Men så snart jag kliver in på basen och får på mej uniformen är det som att jag kliver in i min yrkesroll och jag bara GÖR. I den stunden, innan jag sätter igång, finns bara glädje och förväntan. Min glädje grusades dock en aning när jag såg vilket tågsätt vi skulle ha upp till Stockholm; ett väldans "trasigt" tåg med flera avstängda toaletter och en massa annat strul.
Jag hade haft exakt detta tågsätt senast jag åkte till Stockholm. Den gången hade vi FYRA avstängda toaletter samt en toa som jag fick återställa ett flertal gånger. I praktiken hade vi alltså bara 2 fungerande toaletter. Det är ju på tok för lite på ett fullsatt tåg (300 pers) och vi fick ta en del skit (haha!) från arga resenärer som febrilt letade efter en toa. Jag var upprörd själv och kunde bara hålla med. Jag blev nu aningen irriterad över att toaletterna i vagn 4 fortfarande inte var fixade. BÅDA var avstängda och detta hade anmälts redan 29 juni..... Svaret jag fick från gruppchefen var att det är svårt att hinna med på sommaren. Jaha? Det var bara att bita ihop och se glad ut och gå ut och möta resenärerna.
Väl på tåget visade det sej att det var ännu en toa som var avstängd. Plus stopp i ett handfat och stopp i båda vaskarna i 1 klass. Slutligen även ett stopp i kaffemaskinen så att vi fick hämta termosar från 1 klass. Kort sagt ett förstoppat tåg! Såhär kan det bara inte fortgå tänkte jag argt.
Jag ringde fordonsledningen, jag skrev rapport, jag gjorde t o m en synergirapport. En sådan slår lite högre än en vanlig rapport eftersom det gäller arbetsmiljö. Jag anser att det är undermålig arbetsmiljö att åka med alltför många avstängda toaletter. På min synergirapport fick jag 9 autosvar från lediga chefer som beklagade att de var på semester och skulle återkomma i augusti. NIO!!
Någon måste dock ha fått min rapport. Eller så var det min kollega Mats som visste vad att göra. Det var han som skulle ta över tågsättet från Stockholm och jag hade ringt honom och förvarnat. Mats gick resolut in till en av gruppcheferna i Stockholm. Det tog skruv! Jag fick ett jättetrevligt mail från henne där hon höll med om att detta var under all kritik och att tåget nu MÅSTE lagas när det väl kom till verkstad i Göteborg. TACK!
Väl uppe i Stockholm var vi rätt trötta efter denna tur. Jag ägnade halva rasten åt rapportskrivning. Sen skulle vi då hem. Mult.
Det hade varit stopp i tågtrafiken på fredagsmorgonen och när jag hörde det tänkte jag att "bra, då har vi redan klarat av dagens stopp." Trodde jag ja. Så var det ju inte. Nu hade man ett ALLVARLIGT signalfel mellan Gnesta och Flen. Trafikledningen berättade att vi skulle ledas om via Eskilstuna. En timmes extra körväg trodde man. Hah! igen.
Mult och omledning inklusive försening med kraschade anslutningar. Man kan inte önska så mycket mer merarbete. Men jag var jätteglad att alla toaletter funkade, att internet funkade, att kaffemaskinen funkade.
Förutom att man får tusen frågor om NÄR? hit och NÄR? dit så får man givetvis ta en del irritation. Och när man åker tåg länge blir folk hungriga och det blir extra tryck på bistron. Man får koka enorma mängder kaffe i 1 klassvagnarna och man får dela ut Raw-bites i parti och minut. Ja, man har att göra. Och vi var bara två personer i vardera tågsätt. Telefonen användes flitigt. Det är ju enda sättet vi har att utbyta information. Och för att kunna informera rätt i högtalarna måste man ju ta reda på så mycket som möjligt. Tänk om man kunde klona sej.
Jag fick EN utskällning och det var en ung kille som inte ville acceptera att han skulle vänta 20 min på en buss i Göteborg. Han krävde taxi. Men annars höll alla sej lugna och fina. Dessa tålmodiga resenärer. Ni är fantastiska! De flesta accepterar läget och försöker hålla humöret någorlunda. Det är klart att det inte är kul att komma 2 timmar och 20 minuter försenad men går ju liksom inte att påverka signalfel och sånt.
Jag fick i alla fall beröm för mina utrop. Att dom var lagom många och tydliga. Och när jag klev av i Göteborg kl 23 på kvällen var jag ändå ganska stolt. Vi hade tagit 620 personer till Göteborg och det hade gått bra. Det var jag som hade ansvaret för tåget (ihop med föraren givetvis) och det hade gått bra. Jag är inte helt dålig på detta.
Men när jag bytte om kände jag hur trött jag var. Ryggen värkte och det susade i huvudet. Jag tog en taxi hem. På SJ:s bekostnad. Jag hade helt enkelt inte ORKAT sitta på en spårvagn bland alla dessa Håkan Hellström fans som det vimlade av utanför Centralstationen. Hans konsert på Ullevi hade precis slutat och jag bara orkade inte med mer folk. Att sjunka ner i ett mörkt baksäte i en taxibil var precis vad jag behövde efter denna långa dag. FJORTON TIMMAR! Suck.
När jag låg i sängen kändes benen som två saccosäckar. Tunga, stumma och utan konturer. Jag tror jag somnade på 2 sekunder.
 |
| Vägen är inte alltid spikrak och enkel |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar