. Idag gick jag 17 km och stoppade i Jonsered.
I morgon är det Dagen D. Läkarundersökning! Jag känner mej frisk och stark efter mina 4,5 mil på Bohusleden så det ska nog gå bra.
Buen Camino!
Min uppmaning till dej som läser denna blogg är att vi alla fr o m nu säger HEJ och vinkar till alla vi möter när vi går på stigar och vandringsleder. Ett löjligt enkelt sätt att visa att du SER dina medmänniskor. Tummis?
När man vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien hälsar man dessutom alla med Buen Camino. Det är en hälsning som betyder att du önskar vandraren en "bra väg". Ungefär som vi önskar varandra lycklig resa. Det är en väldigt fin hälsning och jag saknar den. Under dessa tre dagar fick jag säga den till mej själv - och det gjorde jag ofta!
Jag startade på påskafton genom att ta bussen till Lindome. Solen sken och vinden kom i ryggen. Det var lite småkyligt men när man gick i skogen var det vindstilla och skönt. Leden gick både på vägar och stigar och över berg och träsk. Det var gott om spänger över det blöta och i början tyckte jag att det var oerhört charmigt och tog kort på varenda spång. Jag plockade också årets första tussilago och körde ner nosen i den och njöt för fulla drag. Enligt mej så är tussilagon den mest väldoftande blomman i hela världen! Om du inte testat så gör det. Den inte bara doftar gudomligt, den lyser upp den ganska färglösa tid vi är i innan naturen exploderar, och den bär löfte om värme och ljusare tider. Jag älskar den för att den är min "födelsedagsblomma". Den är "min"! Efter 5 timmar och 18 km kom jag fram till Stensjön och tog bussen hem.
På påskdagen startade jag vid Stensjön och nu hade jag sällskap av min goda vän Lena. Det var jättekul. Vi småpratade och hade en rätt så behaglig och lättvandrad tur ända upp till Härlanda tjärn - en lagom sträcka på ungefär 9 km. Det var en mulen och blåsig dag och precis när vi klev på bussen kom regnet! Sicket flyt!
Idag är det en annan dag - en annandag påsk. Jag tog bussen till Härlanda tjärn och fortsatte min vandring. Idag var vädret betydligt bättre även om det inte var så varmt. Men solen sken och fåglarna kvittrade och det är absolut vår i luften. Jag hörde många bofinkar och en koltrast. Leden var ganska lättvandrad men emellanåt var stigarna mer i form av en bäck än en stig. Vid ett tillfälle mötte jag en mycket upprörd man som tyckte att jag skulle göra som han; vända. För det var ju bara elände med stigen. Tja, vita gympadojor är kanske inte den bästa fotbeklädnaden..... Själv har jag goretex-kängor. Kängor som varit med i både norsk snö (glaciär) och spansk meseta (slättland). Med sådana på fötterna är det lätt att välkomna vårfloden istället för att störa sej på den. Jag såg en spindel och en citronfjäril och jag såg stelbenta myror (är inte myror alltid stelbenta förresten?) som sömnigt och lite vingligt promenerade på sin stack. Jag såg också en majestätisk älg som betade i en kraftledningsgata. Vinden kom rakt emot mej så han/hon fick ingen vittring och såg mej inte heller. Jag stod blick still. Det var fint att stå där och kolla. Inte ofta man ser älgar. Jag hittade också en stav som jag tänker göra till vandringsstav. Min fina samekniv som jag fick i gåva när jag besökte Jukkasjärvi i januari kom väl till pass när jag täljde bort det mesta av kvistar och lös bark. Denna stav ska smyckas och snidas och få följa mej ända upp till Strömstad! 36 mil. Idag gick jag 17 km och stoppade i Jonsered.
I morgon är det Dagen D. Läkarundersökning! Jag känner mej frisk och stark efter mina 4,5 mil på Bohusleden så det ska nog gå bra.
Buen Camino!
fredag 25 mars 2016
Tankar om terror
Saxat ur GP:s nätupplaga, långfredag:
Det är sorglig läsning. Terrorns fula nuna grinar oss rakt i ansiktet. Det är meningen att vi ska bli rädda. Livrädda! Och knappt våga röra oss. Resa ska vi absolut inte göra! Det är bara några dagar sen bomber detonerade i Bryssel, på flygplatsen och i tunnelbanan. Det kommer att ske igen. Frågan är inte om, utan när och var? Vad vill dom? Och vad kan vi göra?
De som är personligt drabbade blir förtvivlade. En del blir arga, rasande, kanske hämndlystna och hatiska. Det är svårt att klandra dem. Hur skulle jag själv reagera? Det vet jag inte förrän jag drabbas. Det märkliga är att även människor som inte är personligt drabbade börjar agera med ilska och hat. Klyftorna ökar, toleransen minskar. Det är rädslan som talar.
I somras åkte jag med tåg mellan Barcelona och Pamplona. Där har rädslan fått praktiska konsekvenser. Jag informerades om att jag måste infinna mej senast 30 min före tågets avgång. Stationen liknade mer en flygplats än en station. Jag fick gå genom en säkerhetskontroll och allt bagage genomlystes. Alla passagerare blev visiterade och det kryllade av vakter. Kanske är det så all tågtrafik kommer att bli i framtiden? Även i Sverige? Att man ska checka in i god tid precis som med flyget?
Jag vill inte vara rädd. Jag vill leva mitt liv precis som jag alltid gjort. Jag vill dessutom arbeta på tåg. Ja det kanske är ett riskyrke men att jag skulle ge upp den drömmen finns inte på kartan. Jag tänker dessutom fortsätta tänka att vi alla är människor. ALLA. Människan kommer före etiketten. Det måste hon göra annars är vi inte bättre än djur. Det är inte en svensk, en muslim, en rullstolsburen du har framför dej. Eller en tiggare, en diabetiker, en idiot. Sätt MÄNNISKA framför så blir det något annat, eller hur? En människa i rullstol, en människa som tigger, en människa som gjorde något dumt. En terrorist är i konsekvensens namn då en människa som begår terrorhandlingar. Det är mycket svårt att se människan i en sådan handling men om vi inte gör det då är vi ju inte bättre än dom.
De som ännu inte begått dessa avskyvärda terrorhandlingar, kan vi få dem att tänka om? Hur gör vi det? Tror någon att vi får dem att tänka om genom att hata dem blint? Så som de tycks hata oss?
Nej jag försvarar inte terrorhandlingar. Verkligen inte! Men jag tror, med en dåres envishet, att det enda jag kan göra är att leva som vanligt och vrida till etiketterna en aning så att det blir tydligt - tydligare - att vi alla är människor. Ingen vet när livet tar slut men det är absolut värt att fylla varje dag med ljus och kärlek.
Carpe diem
Polisen i Södermanland tog på torsdagskvällen
emot ett samtal gällande ett misstänkt farligt föremål ombord ett tåg mellan
Göteborg och Stockholm.
- Misstanken har uppkommit efter att
tågpersonal har fått information att några personer uttryckt sig på ett sätt
som skapat oro bland passagerarna, säger Fredrik Kliman, presstalesman på
polisen.
Alla resenärer fick evakueras. Tåget som
avgick från Göteborg 18:30 stoppades strax före 21 vid Katrineholm. Tåget var
beräknat att nå Stockholm vid 21:30.
Nationella bombskyddet kallades till
platsen för att göra en undersökning av tåget. De assisterades av polis från
Södermanland.
- Två personer har tagits med för förhör.
Den ena är ett vittne och den andra är en person som ska ha uttryckt sig på ett
sätt som har skapat oro. Ingen är formellt gripen, säger Fredrik Kliman.
Tåget flyttas till en annan plats för att
undersökas närmare.
Det är sorglig läsning. Terrorns fula nuna grinar oss rakt i ansiktet. Det är meningen att vi ska bli rädda. Livrädda! Och knappt våga röra oss. Resa ska vi absolut inte göra! Det är bara några dagar sen bomber detonerade i Bryssel, på flygplatsen och i tunnelbanan. Det kommer att ske igen. Frågan är inte om, utan när och var? Vad vill dom? Och vad kan vi göra?
De som är personligt drabbade blir förtvivlade. En del blir arga, rasande, kanske hämndlystna och hatiska. Det är svårt att klandra dem. Hur skulle jag själv reagera? Det vet jag inte förrän jag drabbas. Det märkliga är att även människor som inte är personligt drabbade börjar agera med ilska och hat. Klyftorna ökar, toleransen minskar. Det är rädslan som talar.
I somras åkte jag med tåg mellan Barcelona och Pamplona. Där har rädslan fått praktiska konsekvenser. Jag informerades om att jag måste infinna mej senast 30 min före tågets avgång. Stationen liknade mer en flygplats än en station. Jag fick gå genom en säkerhetskontroll och allt bagage genomlystes. Alla passagerare blev visiterade och det kryllade av vakter. Kanske är det så all tågtrafik kommer att bli i framtiden? Även i Sverige? Att man ska checka in i god tid precis som med flyget?
Jag vill inte vara rädd. Jag vill leva mitt liv precis som jag alltid gjort. Jag vill dessutom arbeta på tåg. Ja det kanske är ett riskyrke men att jag skulle ge upp den drömmen finns inte på kartan. Jag tänker dessutom fortsätta tänka att vi alla är människor. ALLA. Människan kommer före etiketten. Det måste hon göra annars är vi inte bättre än djur. Det är inte en svensk, en muslim, en rullstolsburen du har framför dej. Eller en tiggare, en diabetiker, en idiot. Sätt MÄNNISKA framför så blir det något annat, eller hur? En människa i rullstol, en människa som tigger, en människa som gjorde något dumt. En terrorist är i konsekvensens namn då en människa som begår terrorhandlingar. Det är mycket svårt att se människan i en sådan handling men om vi inte gör det då är vi ju inte bättre än dom.
De som ännu inte begått dessa avskyvärda terrorhandlingar, kan vi få dem att tänka om? Hur gör vi det? Tror någon att vi får dem att tänka om genom att hata dem blint? Så som de tycks hata oss?
Nej jag försvarar inte terrorhandlingar. Verkligen inte! Men jag tror, med en dåres envishet, att det enda jag kan göra är att leva som vanligt och vrida till etiketterna en aning så att det blir tydligt - tydligare - att vi alla är människor. Ingen vet när livet tar slut men det är absolut värt att fylla varje dag med ljus och kärlek.
Carpe diem
söndag 20 mars 2016
40 år i arbetslivet
Det är nästan på dagen 40 år sedan jag började jobba. Sett ur det perspektivet låter jag gammal. Å andra sidan var jag bara 16 när jag hoppade av gymnasiet och blev barnflicka istället.
1976-1986
Han hette Henrik och bodde i ett radhus i Stockholms utkanter. Första veckan på jobbet fyllde vi år båda två. Han 4 och jag 17. Båda hans föräldrar var borta väldigt mycket. Minst 10 timmar per dag, ibland 12. Min lön var 1100 kr, före skatt. Jag har ett starkt minne av att jag fick ut 796 kr, att rummet jag hyrde i källaren hos en familj kostade 250 och att månadskortet på SL kostade 125. Det var väl på sätt och vis bra att arbetsdagarna var långa för jag fick ju alla måltider där, hos Henrik. De 421 kr jag hade kvar att leva på räckte inte långt ens på den tiden.
Efter 7 månader sökte jag in till postskolan. Jag hade lite att brås på; båda mina föräldrar var vid posten. Men jag tror inte att det var därför (jag hoppas inte det i alla fall) som jag som 17-åring blev antagen till postkassörsutbildningen. Jag fick lön från dag 1 och hade den skyhöga månadslönen av 2200 kr! Dubbelt så mycket som barnflickejobbet. När jag sedan fyllde 18 fick jag vansinnigt hög lön. Typ 4000.
De unga nuförtiden vet inte vad ett postkontor är, än mindre vad en postkassör var för något och vad hon (det var mest kvinnor) gjorde. Det ska jag berätta! Posten hade på den tiden en egen bank; Postbanken. Som 1974 gick ihop med Kreditbanken och blev PKbanken, som sedan blev Nordbanken och till slut Nordea. På Postskolan fick vi lära oss allt om bank. Och om brev och paket både in- och utrikes. Maxvikt och maxmått och tulldeklarationer och skrymmande och bräckligt. Det var hyllvis med pärmar som man skulle hålla reda på och slå upp i. Trycksaker hade en t ex en egen pärm. Det var en hel vetenskap. Vidare hade vi valutaväxling och skrev ut resecheckar. Vi sålde frimärken till filatelister som ville ha häften med ryggtryck och cylindersiffra. Fick dom ryggtryck, cylindersiffra OCH kontrollsiffra i samma häfte var dom lyriska! Vi hade också spelkassor där vi tog emot spel på hästar (V65) och kunde sälja biljetter till teatrar. Och vi tog emot ansökningar till id-kort och körkort och fanns det en bankomat så fyllde vi på pengar i den. På företagssidan skulle vi hålla reda på firmatecknare och vi hade stora kartotek med fullmakter. Det gällde att att lämna ut paket och värdeförsändelser till rätt person. Vi hade hand om boxsorteringen varje morgon och om ankommande och avgående värdepost. Då höll vi på med lack och sigill och plomberingstång. Det var väldigt noga. Kassorna var våra egna och räknade man fel fick man ersätta det ur egen ficka. Jag gick back med nåra tusen om året.
Från Postskolan minns jag än idag hur dom tjatade om "Nicken, blicken och leendet." Så skulle vi möta kunderna - eller allmänheten som en del äldre kassörer lite nedlåtande kallade dom som var på andra sidan disken. Som nybliven kassör och bara 18 år ung fick jag finna mej i att skickas runt på korta vikariat i hela regionen. Dom kunde ringa på morgonen och skicka mej vartsomhelst. Det gjorde ingenting. Jag tyckte om det! Jag gjorde exakt samma sak, bytte bara lokal och arbetskamrater. Det var precis så omväxlande som jag vill att ett jobb ska vara.
Efter några år som postkassör hade jag etablerat mej. Jag hade fast tjänst på kontoret Handen 3 och jobbade dagligen med att nicka och le åt alla kunder. Jag trivdes men det hände för lite. Jag drömde om äventyr. Som att bli sjöman! Som tjej på sjön kunde man i stort sett bara vara i mässen, alltså städa och laga mat, så för att få papper på att jag kunde det gick jag hemteknisk kurs och sedan 1 år på restaurangskola. Jag flyttade också till hamnstaden Göteborg.
På Sjömansförmedlingen i Göteborg skrattade man bara åt mej. Det fanns 2000 arbetslösa sjömän MED erfarenhet. Varför i allsindar skulle dom anställa en gröngöling? Jag började jobba som vårdbiträde på ett servicehus för äldre istället.
På hemteknisk kurs hade jag haft en klasskamrat som skulle bli dietist, och nu började jag drömma om det istället. Näringslära har jag alltid gillat. Och kemi. När man som jag inte hade gymnasiebetyg fanns en bakdörr: s k 25:4. Det innebar helt enkelt att om man var 25 år och hade jobbat i minst 4 så kunde man med tillägg av särskild behörighet komma in på universitet/högskola. På dietistlinjen var den särskilda behörigheten hemteknisk kurs och att ha jobbat i storkök. Jag såg genast till att ordna med jobb på Högsbo sjukhus.
Som 25-åring med 8 års arbetslivserfarenhet, med komvuxbetyg i engelska, med särskild behörighet och med 1,5 på högskoleprovet kom jag in. Jag var mäkta stolt.
Efter bara en kort tid på utbildningen kände jag att jag var på fel plats men jag gick ändå kvar. Jag tror att det var stoltheten över att ha knipit en plats i den hårda konkurrensen. Och så visste jag ju inte vad jag skulle göra istället. Jag tog examen julen -86. Det var skönt att vara färdig, men nu då?
1987-1997
Jag tog jobb som kokerska på ett daghem under våren. Till sommaren fick jag ett dietistvikariat på ett hälsohem utanför Borås. De veckorna där är de enda jag jobbat som dietist. Det var nu alldeles tydligt att jag valt fel yrke.
