Foxtrot Oscar Lima Kilo Echo Sierra Foxtrot Lima India Charlie Kilo Alpha

i rubriken står det folkes flicka på natoalfabetet! Glöm Adam, Bertil och Caesar. Det är såhär man ska bokstavera nuförtiden. Natoalfabetet ingick i kursen som jag just avslutat. Två dagars korvstoppning, f'låt teori. Nu återstår ett antal elevturer med handledare och sedan en examinering. SEN kan jag kalla mig AGS! Kanske. Vi får se om jag blir godkänd. Jag klarade i alla fall det skriftliga provet som vi hade idag och har redan fått ett intyg:

Certificate of Completion 

This certifies that 

Folkes flicka 

Has successfully completed 

F53 Funktionsutbildning grund 

Completed on 2016-09-20 17:00 

Min första övningstur går redan i morgon onsdag och turen går till Hallsberg på ett dubbeldäckståg. Jag ska akta knät. Och se till att inte bli utelåst. För övrigt ska jag suga i mig allt som min handledare kan och vet. 

Det är liiite tidigt att fira men annars är jag rätt så sugen på det. Nån sorts belöning för att jag har tagit det här steget och klarat första delen. Jag får faktiskt lov att vara lite stolt tycker jag nog. Fick ett tips på ett italienskt vin som heter Gentlemans Collection. Bara namnet låter ju gott eller hur? Och etiketten är ju helt bedårande. Priset också: 89 spänn!! Reservera en flaska till mig tack. Fredag blir bra.

Vidareutbildning

Jag har suttit på skolbänken idag igen! Och det ska jag göra i morgon med. Jag ska tillsammans med 7 andra kollegor bli s k 53:a eller AGS - avgångssignalerare. Då får man en högre säkerhetsbefattning och får mer ansvar, men också chans till mer jobb. Det är med blandade känslor för visst vill jag ha chans till mer jobb. Och visst vill jag gärna ha varierade arbetsuppgifter. Och visst vill jag gärna lära mig mer - jag är ju en nyfiken person i grunden. Det är väl bara det att den korta och intensiva utbildningen känns lite..... kort. Det är ju så MYCKET man ska kunna. Framför allt kommer jag att ha ett betydligt större ansvar.

Men det är ju härligt att folk tror på mig! Dels gruppcheferna som beslöt att ta med mig på kursen, dels de kollegor som vetat om att jag ska bli AGS. Dom har peppat mig och sagt att det kommer att bli så bra så bra, att jag passar som det. Det är ju bara att suga i sig. Och att jag känner en viss tvekan är kanske bara bra? Det gör ju att jag kommer att skärpa till mig det värsta jag nånsin kan när jag kommer såpass långt att jag står på egna ben.

När jag kom in i kurslokalen kl 0900 i morse låg den här tjocka pärmen och väntade på mig.

Fullproppad med lagar, regler, bestämmelser. Ska jag lära mig allt detta på bara två dagar?? Det kändes övermäktigt. 

Inte bara många papper. Mycket text också.....

Men Lars lugnade oss och sa att vi går igenom det viktigaste och sedan har ni pärmen lite som ett uppslagsverk. Det här är bara grunden. Det mesta lär ni er ute på tågen. Okej då.

Det är först de här två teoretiska dagarna, sedan följer ett antal elevturer då vi har handledare. Sedan ska vi examineras och SEN ska vi klara oss på egen hand. Det kan bli redan i oktober men för att inte stressa upp mig tänker jag att det blir innan året är slut. Jag tänker INTE kalla mig AGS förrän jag känner mig mogen för det. SJ sätter säkerhet främst och det tycker jag är säkerhet om nåt, att AGS:en känner sig säker i sin roll.

