Komplimang

Idag var jag AGS igen - efter ett uppehåll på exakt 2 veckor. Såhär i efterhand kan jag tillstå att jag var VÄLDIGT nervös inför denna tur. Nervositeten visade sig i form av sömnstörningar. Jag sov extremt oroligt. Vaknade en gång i timmen, kallsvettig, och visste inte riktigt var jag var nånstans. Var jag på jobbet eller hade jag försovit mig? Och om jag var på jobbet var känslan mardrömslik; att jag hade glömt precis allt jag nånsin lärt mig och inte visste vad jag skulle göra. Usch, det var hemskt. Jag var nästan glad när klockan ringde 04.20 så att jag fick gå upp.

Jag visade inget av detta då vi samlades till briefing. Och det visade sig ganska snart att min oro varit totalt obefogad! Det gick som tåget! Hur bra som helst! "Min" besättning var toppen. En jättebra förare; Jonas, en kanonkille i bistron; Ivan och en erfaren kvinna; Ingrid, som extra befattning i 1 klass eftersom vi var ett fullsatt frukosttåg. På fullsatta frukosttåg är man oftast 3 ombordare.

Efter att ha serverat klart kollade jag biljetter. Jag hittade då en man som inte hade någon. Snäll som jag är försökte jag hjälpa honom. Jag ringde SJ kundtjänst internt för att den vägen försöka köpa biljett i efterhand men hans kreditkort gick inte att använda. Vi försökte använda kortet i bistron och handla mot signatur men kortet avvisades. När jag förklarade detta för mannen - på engelska, för han var inte svensk - så var han ganska nonchalant. Han hade inget svenskt personnummer heller så jag kunde inte skriva ut ett tilläggsbelopp. Jag sa att för att hjälpa honom måste han vara lite mer samarbetsvillig men han fortsatte att rycka på axlarna. Då ilsknade Folkes flicka till och ringde föraren. Och trots att tåget inte skulle stanna alls mellan Skövde och Stockholm så valde han att göra ett extra stopp i Hallsberg så att jag kunde kasta av fripassageraren. Eller kasta gjorde jag ju förstås inte - bara i fantasin. Nej han följde snällt med ut på perrongen i Hallsberg medan han höll en monolog om vänner och vänskap som jag inte förstod. Jag sa att även om vi varit bästa vänner så skulle han inte fått åka gratis. Det trodde han inte på och då var det min tur att rycka på axlarna. Det kändes löjligt gött att stänga dörren efter honom och åka vidare. Vilken MAKT jag har! Så kändes det.

När vi kom fram till Stockholm fick jag den bästa av komplimanger av Ingrid. Hon undrade om det verkligen var sant att jag bara jobbat som tågvärd sen i våras? Att det för hennes del kändes som att jag gjort detta i åratal!! Det var så vackert sagt att rösten stockade sig när jag tackade för det fina omdömet. Ja. Jo. Jag är kanske som klippt och skuren att vara AGS? I alla fall trivs jag rätt bra i rollen.

Idag kände jag samma styrka och inre lugn som den gången jag paddlade mitt i vintern tillsammans med några vänner. Det var ett par minusgrader, vindstilla och strålande sol. Isen låg lövtunn och var lätt att forcera. Det hördes ett mysigt, krasande ljud när vi bröt den. När vi låg stilla var det "dånande" tyst. Inga andra var ute på havet utom vi - och sälarna! Vet inte varför jag kom att tänka på den där kajakturen just idag men det finns kanske en likhet i känslan? Att vara på rätt plats och ha full koll, känna sig tillfreds och stolt, tacksam och nöjd. Att ha funnit en mening och ett sammanhang. Lite så?