Jag fick en mindre identitetskris. Arbetsförmedlingen skickade mej på en AMI-kurs där jag blev testad. Det slutade med att jag skulle passa jättebra som..... elektriker! Förutom att min kropp inte skulle klara av ett såpass fysiskt krävande jobb så var jag rent ut sagt livrädd för kablar. Det var en konstig tid. Och det var då jag första gången klev in i SJ:s lokaler vid Centralstationen. Jag fick nämligen för mej att jag skulle bli lokförare! Och det hade jag nog blivit också ifall jag hade lämnat in en ansökan. En kvinnlig lokförare var på den tiden attraktiv eftersom man ville jämna ut könsfördelningen. Men jag backade ur när jag kom på att det nog var lite väl ensamt att sitta där framme i ett lok. Och tänk om jag körde på en människa..... Det skulle jag aldrig klara.
I maj 1988 gick jag därför tillbaka till posten. Det jobbet kunde jag i alla fall. Och jag visste att jag trivdes med det. Det var inte drömjobbet men i väntan på att jag skulle komma på vad det kunde vara så kunde jag väl alltid sitta och nicka och le. Jag flyttade också ut på landet, gifte mej och fick 2 barn.
Det hade hänt lite på posten under de år jag varit borta. Mycket var likt men det fanns också nyheter. Som att vi hade uniform och skulle sälja Nordeas produkter mer aktivt. Vi fick kontor med öppna diskar - alltså inget glas mellan mej och kund - och kösystem med nummerlappar. Nu var det inte snabbhet som premierades längre utan säljresultat. Posten bolagiserades också, dvs att man delade upp organisationen i Bank/Kassa och Brev/Paket. Det var början till slutet för oss kassörer. 1997 blev jag uppsagd.
1998-2015
Nu hamnade jag i Trygghetsrådets händer och blev åter utsatt för diverse tester. Personlighetstester och lämplighetstester. Nu skulle jag inte bli elektriker utan lärare eller kurator! Det ville jag inte. Så istället hoppade jag på Kunskapslyftet och fick efter drygt ett års studier äntligen gymnasiekompetens. Jag tog också datakörkort.
Tack vare att jag även läste lite datateknik på komvux fick jag ett praktikjobb på ett stort dataföretag. Dom ville helt enkelt ha någon som kunde grunderna med datorer - check!; som kunde skriva bra svenska - check!; men som inte var van vid affärssystem - check! (Affärssystem kallade dom det. Vanligt bokföringsprogram kan man säga också.) Programmet hette Scenario Professional och var nytt på marknaden. Så nytt att det saknades en manual och det var den jag skulle skriva. Det gjorde jag tillsammans med en äldre herre i Skellefteå. Med mina nybörjarögon och hans tekniska kunnande skapade vi tillsammans en fin liten manual i A5-format. Min första och hittills enda bok!
Efter att ha skrivit manualen blev jag förstås en fena på själva programmet. Jag satt i telefonsupport och jag fick följa med på kundbesök. En av kunderna, ett företag som jobbade med säkerhetslösningar för skrivare, stod en dag utan ekonomiansvarig. Dom ville ha mej på den platsen! Det var ett kul sätt att få jobb. Handplockad. Tack vare en tålmodig chef och en duktig föregångare som lämnat många mallar efter sej kunde jag ganska snart självständigt sköta både ekonomi och löner. Det var ett roligt jobb. Mycket ansvar. Nu när jag också var skild och hade barn varannan vecka så var det toppen att ha kontorstider. Lediga helger och tryggt. Inte så spännande kanske men det var den tiden i mitt liv. Barnen först.
Tyvärr tog det stopp efter 3 år. Huvudleverantören i Danmark kursade och det blev omorganisering. Jag stod åter till arbetsmarknadens förfogande.
Via en vän till en vän fick jag nästa jobb: Administratör på en liten friskola. Det skulle bara vara ett vikariat på ett år men jag blev kvar i drygt 11. Det är det mest roliga och lärorika jobb jag haft i hela mitt liv. Man kan utan överdrift säga att arbetsuppgifterna var enormt varierande, och det var roligt, men det var i längden också oerhört stressande. Arbetsuppgifterna blev bara fler och fler, eleverna blev samtidigt färre och färre och i och med det även antalet anställda. Så på färre personer skulle vi göra mer jobb. Det säger sej självt att det är ohållbart i längden. Dessutom blev det alltmer kvalificerade arbetsuppgifter som jag inte har utbildning för och då jag aldrig såg röken av någon arbetsbeskrivning så var det lite otydligt med vad jag skulle göra och vad jag kunde säga nej till. Jag kände att jag började gå sönder.
Min medicin mot utbrändhet stavas motion. Mycket motion! Jag började med att sommaren 2014 paddla längs västkusten i min hemmabyggda grönlandskajak. Jag startade i Önnered och var efter en vecka i Smögen. Där tog det stopp pga av vädret annars hade jag fortsatt. Man tänker väldigt bra när man är ensam i en kajak och det var det jag gjorde. Jag kunde konstatera att på skolan ville jag INTE vara kvar, men jag visste fortfarande inte vad jag ville. Om man tittar bakåt på mitt yrkesverksamma liv så är det nästan aldrig så att jag gjort något jag verkligen vill. Mina olika jobb har "bara blivit" liksom. Jag ville inte att det skulle bli så en gång till. Sommaren 2015 tog jag därför långledigt och vandrade 6 veckor i Spanien. Man tänker väldigt bra när man vandrar men jag fick inget tydligt svar där heller. Det var inte förrän jag åkte tåg i oktober som svaret kom till mej. TÅGVÄRD! Ja ni kan ju själva läsa om det i bloggens första inlägg.
2016-
Att flytta TILL är ofantligt mycket sundare än att flytta FRÅN. Jag har längtat i hela mitt liv efter att veta vad jag vill. Ett tag trodde jag att det var dietist. Tyvärr var ju det totalt fel men jag gjorde ett försök i alla fall. Nu har jag en ny dröm och jag är fantastiskt nära att uppfylla den. Det är också enastående roligt att i min ålder börja på något helt nytt. Och jag tänker att mina brokiga livserfarenheter kan komma väl till pass. Jag har haft hand om barn, gamla och handikappade. Jag har jobbat under stark press och med både trevliga och mindre trevliga kunder. Jag är flexibel och bra på att lösa problem. Jag är van att hantera pengar och id-handlingar och jag kan absolut koka kaffe! Jag har också en romantisk bild av att en tågvärd aldrig har tråkigt.
Jag hoppas att verkligheten visar sej vara precis som jag tror och att jag slipper byta perrong fler gånger i livet. Att det går som tåget. Att jag är på rätt spår.
Jag undrar hur det gick för Henrik?
1976-1986
Han hette Henrik och bodde i ett radhus i Stockholms utkanter. Första veckan på jobbet fyllde vi år båda två. Han 4 och jag 17. Båda hans föräldrar var borta väldigt mycket. Minst 10 timmar per dag, ibland 12. Min lön var 1100 kr, före skatt. Jag har ett starkt minne av att jag fick ut 796 kr, att rummet jag hyrde i källaren hos en familj kostade 250 och att månadskortet på SL kostade 125. Det var väl på sätt och vis bra att arbetsdagarna var långa för jag fick ju alla måltider där, hos Henrik. De 421 kr jag hade kvar att leva på räckte inte långt ens på den tiden.
Efter 7 månader sökte jag in till postskolan. Jag hade lite att brås på; båda mina föräldrar var vid posten. Men jag tror inte att det var därför (jag hoppas inte det i alla fall) som jag som 17-åring blev antagen till postkassörsutbildningen. Jag fick lön från dag 1 och hade den skyhöga månadslönen av 2200 kr! Dubbelt så mycket som barnflickejobbet. När jag sedan fyllde 18 fick jag vansinnigt hög lön. Typ 4000.
De unga nuförtiden vet inte vad ett postkontor är, än mindre vad en postkassör var för något och vad hon (det var mest kvinnor) gjorde. Det ska jag berätta! Posten hade på den tiden en egen bank; Postbanken. Som 1974 gick ihop med Kreditbanken och blev PKbanken, som sedan blev Nordbanken och till slut Nordea. På Postskolan fick vi lära oss allt om bank. Och om brev och paket både in- och utrikes. Maxvikt och maxmått och tulldeklarationer och skrymmande och bräckligt. Det var hyllvis med pärmar som man skulle hålla reda på och slå upp i. Trycksaker hade en t ex en egen pärm. Det var en hel vetenskap. Vidare hade vi valutaväxling och skrev ut resecheckar. Vi sålde frimärken till filatelister som ville ha häften med ryggtryck och cylindersiffra. Fick dom ryggtryck, cylindersiffra OCH kontrollsiffra i samma häfte var dom lyriska! Vi hade också spelkassor där vi tog emot spel på hästar (V65) och kunde sälja biljetter till teatrar. Och vi tog emot ansökningar till id-kort och körkort och fanns det en bankomat så fyllde vi på pengar i den. På företagssidan skulle vi hålla reda på firmatecknare och vi hade stora kartotek med fullmakter. Det gällde att att lämna ut paket och värdeförsändelser till rätt person. Vi hade hand om boxsorteringen varje morgon och om ankommande och avgående värdepost. Då höll vi på med lack och sigill och plomberingstång. Det var väldigt noga. Kassorna var våra egna och räknade man fel fick man ersätta det ur egen ficka. Jag gick back med nåra tusen om året.
Från Postskolan minns jag än idag hur dom tjatade om "Nicken, blicken och leendet." Så skulle vi möta kunderna - eller allmänheten som en del äldre kassörer lite nedlåtande kallade dom som var på andra sidan disken. Som nybliven kassör och bara 18 år ung fick jag finna mej i att skickas runt på korta vikariat i hela regionen. Dom kunde ringa på morgonen och skicka mej vartsomhelst. Det gjorde ingenting. Jag tyckte om det! Jag gjorde exakt samma sak, bytte bara lokal och arbetskamrater. Det var precis så omväxlande som jag vill att ett jobb ska vara.
Efter några år som postkassör hade jag etablerat mej. Jag hade fast tjänst på kontoret Handen 3 och jobbade dagligen med att nicka och le åt alla kunder. Jag trivdes men det hände för lite. Jag drömde om äventyr. Som att bli sjöman! Som tjej på sjön kunde man i stort sett bara vara i mässen, alltså städa och laga mat, så för att få papper på att jag kunde det gick jag hemteknisk kurs och sedan 1 år på restaurangskola. Jag flyttade också till hamnstaden Göteborg.
På Sjömansförmedlingen i Göteborg skrattade man bara åt mej. Det fanns 2000 arbetslösa sjömän MED erfarenhet. Varför i allsindar skulle dom anställa en gröngöling? Jag började jobba som vårdbiträde på ett servicehus för äldre istället.
På hemteknisk kurs hade jag haft en klasskamrat som skulle bli dietist, och nu började jag drömma om det istället. Näringslära har jag alltid gillat. Och kemi. När man som jag inte hade gymnasiebetyg fanns en bakdörr: s k 25:4. Det innebar helt enkelt att om man var 25 år och hade jobbat i minst 4 så kunde man med tillägg av särskild behörighet komma in på universitet/högskola. På dietistlinjen var den särskilda behörigheten hemteknisk kurs och att ha jobbat i storkök. Jag såg genast till att ordna med jobb på Högsbo sjukhus.
Som 25-åring med 8 års arbetslivserfarenhet, med komvuxbetyg i engelska, med särskild behörighet och med 1,5 på högskoleprovet kom jag in. Jag var mäkta stolt.
Efter bara en kort tid på utbildningen kände jag att jag var på fel plats men jag gick ändå kvar. Jag tror att det var stoltheten över att ha knipit en plats i den hårda konkurrensen. Och så visste jag ju inte vad jag skulle göra istället. Jag tog examen julen -86. Det var skönt att vara färdig, men nu då?
1987-1997
Jag tog jobb som kokerska på ett daghem under våren. Till sommaren fick jag ett dietistvikariat på ett hälsohem utanför Borås. De veckorna där är de enda jag jobbat som dietist. Det var nu alldeles tydligt att jag valt fel yrke.
Jag fick en mindre identitetskris. Arbetsförmedlingen skickade mej på en AMI-kurs där jag blev testad. Det slutade med att jag skulle passa jättebra som..... elektriker! Förutom att min kropp inte skulle klara av ett såpass fysiskt krävande jobb så var jag rent ut sagt livrädd för kablar. Det var en konstig tid. Och det var då jag första gången klev in i SJ:s lokaler vid Centralstationen. Jag fick nämligen för mej att jag skulle bli lokförare! Och det hade jag nog blivit också ifall jag hade lämnat in en ansökan. En kvinnlig lokförare var på den tiden attraktiv eftersom man ville jämna ut könsfördelningen. Men jag backade ur när jag kom på att det nog var lite väl ensamt att sitta där framme i ett lok. Och tänk om jag körde på en människa..... Det skulle jag aldrig klara.
I maj 1988 gick jag därför tillbaka till posten. Det jobbet kunde jag i alla fall. Och jag visste att jag trivdes med det. Det var inte drömjobbet men i väntan på att jag skulle komma på vad det kunde vara så kunde jag väl alltid sitta och nicka och le. Jag flyttade också ut på landet, gifte mej och fick 2 barn.
Det hade hänt lite på posten under de år jag varit borta. Mycket var likt men det fanns också nyheter. Som att vi hade uniform och skulle sälja Nordeas produkter mer aktivt. Vi fick kontor med öppna diskar - alltså inget glas mellan mej och kund - och kösystem med nummerlappar. Nu var det inte snabbhet som premierades längre utan säljresultat. Posten bolagiserades också, dvs att man delade upp organisationen i Bank/Kassa och Brev/Paket. Det var början till slutet för oss kassörer. 1997 blev jag uppsagd.
1998-2015
Nu hamnade jag i Trygghetsrådets händer och blev åter utsatt för diverse tester. Personlighetstester och lämplighetstester. Nu skulle jag inte bli elektriker utan lärare eller kurator! Det ville jag inte. Så istället hoppade jag på Kunskapslyftet och fick efter drygt ett års studier äntligen gymnasiekompetens. Jag tog också datakörkort.
Tack vare att jag även läste lite datateknik på komvux fick jag ett praktikjobb på ett stort dataföretag. Dom ville helt enkelt ha någon som kunde grunderna med datorer - check!; som kunde skriva bra svenska - check!; men som inte var van vid affärssystem - check! (Affärssystem kallade dom det. Vanligt bokföringsprogram kan man säga också.) Programmet hette Scenario Professional och var nytt på marknaden. Så nytt att det saknades en manual och det var den jag skulle skriva. Det gjorde jag tillsammans med en äldre herre i Skellefteå. Med mina nybörjarögon och hans tekniska kunnande skapade vi tillsammans en fin liten manual i A5-format. Min första och hittills enda bok!
Efter att ha skrivit manualen blev jag förstås en fena på själva programmet. Jag satt i telefonsupport och jag fick följa med på kundbesök. En av kunderna, ett företag som jobbade med säkerhetslösningar för skrivare, stod en dag utan ekonomiansvarig. Dom ville ha mej på den platsen! Det var ett kul sätt att få jobb. Handplockad. Tack vare en tålmodig chef och en duktig föregångare som lämnat många mallar efter sej kunde jag ganska snart självständigt sköta både ekonomi och löner. Det var ett roligt jobb. Mycket ansvar. Nu när jag också var skild och hade barn varannan vecka så var det toppen att ha kontorstider. Lediga helger och tryggt. Inte så spännande kanske men det var den tiden i mitt liv. Barnen först.
Tyvärr tog det stopp efter 3 år. Huvudleverantören i Danmark kursade och det blev omorganisering. Jag stod åter till arbetsmarknadens förfogande.
Via en vän till en vän fick jag nästa jobb: Administratör på en liten friskola. Det skulle bara vara ett vikariat på ett år men jag blev kvar i drygt 11. Det är det mest roliga och lärorika jobb jag haft i hela mitt liv. Man kan utan överdrift säga att arbetsuppgifterna var enormt varierande, och det var roligt, men det var i längden också oerhört stressande. Arbetsuppgifterna blev bara fler och fler, eleverna blev samtidigt färre och färre och i och med det även antalet anställda. Så på färre personer skulle vi göra mer jobb. Det säger sej självt att det är ohållbart i längden. Dessutom blev det alltmer kvalificerade arbetsuppgifter som jag inte har utbildning för och då jag aldrig såg röken av någon arbetsbeskrivning så var det lite otydligt med vad jag skulle göra och vad jag kunde säga nej till. Jag kände att jag började gå sönder.
Min medicin mot utbrändhet stavas motion. Mycket motion! Jag började med att sommaren 2014 paddla längs västkusten i min hemmabyggda grönlandskajak. Jag startade i Önnered och var efter en vecka i Smögen. Där tog det stopp pga av vädret annars hade jag fortsatt. Man tänker väldigt bra när man är ensam i en kajak och det var det jag gjorde. Jag kunde konstatera att på skolan ville jag INTE vara kvar, men jag visste fortfarande inte vad jag ville. Om man tittar bakåt på mitt yrkesverksamma liv så är det nästan aldrig så att jag gjort något jag verkligen vill. Mina olika jobb har "bara blivit" liksom. Jag ville inte att det skulle bli så en gång till. Sommaren 2015 tog jag därför långledigt och vandrade 6 veckor i Spanien. Man tänker väldigt bra när man vandrar men jag fick inget tydligt svar där heller. Det var inte förrän jag åkte tåg i oktober som svaret kom till mej. TÅGVÄRD! Ja ni kan ju själva läsa om det i bloggens första inlägg.
2016-
Att flytta TILL är ofantligt mycket sundare än att flytta FRÅN. Jag har längtat i hela mitt liv efter att veta vad jag vill. Ett tag trodde jag att det var dietist. Tyvärr var ju det totalt fel men jag gjorde ett försök i alla fall. Nu har jag en ny dröm och jag är fantastiskt nära att uppfylla den. Det är också enastående roligt att i min ålder börja på något helt nytt. Och jag tänker att mina brokiga livserfarenheter kan komma väl till pass. Jag har haft hand om barn, gamla och handikappade. Jag har jobbat under stark press och med både trevliga och mindre trevliga kunder. Jag är flexibel och bra på att lösa problem. Jag är van att hantera pengar och id-handlingar och jag kan absolut koka kaffe! Jag har också en romantisk bild av att en tågvärd aldrig har tråkigt.
Jag hoppas att verkligheten visar sej vara precis som jag tror och att jag slipper byta perrong fler gånger i livet. Att det går som tåget. Att jag är på rätt spår.
Jag undrar hur det gick för Henrik?
torsdag 17 mars 2016
Intervju!!!
Den 1 februari är min ansökan inne på rekryteringsföretaget. Den 22:e kan jag inte hålla mej längre. Jag mailar och frågar när man ska dra igång? Den 24:e ringer telefonen och jag blir intervjuad i ca 10 minuter. Jag sköter mej bra tycker jag. Jag är påläst och levererar tydliga svar. Och visst, två dagar senare blir jag inbokad på en riktig intervju!!!
Jag köper smink och kläder för nästan 3000 spänn. Jag affirmerar dagligen. Jag drömmer om SJ. Jag har svårt att söka andra jobb. Det känns som att jag är "otrogen" eller nåt.
Måndag 29 februari träffar jag Håkan i SJ:s lokaler vid Centralstationen. Håkan är från Stockholm och runt 50. Jag kör alla mina tricks med kroppsspråk och hållning, är uppklädd och lagom sminkad, har förberett fem frågor, har med mej pappas gamla portfölj med meritförteckning och polisutdrag. Jag är så laddad man kan vara. Och samtidigt märkligt kolugn. Pappa skulle ha gillat det här. Folkes flicka sitter på intervju hos SJ. Pappa nickar stolt.
Håkan och jag klickar rätt bra. Jag slappnar av och tiden rusar. Vi t o m drar över med några minuter. Det är så trevligt och vi har så mycket att prata om. Håkan ska vaska fram "tio guldkorn" ur de 400 ansökningarna säger han. Men jag glömmer fråga om jag är ett av dem.....
Därför blir glädjen enorm när det på internationella kvinnodagen kommer ett mail:
Grattis! Du har gått vidare i rekryteringsprocessen som Tågvärd till nästa steg som är att träffa gruppchefen på SJ i Göteborg.
Och tisdag 15 mars sitter jag återigen i SJ:s lokaler. Denna gång träffar jag Anders som är en av gruppcheferna här i Göteborg. Alltså min blivande närmaste chef. Kanske. Jag får nu lite mer specifika frågor men tycker att jag svarar rätt bra på dom också. Innan jag går gör jag det solklart för Anders att för mej är tågvärd inte bara ett jobb - det är DET jobbet! S o m j a g v i l l h a.
Kanske var det det som tog skruv eller jag vet inte men två timmar senare blev jag uppringd av en kvinna som bokade in mej på sista kontrollen: Läkarundersökning.
Nu är det VÄLDIGT VÄLDIGT nära!
Jag köper smink och kläder för nästan 3000 spänn. Jag affirmerar dagligen. Jag drömmer om SJ. Jag har svårt att söka andra jobb. Det känns som att jag är "otrogen" eller nåt.
Måndag 29 februari träffar jag Håkan i SJ:s lokaler vid Centralstationen. Håkan är från Stockholm och runt 50. Jag kör alla mina tricks med kroppsspråk och hållning, är uppklädd och lagom sminkad, har förberett fem frågor, har med mej pappas gamla portfölj med meritförteckning och polisutdrag. Jag är så laddad man kan vara. Och samtidigt märkligt kolugn. Pappa skulle ha gillat det här. Folkes flicka sitter på intervju hos SJ. Pappa nickar stolt.
Håkan och jag klickar rätt bra. Jag slappnar av och tiden rusar. Vi t o m drar över med några minuter. Det är så trevligt och vi har så mycket att prata om. Håkan ska vaska fram "tio guldkorn" ur de 400 ansökningarna säger han. Men jag glömmer fråga om jag är ett av dem.....
Därför blir glädjen enorm när det på internationella kvinnodagen kommer ett mail:
Grattis! Du har gått vidare i rekryteringsprocessen som Tågvärd till nästa steg som är att träffa gruppchefen på SJ i Göteborg.
Och tisdag 15 mars sitter jag återigen i SJ:s lokaler. Denna gång träffar jag Anders som är en av gruppcheferna här i Göteborg. Alltså min blivande närmaste chef. Kanske. Jag får nu lite mer specifika frågor men tycker att jag svarar rätt bra på dom också. Innan jag går gör jag det solklart för Anders att för mej är tågvärd inte bara ett jobb - det är DET jobbet! S o m j a g v i l l h a.
Kanske var det det som tog skruv eller jag vet inte men två timmar senare blev jag uppringd av en kvinna som bokade in mej på sista kontrollen: Läkarundersökning.
Nu är det VÄLDIGT VÄLDIGT nära!
Affirmering
Jag affirmerar extremt mycket. Jag sitter på min meditationspall och blundar. Jag föreställer mej i detalj en hel dag. Hur jag klär på mej min uniform, åker till Centralstationen och njuter av att kliva in i byggnaden. Den är ju så vacker! Jag är så stolt att jag jobbar där. Jätteglad. Jag går till perrongen och mitt tåg, hälsar på mina kollegor, hänger av mej jackan, pillar med lite förberedelser och släpper sedan på passagerarna. Jag ler, svarar på frågor, hjälper till att lyfta nån rullator och nån barnvagn, ler lite till.
Så åker vi. Jag kollar biljetter och står sedan i bistron. Jag serverar kaffe och skämtar lite med dom som är på det humöret. Pratar lite engelska, kanske lite spanska. Solen skiner och alla är glada. Det kommer nån surpuppa men mitt goda humör går inte att rubba. I Stockholm har jag 2 timmars rast och då hinner jag luncha med brorsan. Sen är det dags att åka tillbaka. Samma sak igen. Att med leende och glädje få bjussa på det lilla extra, hela tiden hela dan. Jag vet ju inte riktigt en tågvärds alla arbetsuppgifter utan får hitta på. Fantasi har jag gott om.
Att affirmera är mäktigt. Hjärnan kan nämligen inte skilja på fantasi och verklighet så den tror att jag redan är tågvärd! Den tror att vi verkligen åkte till Stockholm och jobbade. Ju fler detaljer desto bättre. Ta in alla sinnen. Lukt, smak, syn, hörsel och känsel. Jag kan inte återge allt men jag lovar att efter en affirmation av det här slaget är jag ofta helt slut och går och lägger mej. Jag har ju jobbat!
Så åker vi. Jag kollar biljetter och står sedan i bistron. Jag serverar kaffe och skämtar lite med dom som är på det humöret. Pratar lite engelska, kanske lite spanska. Solen skiner och alla är glada. Det kommer nån surpuppa men mitt goda humör går inte att rubba. I Stockholm har jag 2 timmars rast och då hinner jag luncha med brorsan. Sen är det dags att åka tillbaka. Samma sak igen. Att med leende och glädje få bjussa på det lilla extra, hela tiden hela dan. Jag vet ju inte riktigt en tågvärds alla arbetsuppgifter utan får hitta på. Fantasi har jag gott om.
Att affirmera är mäktigt. Hjärnan kan nämligen inte skilja på fantasi och verklighet så den tror att jag redan är tågvärd! Den tror att vi verkligen åkte till Stockholm och jobbade. Ju fler detaljer desto bättre. Ta in alla sinnen. Lukt, smak, syn, hörsel och känsel. Jag kan inte återge allt men jag lovar att efter en affirmation av det här slaget är jag ofta helt slut och går och lägger mej. Jag har ju jobbat!
Stora bemötandedagen
I början av februari är det dags för nästa tågresa, den "vanliga", den till Stockholm, och den gör jag för att delta på Stora Bemötandedagen. Det är ett arrangemang med ett flertal proffsiga talare och jag har fått en gratisbiljett genom Andreas Kullberg och hans företag Time2change. Det enda jag bekostar är tågbiljetten. Boendet hos mamma är ju som alltid gratis!
På bemötandedagen inleder Jan Gunnarsson, följd av Mia Liljeberg. Det handlar om konsten att få människor att känna sig välkomna resp mötesteknik. Sedan var det dags för Andreas själv och hans tal handlade mycket om hur vi ser på saker. Att vi kan styra upp det. Välja om vi bara staplar sten eller om vi bygger en katedral. Slutligen talade Lena Skogholm och det var extremt intressant. Hon berättade om hjärnforskning och illustrerade på ett komiskt sätt hur våra olika typer av hjärna fungerar och att det är viktigt att använda rätt språk för att nå fram till den människa du har framför dej.
Jag deltog naturligtvis på denna dag för att jag är intresserad av bemötande. Och om jag ska arbeta i ett serviceyrke så är det A och O hur jag bemöter mina kunder. Jag lärde mej en del nytt. Framför allt var det roligt.
Tack Andreas!
På bemötandedagen inleder Jan Gunnarsson, följd av Mia Liljeberg. Det handlar om konsten att få människor att känna sig välkomna resp mötesteknik. Sedan var det dags för Andreas själv och hans tal handlade mycket om hur vi ser på saker. Att vi kan styra upp det. Välja om vi bara staplar sten eller om vi bygger en katedral. Slutligen talade Lena Skogholm och det var extremt intressant. Hon berättade om hjärnforskning och illustrerade på ett komiskt sätt hur våra olika typer av hjärna fungerar och att det är viktigt att använda rätt språk för att nå fram till den människa du har framför dej.
Jag deltog naturligtvis på denna dag för att jag är intresserad av bemötande. Och om jag ska arbeta i ett serviceyrke så är det A och O hur jag bemöter mina kunder. Jag lärde mej en del nytt. Framför allt var det roligt.
Tack Andreas!
Sätter in en stöt
Utan att överdriva: Jag kan vara rätt så otålig. I slutet av januari tyckte jag att det måste börja hända nåt. Som jag tidigare nämnde i inlägget Socialt nätverk så hade jag ett namn att gå på; Sebastian. Honom hittade jag nu på Linkedin. Jag skrev till honom och bad om ett kortare möte för att jag ville veta mer om SJ:s rekrytering. Ringde gjorde jag också men utan att få svar. Men han svarade artigt via Linkedin att nu var det dags att söka!
30 januari, det var en lördag, kom äntligen annonsen ut:
SJ söker 10 tågvärdar till sommaren 2016!!!
Detta var vad jag väntat på! Jag hade alla mina nya, tjusiga formuleringar klara efter alla seminarier jag gått på, alla böcker i mental träning jag läst, alla filmer jag sett på You Tube. Nu ville jag bara snabbt få in min ansökan.... och så gick inte det!!! Det var så frustrerande. Jag höll på hela helgen. Nä-hej, det ville sej inte. Panikslagen och gråtfärdig mailade jag måndag morgon återigen SJ:s Sebastian. Jag mailade även rekryteringsfirman och sa att det var fel på deras webformulär. Sedan gick jag till Arbetsförmedlingen för ett inbokat möte.
Vid måndag lunch var min ansökan som tågvärd inne i flera versioner. Dels hade jag fått (teknisk) hjälp på AF och till slut skickat in min egna, dels hade Sebastian (!!!) hjälpt till. Det skrev han i ett mail. Även rekryteringsföretaget hade hört av sej och ville hjälpa till. Jag började nog bli lite småkänd i vissa kretsar..... Jag kan ju tillägga att det inte alls var fel på webformuläret. Det var bara jag som i min iver haft för bråttom! Skämmigt eller charmigt?
Min son sa att detta borde göra vemsomhelst nyfiken och att det borde göra så att jag åtminstone kom på intervju.
Min son är en klok son.
30 januari, det var en lördag, kom äntligen annonsen ut:
SJ söker 10 tågvärdar till sommaren 2016!!!
Detta var vad jag väntat på! Jag hade alla mina nya, tjusiga formuleringar klara efter alla seminarier jag gått på, alla böcker i mental träning jag läst, alla filmer jag sett på You Tube. Nu ville jag bara snabbt få in min ansökan.... och så gick inte det!!! Det var så frustrerande. Jag höll på hela helgen. Nä-hej, det ville sej inte. Panikslagen och gråtfärdig mailade jag måndag morgon återigen SJ:s Sebastian. Jag mailade även rekryteringsfirman och sa att det var fel på deras webformulär. Sedan gick jag till Arbetsförmedlingen för ett inbokat möte.
Vid måndag lunch var min ansökan som tågvärd inne i flera versioner. Dels hade jag fått (teknisk) hjälp på AF och till slut skickat in min egna, dels hade Sebastian (!!!) hjälpt till. Det skrev han i ett mail. Även rekryteringsföretaget hade hört av sej och ville hjälpa till. Jag började nog bli lite småkänd i vissa kretsar..... Jag kan ju tillägga att det inte alls var fel på webformuläret. Det var bara jag som i min iver haft för bråttom! Skämmigt eller charmigt?
Min son sa att detta borde göra vemsomhelst nyfiken och att det borde göra så att jag åtminstone kom på intervju.
Min son är en klok son.
Arbetslös
I januari 2016 stod jag till arbetsmarknadens förfogade. Jag totade ihop ett schema som jag körde stenhårt, varje dag:
0700 Väckning och grötfrukost
0800 Stavgång med tyngder
1000 Frukost nr 2
1100 Jobbsökeri
1300 Lunch
1400 Spanska på nätet
1500 Yoga eller tai ji
1600 Mellanmål
1900 Enklare kvällmål
2200 Läggdags
Att söka jobb är ett heltidsjobb. Två timmar per dag är ungefär det jag orkar om det ska bli kvalitet. Det handlar inte bara om att slänga in ansökningar till höger och vänster utan också om att förbättra sitt cv och hur man bäst uttrycker sej i sitt personliga brev. Jag var en flitig gäst på Arbetsförmedlingens seminarier. Det var tips om var man hittar jobben, hur man skriver, vad man inte bör göra och hur man kan vara extra kreativ. En del var bra, andra mindre bra.
När man ska söka jobb, och i synnerhet när man som jag ska byta bransch, så måste man tänka utanför boxen. Jag sökte jobb som handlade om resande i någon form. Hotell, rederier, turism. Samtliga ansökningar var seriöst menade. Förutom att jag kom på intervju hos SJ (till slut!) så kom jag faktiskt på ännu en. Jag är stolt över det - även om jag sen inte fick jobbet.
Till dags dato har jag sökt 31 jobb och lämnat 5 intresseanmälningar. Den arbetsgivare som varit mest intresserad av mej har varit SJ. Och det är ömsesidigt!
0700 Väckning och grötfrukost
0800 Stavgång med tyngder
1000 Frukost nr 2
1100 Jobbsökeri
1300 Lunch
1400 Spanska på nätet
1500 Yoga eller tai ji
1600 Mellanmål
1900 Enklare kvällmål
2200 Läggdags
Att söka jobb är ett heltidsjobb. Två timmar per dag är ungefär det jag orkar om det ska bli kvalitet. Det handlar inte bara om att slänga in ansökningar till höger och vänster utan också om att förbättra sitt cv och hur man bäst uttrycker sej i sitt personliga brev. Jag var en flitig gäst på Arbetsförmedlingens seminarier. Det var tips om var man hittar jobben, hur man skriver, vad man inte bör göra och hur man kan vara extra kreativ. En del var bra, andra mindre bra.
När man ska söka jobb, och i synnerhet när man som jag ska byta bransch, så måste man tänka utanför boxen. Jag sökte jobb som handlade om resande i någon form. Hotell, rederier, turism. Samtliga ansökningar var seriöst menade. Förutom att jag kom på intervju hos SJ (till slut!) så kom jag faktiskt på ännu en. Jag är stolt över det - även om jag sen inte fick jobbet.
Till dags dato har jag sökt 31 jobb och lämnat 5 intresseanmälningar. Den arbetsgivare som varit mest intresserad av mej har varit SJ. Och det är ömsesidigt!
Åka sovvagn
När man nu vet vad man vill och dessutom tror starkt på att leva sin dröm som om den var sann, vad är då det bästa man kan göra när det blir ett nytt, fräscht år och man vill manifestera sin önskan inför hela universum? Svaret är enkelt: Man åker tåg! Långt. Inte så långt man kan men nästan.
Jag åkte till Kiruna! Det fanns flera anledningar. Den viktigaste var som sagt att manifestera tåg i mitt liv. Sen har jag varit nyfiken på Kiruna sen jag var liten. Jag ville också uppleva midnattsmörkret och jag ville se snö. Ganska nära Kiruna finns också Jukkasjärvi med det berömda Ishotellet.
På nyårsdagens kväll klev jag ombord på SJ:s nattåg norrut. Jag hade egen kupé (!!!) med egen toalett och dusch! Lyxigt värre. Det kostar 1500 kr enkel väg. Det är inte så farligt tycker jag. Det enda som var lite jobbigt i början var att kupén var så himla SMAL. Jag fick helt enkelt klaustrofobi. Vi var väl nästan i Hallsberg innan jag vågade stänga dörren ut till korridoren. Toadörren stängde jag inte på hela resan - den baxade jag upp med diverse uppfinningar så som tidningar och handdukar - men det gjorde inget. Det var ju bara jag där.
Jag åt kvällsmat i restaurangvagnen och kröp sedan ner mellan rena lakan. Tågets krängningar blev som en skön vaggning till sömns. I Boden bytte jag tåg och anlände till Kiruna på eftermiddagen. Då hade jag åkt tåg i nästan 21 timmar. Tidtabellen höll, det tycker jag är fantastiskt!
Det finns mycket att säga om Kiruna men den här bloggen handlar om att byta yrke. Kiruna och Jukkasjärvi är en annan historia. Jag fick i alla fall 5 fantastiska dagar med sol och snö och neråt 30 minusgrader. Sedan åkte jag hem - i egen kuppe förstås!
Jag åkte till Kiruna! Det fanns flera anledningar. Den viktigaste var som sagt att manifestera tåg i mitt liv. Sen har jag varit nyfiken på Kiruna sen jag var liten. Jag ville också uppleva midnattsmörkret och jag ville se snö. Ganska nära Kiruna finns också Jukkasjärvi med det berömda Ishotellet.
På nyårsdagens kväll klev jag ombord på SJ:s nattåg norrut. Jag hade egen kupé (!!!) med egen toalett och dusch! Lyxigt värre. Det kostar 1500 kr enkel väg. Det är inte så farligt tycker jag. Det enda som var lite jobbigt i början var att kupén var så himla SMAL. Jag fick helt enkelt klaustrofobi. Vi var väl nästan i Hallsberg innan jag vågade stänga dörren ut till korridoren. Toadörren stängde jag inte på hela resan - den baxade jag upp med diverse uppfinningar så som tidningar och handdukar - men det gjorde inget. Det var ju bara jag där.
Jag åt kvällsmat i restaurangvagnen och kröp sedan ner mellan rena lakan. Tågets krängningar blev som en skön vaggning till sömns. I Boden bytte jag tåg och anlände till Kiruna på eftermiddagen. Då hade jag åkt tåg i nästan 21 timmar. Tidtabellen höll, det tycker jag är fantastiskt!
Det finns mycket att säga om Kiruna men den här bloggen handlar om att byta yrke. Kiruna och Jukkasjärvi är en annan historia. Jag fick i alla fall 5 fantastiska dagar med sol och snö och neråt 30 minusgrader. Sedan åkte jag hem - i egen kuppe förstås!
Socialt nätverk
När man söker nytt jobb är det smart att använda sitt sociala nätverk. Sociala medier och vanlig mun-till-mun-metod t ex. Det gäller att trumpeta ut budskapet: "Jag letar jobb!" I mitt fall är det enda sociala medie jag använder Linkedin. Där bytte jag profil från skoladministratör till blivande tågvärd, med frågetecken.
Frågetecknet symboliserar en viss ödmjukhet. Man ska inte vara för kaxig, men jag tror starkt på affirmationer och målmedvetenhet.
Även om ingen i mitt nätverk kunde ta mej i handen och leda in mej på det nya jobbet, varsågod, så är det ändå mycket man kan få ut av att vara öppen med sitt sökande. Jag fick många goda tips. Vid ett tillfälle fick jag dock höra mycket nedslående fakta: SJ anställer ingen över 50....
Detta föranledde mej att ringa SJ:s huvudkontor i Stockholm och tala med deras HR-avdelning. Jag fick tag på en kvinna som kunde dementera åldersryktet å det bestämdaste. Så var det INTE! SJ är mån om att ha en naturlig bredd på sina anställda. Hon gav mej också namnet på en man som arbetar med rekrytering av tågvärdar i Göteborg. Sebastian. Jag la namnet på minnet. Det skulle visa sej klokt.
Frågetecknet symboliserar en viss ödmjukhet. Man ska inte vara för kaxig, men jag tror starkt på affirmationer och målmedvetenhet.
Även om ingen i mitt nätverk kunde ta mej i handen och leda in mej på det nya jobbet, varsågod, så är det ändå mycket man kan få ut av att vara öppen med sitt sökande. Jag fick många goda tips. Vid ett tillfälle fick jag dock höra mycket nedslående fakta: SJ anställer ingen över 50....
Detta föranledde mej att ringa SJ:s huvudkontor i Stockholm och tala med deras HR-avdelning. Jag fick tag på en kvinna som kunde dementera åldersryktet å det bestämdaste. Så var det INTE! SJ är mån om att ha en naturlig bredd på sina anställda. Hon gav mej också namnet på en man som arbetar med rekrytering av tågvärdar i Göteborg. Sebastian. Jag la namnet på minnet. Det skulle visa sej klokt.
Mental träning
Jag har i flera års tid följt Andreas Kullbergs Livstips och Olof Röhlanders Veckans peptalk - din termos i gryningen. Båda är 2 inspirerande herrar som varje vecka skickar ut mail med vettiga råd och nya sätt att tänka. Mental träning helt enkelt! Dom är oerhört bra båda två. Man kan prenumerera på deras veckomail.
Den 19 november var Olof på Folkets hus i Göteborg och jag går dit och lyssnar till föreläsningen "Livet är en fråga om inställning - eller?" Kvällen går snabbt som attan, så som det brukar vara när man njuter och trivs. Jag går hem med 2 böcker, ett stort leende och ett jävlar anamma.
På You Tube finns hur mycket som helst om man behöver omprogrammera sin hjärna och tänka mer positivt. En av de bättre filmerna är Kjell Enhager och hans Jag AB. Det är en 2,5 timmar lång föreläsning som är fullmatad med aha-upplevelser.
Se den!