Vad gör en AGS jämfört med det jag gjort hittills? Jo, hon är "chefen" ombord, vilket inte riktigt är sant för det är lokföraren som har det övergripande ansvaret. Men när vi t ex är 2 ombord och jag har stått i bistron så har den som är AGS fungerat lite som en arbetsledare. Det är så jag har tänkt i alla fall. AGS:en har hand om säkerheten. Ser till att alla resenärer kommer av och på, blåser i pipan och ger klartecken till föraren när tåget kan köra. Hon kollar alla biljetter, serverar i 1 klass, informerar om anknytningar och ordnar med nya ifall tåget är försenat. Ibland kan det t o m blir fråga om hotell ifall SJ inte kan se till att resenären når sitt resmål innan sista tåget gått för dan. Det är AGS:en som hjälper rullstolar av och på, som har koll på alla fordonsfel och rapporterar nya, som skruvar i alla skåpen ifall det är stopp på toan eller AC:n lägger av eller nåt annat tekniskt strul, dörrar som krånglar och sånt. En AGS ska veta hur en evakuering går till, ta hand om dom som mår dåligt, bötfälla eller avvisa dom som inte betalar för sig och fördela arbetet ombord. Ibland är vi ju fler än 2. På vissa avgångar kan vi vara både 3 och 4. Då är det AGS:en som bestämmer vad var och en gör. Lite så. Det är vad jag vet. Det är säkert massor som jag ännu inte vet. Det tar vi den dag det dyker upp. Varje situation är ändå unik. Det går inte att förbereda sig på allt ändå. Vi jobbar ju med människor och man får lösa problemen vartefter. Det jag ska lära mig dessa två dagar blir som en grund. Resten kommer med erfarenheten. 

Vi ska ha prov redan i morgon så jag måste sätta mig och plugga nu. Ciao!

Proffsia

Jag är inte van vid företagshälsovård. Vet inte om jag nånsin haft tillgång till det ens? Det är möjligt, men hur som helst har jag aldrig behövt nyttja en sådan. Nu har jag det! Dom heter Previa och är hemskt proffsiga tycker jag. Så jag har döpt om dom till Proffsia!

Det började för ungefär tre veckor sedan. Jag hade 4 dubbeldäcksturer till Hallsberg på ganska kort tid. Och det har jag ju räknat ut att det blir ganska många trappsteg på en sådan tur. 1080 ifall man har tågdelen med 3 vagnar. Och då är det ju 540 trappsteg NERFÖR. Det är nerför som är värst. Det gillar inte mitt högerknä. Förra sommaren när jag pilgrimsvandrade i Spanien lärde jag mig att om jag inte stannar upp och vilar när högerknät börjar protestera så kan det låsa sig totalt och jag blir helt rörelsehindrad. Kan inte gå ett steg.

Efter tredje Hallsbergsturen började knät bråka ganska mycket. Men vadnu liksom? Dumma knä. Ny på jobbet. Ville inte verka arbetsskygg. Åkte ändå. Gick dessa 540 trappsteg, NERFÖR, medan tåget krängde i 180. Det var inte helt lyckat. Jag fick så ont att jag fick svårt att sova.

- LYSSNA PÅ DIN KROPP! skrek min kropp, och till slut gjorde jag det. Jag gick till min närmsta chef, Jossan, och sa som det var. Hon gav mig omedelbart två saker: Dispens från att gå i trapporna på dubbeldäckarna samt en rekvisition till Previa.

Jag ringde och bokade en läkartid och fick en nästan omgående. Wow! Inte nog med det, jag fick en underbar kvinnlig läkare som tog sig TID och som LYSSNADE. Dubbel-wow!! Det är inte jag van vid. Läkare som tar sig tid. Jag blev alldeles stum av imponering. Efter en dryg halvtimmes undersökning skrev hon remiss till sjukgymnast och röntgen.

Till sjukgymnasten fick jag komma dan efter jag ringde! Kors i taket. Röntgas ska jag göra om några dagar. Det är bra att gå till botten med smärtan tycker jag. Utesluta att det är förslitningar eller artros som ligger bakom. Jag tror själv att det bara är överansträngning. Om knät får vila några dagar går det över.

Sjukgymnasten gav mig styrketräningsövningar som jag kan göra hemma. Jag har också varit på 2 privata behandlingar. Det tillsammans med vila från jogging och trappor har gjort att jag nu är smärtfri. Jag joggade i onsdags och det gick jättebra.

Under mina två veckors frånvaro från joggingspåret har det blivit höst. Skogen har blivit gul. Vacker men gul.

 

Om att trivas på jobbet

Trivs du med ditt jobb? Jag hoppas att du svarar ja. Alla borde ha ett jobb där dom trivs. Men vad gör du om det inte är så? Sitter du och beklagar dig hela dagarna eller gör du något åt det?

Jag är hjärtinnerligt trött på folk som klagar på sitt jobb. Visst får man lätta på trycket om man har en dålig dag men inte VARJE dag!! Jag fattar inte hur man dag ut och dag in kan fortsätta gå till sitt jobb om man inte trivs med det?

Vilket kostar mest energi? Att klaga över sitt jäkla skitjobb? Snacka skit om chefen och att det är fel på hela företaget? Eller göra något åt situationen? Jag tror att alla vet svaret. Men jättemånga stannar kvar ändå. Man vet vad man har men inte vad man får, är det så? Det är bara det att du FORTSÄTTER att få det du INTE vill ha om du fokuserar på det negativa hela tiden! Då blir det bara ännu mer negativt. Så vad är det du vill ha? Fokusera på det istället. Och när du vet vad du vill ha så går du åt det hållet. Det kan gå på en vecka, det kan ta flera år, men till slut är du i mål. För en sak är säker: Du kommer ALDRIG till målet om du stannar där du är.

Jag skrev härom dan ett inlägg om mina kollegor. Jag är lite försiktig med att skriva alltför negativt om dom som är det. Jag vill inte hänga ut folk. Alla har rätt till en dålig dag. Men jag har ju också i ärlighetens namn träffat tågvärdar som verkligen inte borde vara tågvärdar. Som vantrivs. En av dem har alldeles nyss bytt bolag. BRA gjort, säger jag! Två stycken slutar och gör annat. RÄTT! Men jag vet att det också finns några som går kvar fast dom inte trivs. Och sprider sin negativa stämning över oss andra och över hela tåget. Jag blir så trött. Om det nu verkligen inte finns något enda positivt med SJ så gör för sjutton nåt annat! BYT JOBB!! Hur svårt kan det vara?

Det finns ett datum som betyder extra mycket för mig och det är 15 september 2015. Det var då jag tog mitt beslut: Jag sa upp mig från mitt jobb som skoladministratör och klev rakt ut i ingenting. Jag skulle jobba året ut men sen visste jag inte mer. Jag visste inte ens vad jag ville bli eller vad jag ville göra. Jag visste bara att här trivs jag inte. Här vill jag inte vara. Det är såklart smartare att först skaffa nytt jobb och sen säga upp sig. Men ibland måste man göra något radikalt. Säga nej till andra och ja till sig själv! Idag har det gått ett år och jag är sååå glad att jag följde mitt hjärta! Det blev "den bästa dagen" den hösten. Här en underbar sång om det: Den bästa dagen

En annan fråga som hör hit: Är det "fult" att trivas med sitt jobb "Stör" det dig om någon, jag t ex, går runt och gillar det jag gör? Om jag pratar bra om SJ? Om jag försöker se det positiva även då det är störningar av olika slag? Det här är ett känsligt ämne för jobbkulturen i detta land är oftast sån att vi inte SKA trivas. I alla fall inte FÖR bra. Bara om vi har egen firma. Då får vi trivas. Men en anställd? Får hen trivas? Eller måste vi prata lite skit för att inte verka för präktiga?

Det är inte så att jag skuttar ur sängen när klockan ringer och skriker att "JAAA NU SKA JAG JOBBA!!!" Nej. Men när jag väl är på jobbet, när tåget rullar ut från stationen, då är jag 100% lycklig och nöjd. Då vet jag att jag är på rätt plats. Och om det skulle ändra sig så skulle jag inte stanna kvar.