Den 19 november var Olof på Folkets hus i Göteborg och jag går dit och lyssnar till föreläsningen "Livet är en fråga om inställning - eller?" Kvällen går snabbt som attan, så som det brukar vara när man njuter och trivs. Jag går hem med 2 böcker, ett stort leende och ett jävlar anamma.
På You Tube finns hur mycket som helst om man behöver omprogrammera sin hjärna och tänka mer positivt. En av de bättre filmerna är Kjell Enhager och hans Jag AB. Det är en 2,5 timmar lång föreläsning som är fullmatad med aha-upplevelser.
Se den!
Blå tåget
Blå tåget är ett udda inslag i Sveriges tågtrafik. Deras blå vagnar med guldbokstäver är av modell äldre. Restaurangvagnen har vita linnedukar med färska blommor på och det finns en bar med piano där det spelas live-music. Personalen är extremt vänlig och stämningen är glad. Det är Skandinaviska Jernbanor som driver tågtrafiken och deras motto att "erbjuda en kvalitetsresa i genuin tågmiljö, där själva resan är en del av målet" är tydlig för alla. Det skulle vara en dröm att få jobba på Blå tåget.
Jag ringde dem i november, jag ringde dem i december, jag ringde dem i januari. Jag skickade in cv och personligt brev. Men inte förrän i februari fick jag ett klart besked: Vi har inget behov av att anställa för tillfället. Det var den 2 februari. Redan den 10 februari såg jag på Arbetsförmedlingens Platsbanken att dom sökte tågkonduktör....
Jag hade väl "fel profil"....
Jag ringde dem i november, jag ringde dem i december, jag ringde dem i januari. Jag skickade in cv och personligt brev. Men inte förrän i februari fick jag ett klart besked: Vi har inget behov av att anställa för tillfället. Det var den 2 februari. Redan den 10 februari såg jag på Arbetsförmedlingens Platsbanken att dom sökte tågkonduktör....
Jag hade väl "fel profil"....
MTR
MTR heter dom nya, röda tågen som går mellan Stockholm och Göteborg. MTR betyder Mass Transit Railway och är ett Hongkongföretag. Jag sökte jobb som tågvärd hos dom också.
Efter några dagar fick jag en web-länk till ett test som är snarlikt tester man har till Föreningen Mensa. Alltså för folk som har IQ över 131. I sådana test får du 8 givna figurer och ska genom att studera dessa räkna ut hur figur nr 9 ska se ut. Det är mycket logiskt.
Testet gick på tid och det var svåra figurer. Jag gjorde mitt allra bästa men kunde inte låta bli att undra varför en tågvärd ska behöva kunna sånt? Ska man kanske vara medlem i Mensa för att jobba på MTR? Det kanske är så i Hong Kong? Att anställda gör intelligenstest innan anställning? Att man bara tittar på IQ och inte på EQ eller SQ, emotionell resp social kompetens?
I min värld är EQ och SQ så mycket viktigare. I synnerhet när man arbetar med människor. Jag kan därför ärligt säga att jag varken blev ledsen eller förvånad när jag sedan, sent omsider, fick svar. Det hette att jag inte hade "rätt profil". Kyss mej i arslet, tänkte jag, det handlar såklart om ålder och inget annat.
MTR:s nejsvar triggade igång mej ännu mer. Jag ska minsann visa dom!
Efter några dagar fick jag en web-länk till ett test som är snarlikt tester man har till Föreningen Mensa. Alltså för folk som har IQ över 131. I sådana test får du 8 givna figurer och ska genom att studera dessa räkna ut hur figur nr 9 ska se ut. Det är mycket logiskt.
Testet gick på tid och det var svåra figurer. Jag gjorde mitt allra bästa men kunde inte låta bli att undra varför en tågvärd ska behöva kunna sånt? Ska man kanske vara medlem i Mensa för att jobba på MTR? Det kanske är så i Hong Kong? Att anställda gör intelligenstest innan anställning? Att man bara tittar på IQ och inte på EQ eller SQ, emotionell resp social kompetens?
I min värld är EQ och SQ så mycket viktigare. I synnerhet när man arbetar med människor. Jag kan därför ärligt säga att jag varken blev ledsen eller förvånad när jag sedan, sent omsider, fick svar. Det hette att jag inte hade "rätt profil". Kyss mej i arslet, tänkte jag, det handlar såklart om ålder och inget annat.
MTR:s nejsvar triggade igång mej ännu mer. Jag ska minsann visa dom!
Det första steget
17 oktober 2015 registrerade jag mej på SJ:s hemsida. Jag svarade på frågor, lämnade ett cv och skrev lite kort om varför jag ville jobba som tågvärd. Sen var det bara att vänta. Jag visste att det var helt fel tid på året. Att SJ rekryterar i februari/mars - det hade min vän sjömanstågvärden berättat.
Men nu var i alla fall första steget taget!
Men nu var i alla fall första steget taget!
Att säga nej till andra och ja till sej själv
13 oktober var jag på anställningsintervju på Företag AB. För första gången på över 11 år fick jag frågor som: vem är jag? vad vill jag? och varför då? Och varför skulle jag passa just där?
Ja det var just det. Varför skulle jag passa just där? Jamen det är ju det här jag alltid gjort! Det är ju det jag kan. Jag kan inget annat. Väl? Eller ja.... jag vet ju att jag kan det här. Jag behöver ett jobb efter jul nu och..... Tja, välj mej bara! Jag är bra.
16 oktober åkte jag SJ snabbtåg igen. Det var väl en himla tur att jag gjorde det. Nu blev jag påmind om förra resan, resan där jag fick veta att tågvärd är världens roligaste jobb. Ville jag inte ha världens roligaste jobb? Jo det vill jag!
Så att när arbetsgivaren på Företag AB ringde upp och sa att jag fått jobbet så tackade jag nej. Nej till dom och ja till mej själv.
Jag ska bli tågvärd!
Ja det var just det. Varför skulle jag passa just där? Jamen det är ju det här jag alltid gjort! Det är ju det jag kan. Jag kan inget annat. Väl? Eller ja.... jag vet ju att jag kan det här. Jag behöver ett jobb efter jul nu och..... Tja, välj mej bara! Jag är bra.
16 oktober åkte jag SJ snabbtåg igen. Det var väl en himla tur att jag gjorde det. Nu blev jag påmind om förra resan, resan där jag fick veta att tågvärd är världens roligaste jobb. Ville jag inte ha världens roligaste jobb? Jo det vill jag!
Så att när arbetsgivaren på Företag AB ringde upp och sa att jag fått jobbet så tackade jag nej. Nej till dom och ja till mej själv.
Jag ska bli tågvärd!
Det började med en tågresa
8 oktober 2015 åkte jag SJ snabbtåg till Stockholm. Det var inte första gången precis. Jag kan inte räkna till antal gånger jag åkt just mellan Göteborg och Stockholm.
Jag känner mej hemma på tåg. Det har jag alltid gjort. På tåg kan man göra så mycket. Sova, prata, äta, läsa, sticka eller bara sitta och titta ut genom fönstret. Det finns dom som jobbar också men det har aldrig jag gjort.
I bistron köpte jag en kaffe och något att äta. Tågvärden var en ung man, en f d sjöman visade det sej. Han var charmig och trevlig och sa att han hade världens bästa jobb! Jag har många gånger tänkt att det bergis är så. Att tågvärd faktiskt är något jag skulle kunna tänka mej.
Vi pratade på en stund. När jag gick hojtade han att "vi kanske ses som kollegor då!" Det kändes bra när han sa så. Jag tror det var då jag bestämde mej. Men jag glömde fråga vad han hette.
Jag känner mej hemma på tåg. Det har jag alltid gjort. På tåg kan man göra så mycket. Sova, prata, äta, läsa, sticka eller bara sitta och titta ut genom fönstret. Det finns dom som jobbar också men det har aldrig jag gjort.
I bistron köpte jag en kaffe och något att äta. Tågvärden var en ung man, en f d sjöman visade det sej. Han var charmig och trevlig och sa att han hade världens bästa jobb! Jag har många gånger tänkt att det bergis är så. Att tågvärd faktiskt är något jag skulle kunna tänka mej.
Vi pratade på en stund. När jag gick hojtade han att "vi kanske ses som kollegor då!" Det kändes bra när han sa så. Jag tror det var då jag bestämde mej. Men jag glömde fråga vad han hette.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)