De kollegor som jag ritat ett litet hjärta på i min hemliga dagbok är allesammans kollegor som trivs med det dom gör och som säger det högt också. Åh vad jag älskar att jobba med er!!!

Om att säga ja till sig själv

Så här skriver Olof Röhlander i veckans morgonmail:

"Livet handlar ibland om svåra val, både privat och professionellt. Kanske har du ett sådant framför dig, något du vet behöver göras, och som du skjuter framför dig. Men hur länge? Du kan inte få saker ogjorda, men har åtminstone chansen att göra det rätta härifrån och framåt. Du kommer att gå stärkt ur det, inte för att det var enkelt, utan just för att det var svårt. På köpet blir du en ärligare och mer rakryggad människa. Tillbaka till den du egentligen är."

Det är livsviktigt att säga ja till sig själv. Varje gång du går emot dig själv, din inre röst, så begår du ett övergrepp på dig själv. Om man gör det hela tiden blir man till slut sjuk. Och bitter.

Det är ibland så mycket enklare att bara följa strömmen, att bara säga ja hela tiden. Ja till alla krav från omgivningen, både på jobbet och hemma. "Vad gör väl det om hundra år" kanske har blivit ditt mantra? Men i slutändan finns det bara förlorare i en sådan värld. Du själv som aldrig sa ja till dig själv och alla andra som trodde att du valde dom. Dom blev lurade på en ärlig insats och du blev lurad på rätten till ditt liv. 

Jag vill tacka Olof Röhlander för all din peppning och alla dina böcker. Men framför allt för alla dina mail kl 06.00 varje måndag. Vill du också läsa Olofs morgonpepp? Gå in och anmäl dig via den här länken: Veckans peptalk Det kan visa sig vara det bästa du har gjort på länge.

Jag vill också tacka min gode vän, mentor och f d chef Martin Hellström. Martin var den som lärde mig begreppet "säg nej till andra och ja till dig själv". Varje gång jag tvekade i ett val så var han där med sitt fantastiska stöd. Och det som gav mig mest råg i ryggen var just det där att om jag sa nej till andra så sa jag ja till mig själv! Så enkelt egentligen. Tack Martin!

Att säga ja till sig själv KAN i gynnsamma lägen innebära ett ja till andra. Men ett nej till andra innebär ALLTID ett ja till dig själv!!! Kom ihåg det.

Tråkiga nyheter

Saxat ur GP:s nätupplaga, måndag 12 september

Järnväg i uselt skick ger sänkt fart

SVERIGE Det blir sänkt hastighet på 69 järnvägssträckor i landet från och med nästa år eftersom skicket på järnvägen blir allt sämre. Inom EU har svensk järnväg rekord i krånglande strömförsörjning.

Problemen med slitage, räls som spricker och växlar som går sönder och dåligt underhåll gör att mellan 14 och 19 sträckor fått sänkt hastighet de senaste åren. Och från och med nästa år kan rekordmånga sträckor drabbas, uppskattar Trafikverket i en rapport som SVT Nyheter tagit del av. Även sträckan från Stockholm till Göteborg respektive Malmö med höghastighetståg kommer att drabbas.

Rälsen i på flera delar av södra och västra stambanan är i så dåligt skick att hastigheten för snabbtåg sänks från maxfarten 200 kilometer i timmen till 130 kilometer i timmen.

- När vi märker att det är slitet blir vi tvungna att sätta ned hastigheten för att det ska vara säkert, säger Bengt Olsson, presschef på Trafikverket, till SVT.

Enligt den internationella järnvägsunionen UIC har svensk järnväg dessutom störst problem av alla EU-länder med strömförsörjningen, rapporterar Sydsvenskan. Kontaktledningarna håller inte den EU-standard som gäller sedan 2002.

- Svenska kontaktledningar är alldeles för klena för att leva upp till EU-normerna, säger järnvägsexperten Per Corshammar till tidningen.

**************

Det var inga roliga nyheter.... 

Glada nyheter!!

Saxat ur GP:s nätupplaga, måndag 12 september

Tågen i tid med hemlig spårväxel

SVERIGE En ny typ av spårväxel kan få Sveriges tåg att bli punktliga igen. Hur växeln fungerar? Det är än så länge hemligt.

Enligt Järnvägstekniskt centrum vid Luleå tekniska universitet har man utvecklat nya banbrytande spårväxlar. Idén är framtagen av Jan Lundberg, som är professor i drift och underhåll, i samarbete med ett svenskt företag.

- Det kommer att gå mycket snabbare att reparera, blir bättre och starkare reparerat än tidigare och kommer förhoppningsvis att reducera störningarna, säger han till TT och fortsätter:

- Tyvärr är jag förhindrad att avslöja detaljer i den här konstruktionen.

En prototyp ska provas under 2017 i regi av Trafikverket, som har finansierat forskningen med hopp om minskat underhållsbehov av spårväxlar vid svenska järnvägar.

Det svenska järnvägsnätet har över 15 000 spårväxlar varav Trafikverket ansvarar för cirka 12 000 stycken. Krånglande spårväxlar, som kan vara 65 meter långa, är en av de vanligaste orsakerna till försenade och inställda tågresor. Dåliga spårväxlar står för ungefär 25 procent av alla förseningar i svensk tågtrafik, enligt ett pressmeddelande från Luleå tekniska universitet.

**************

Jag håller ALLA tummar för att det som står i artikeln blir verklighet så snart som möjligt! Säker på att kungen håller med.

Härliga Hallsberg!

Trodde väl aldrig att jag skulle skriva en sån rubrik - och känna att det är alldeles alldeles sant också, men det är det!

Jag lämnade ett regnigt Göteborg 5 i 10 på förmiddagen och ju längre norrut vi kom desto finare väder. I Hallsberg sken solen och det var varmt och skönt. Jag hade ungefär 5 timmars kvartstid i Hallsberg (=betalt en kvart i timmen) så det kändes ju nödvändigt att hitta på något vettigt.

Jag hade rekat lite i förväg och hittat nåt som hette Alléhallen, Hallsbergs sporthall. Det tog bara 5 minuter att gå dit från stationen och 70 kronor kostade inträdet. Jag kom in i en mycket välskött liten simhall med 25 metersbassäng, hopptorn och svikt, familjepooler med rutschbana och t o m en pool där man kunde plaska runt ute i friska luften! Den var inte stor men det var härligt att efter simpasset ligga där och flyta med ansiktet vänt mot solen. Helt ensam var jag också.

Man fick inte ta egna bilder så jag fick sno en från nätet! 

Det var lite folk i simhallen också så jag fick en helt egen bana att simma på. Underbart! Jag gjorde 57 längder - samma som min ålder - och vid varje längd tänkte jag på vad jag gjorde och var i världen jag befann mig och hur jag kände mig vid just den åldern? Det är ett väldigt meditativt sätt att simma. Och samtidigt lever man om sitt liv - i en rasande fart visserligen, men det känns roligt på nåt sätt. Viktigt. Vad är det egentligen som betytt någonting? Var har jag haft mina stora vägskäl? Mina stora sorger och glädjeämnen? Vad är det jag kommer att tänka på när jag t ex passerar 22 längder och är 22 år?

Jag bastade - också helt ensam, och sedan gick jag med spänstiga steg tillbaka till stationen. Där hade jag ett rum till förfogande. Ett mycket fint rum med egen dusch och toa, TV och kylskåp och en skön säng. Jag la mig och slumrade en stund innan det var dags att äta lite och ta ta tåget hemåt igen.

Jag var hemma igen efter 11 timmars tjänstgöring med 7 timmars lön, tack vare kvartstiden. Men det kändes faktiskt helt okej. Kanske var det för att jag haft så extremt låga förväntningar på en heldag i Hallsberg? Och blev så glatt överraskad över den fina simhallen och det fina rummet?

På SJ brukar vi skämta om att Hallsberg är Sveriges Hollywood - en massa kulisser men inga människor. Jag är nästan böjd att instämma för det var verkligen inte många människor jag såg under mina timmar i Hallsberg idag. Men det är härligt i Hallsberg! Ifall man gillar att simma. 

Kollegor

De allra flesta av mina kollegor är alldeles alldeles underbara! Varma, vänliga, nyfikna. Många har humor och med humor kommer man långt. Vissa beundrar jag lite extra. Det är dom som får alla på tåget att må bra. Alla! Jag vet inte hur dom bär sig åt. Det bara är så. Det räcker att dom visar sig eller pratar i högtalarna så sprider sig glädje och harmoni som ringar på vattnet. Det blir lugnt ombord. Lugnt och tryggt.

Pingviner kan konsten att sprida värme och glädje i is och kyla

Än så länge har jag inte hunnit jobba ihop med alla tågvärdar som tillhör Göteborg, men kanske hälften? Bland dem har jag ett gäng som sticker ut. Mina "favvosar"!!  Det är kollegor där vi klickat från första stund och där allt liksom bara flyter på. När personkemin stämmer till 100% blir jag trygg och glad och resan går fort.

Min kollega och jag kanske inte ses så jättemycket. Dom gör sitt jobb och jag gör mitt, och är man bara 2 på tåget, vilket är vanligt, så blir det inte mycket man hinner prata. Men på nåt sätt fungerar det ändå. På nåt sätt räcker det med en blick, ett leende ett "hur går det?" då dom passerar bistron. Jag tror att hemligheten är att de helt enkelt älskar sitt jobb och att de tycker väldigt mycket om alla slags människor. Det märks och det känns.

Och såklart finns ju motsatsen.... Där personkemin bara inte stämmer. Det är trist men nog inte mycket man kan göra åt. Man får försöka samarbeta så gott det går. Försöka acceptera den andre som den är. Alla har ju nåt positivt. Fast ibland får man leta väldigt länge.... Dom är som tur är inte många, dom där det inte stämmer. Det kanske blir nån tur i månaden med "fel" person? Och troligen känner dom samma sak för mig som jag känner för dom!

Ur funktion

Det är mycket som är spännande med tågvärdsyrket. Det är mycket du inte vet när du börjar ditt pass. Du vet vilken tågtyp du har, vart du ska åka och med vem/vilka. Det är allt. Sen vet du inte mer.

Söndagsturen blev lite.... annorlunda. Det var tänkt att jag skulle ha bistron upp till Stockholm men så blev det inte riktigt. Jag hade gjort i ordning allt och hade precis börjat med första kunden när Angelica kom och sa att jag måste till vagn 8 och "vakta". I vagn 8 hade alla 4 dörrar låsts. Ibland måste man göra så för att tåget ska kunna rulla. Det är nåt med teknik och koppling till loket. Man kan inte köra med dörrar som inte är helt stängda. Det är ju bra. En säkerhetsgrej. När dörrar strular kan man därför tvångslåsa dem för att på så sätt kunna köra. Det var det som hade hänt. Och det hade inte räckt med EN dörr utan ALLA dörrar var låsta i samma vagn. I såna lägen måste vagnen bemannas, för OM det skulle hända nånting så måste det finnas någon som kan öppna. Det blev mitt jobb hela vägen upp till Stockholm. Angelica fick ta bistron och jag satt i 1 klass-pentryt i vagn 8 och gjorde just ingenting. Fanns där utifall-att.

Det finns inte många tomma tåg som bara står. Ibland måste man därför köra med lite trasigheter. På hemvägen fick vi tyvärr dras med samma tågsätt med samma låsta dörrar. Då ordnade Trafikledningen att vi fick med oss en extra personal som satt vakt i vagn 8. På så sätt kunde Angelica och jag göra våra ordinarie jobb. Det var himmelskt att stå i bistron jämfört med att sitta i ett pentry och stirra på en vägg. Himlen utanför bjöd dessutom på en sanslöst färgsprakande solnedgång. Igen!