Komplimang

Idag var jag AGS igen - efter ett uppehåll på exakt 2 veckor. Såhär i efterhand kan jag tillstå att jag var VÄLDIGT nervös inför denna tur. Nervositeten visade sig i form av sömnstörningar. Jag sov extremt oroligt. Vaknade en gång i timmen, kallsvettig, och visste inte riktigt var jag var nånstans. Var jag på jobbet eller hade jag försovit mig? Och om jag var på jobbet var känslan mardrömslik; att jag hade glömt precis allt jag nånsin lärt mig och inte visste vad jag skulle göra. Usch, det var hemskt. Jag var nästan glad när klockan ringde 04.20 så att jag fick gå upp.

Jag visade inget av detta då vi samlades till briefing. Och det visade sig ganska snart att min oro varit totalt obefogad! Det gick som tåget! Hur bra som helst! "Min" besättning var toppen. En jättebra förare; Jonas, en kanonkille i bistron; Ivan och en erfaren kvinna; Ingrid, som extra befattning i 1 klass eftersom vi var ett fullsatt frukosttåg. På fullsatta frukosttåg är man oftast 3 ombordare.

Efter att ha serverat klart kollade jag biljetter. Jag hittade då en man som inte hade någon. Snäll som jag är försökte jag hjälpa honom. Jag ringde SJ kundtjänst internt för att den vägen försöka köpa biljett i efterhand men hans kreditkort gick inte att använda. Vi försökte använda kortet i bistron och handla mot signatur men kortet avvisades. När jag förklarade detta för mannen - på engelska, för han var inte svensk - så var han ganska nonchalant. Han hade inget svenskt personnummer heller så jag kunde inte skriva ut ett tilläggsbelopp. Jag sa att för att hjälpa honom måste han vara lite mer samarbetsvillig men han fortsatte att rycka på axlarna. Då ilsknade Folkes flicka till och ringde föraren. Och trots att tåget inte skulle stanna alls mellan Skövde och Stockholm så valde han att göra ett extra stopp i Hallsberg så att jag kunde kasta av fripassageraren. Eller kasta gjorde jag ju förstås inte - bara i fantasin. Nej han följde snällt med ut på perrongen i Hallsberg medan han höll en monolog om vänner och vänskap som jag inte förstod. Jag sa att även om vi varit bästa vänner så skulle han inte fått åka gratis. Det trodde han inte på och då var det min tur att rycka på axlarna. Det kändes löjligt gött att stänga dörren efter honom och åka vidare. Vilken MAKT jag har! Så kändes det.

När vi kom fram till Stockholm fick jag den bästa av komplimanger av Ingrid. Hon undrade om det verkligen var sant att jag bara jobbat som tågvärd sen i våras? Att det för hennes del kändes som att jag gjort detta i åratal!! Det var så vackert sagt att rösten stockade sig när jag tackade för det fina omdömet. Ja. Jo. Jag är kanske som klippt och skuren att vara AGS? I alla fall trivs jag rätt bra i rollen.

Idag kände jag samma styrka och inre lugn som den gången jag paddlade mitt i vintern tillsammans med några vänner. Det var ett par minusgrader, vindstilla och strålande sol. Isen låg lövtunn och var lätt att forcera. Det hördes ett mysigt, krasande ljud när vi bröt den. När vi låg stilla var det "dånande" tyst. Inga andra var ute på havet utom vi - och sälarna! Vet inte varför jag kom att tänka på den där kajakturen just idag men det finns kanske en likhet i känslan? Att vara på rätt plats och ha full koll, känna sig tillfreds och stolt, tacksam och nöjd. Att ha funnit en mening och ett sammanhang. Lite så?

Att ta kommandot

De flesta tågvärdar har en Samsung som tjänstetelefon. Vi som började i våras har en Sony. Varför det skett ett byte är inte intressant alls och för mig spelar det ingen som helst roll. Båda är andoider och jag kan inte andoider! Jag är en iPhone-människa!

Såatte..... vi har krigat lite kan man säga, min Sony och jag. Han ville inte alls som jag ville och jag fattade inte riktigt hur han tänkte. Det blev liksom att alla appar som jag skulle använda i tjänsten fanns där men kanske inte precis där JAG ville att dom skulle vara. Ibland blev jag kanske lite irriterad. Ibland hade jag lust att kasta Sony genom fönstret.

Men nu så! Nu är det JAG som tagit kommandot! Nu har jag varit på kurs i veckan och lärt mig inte bara hur en Sony tänker utan också en massa annat smått och gott om appar och intranät osv. En hel dag fick vi tillsammans med Agneta som är en duktig lärare och som jobbat rätt länge i firman. Hon hade bara tre elever denna dag och jag var ju nyast såklart.

Jag kan inte precis säga att jag är kär i Sony. Han är ju som han är. Men numera känner jag att vi är kompisar i alla fall!

Återhämtning

Igår, fredag, åkte jag en Stockholmstur som var lite special. Det är lite special hela helgen eftersom man håller på med ett stort banarbete mellan Göteborg och Alingsås, som gör att det inte går några tåg alls den sträckan. För min del innebar det att jag började kl 14.29 och åkte buss till Alingsås där tåget stod och väntade på oss. Det regnade och var kallt och mörkt innan vi kom iväg strax före kl 16.

I Skövde blev det tvärstopp. Obehöriga i spåret var den officiella förklaringen, men vi förstod aldrig varför det behövde ta en hel timme att flytta bort dom som satte livet på spel genom att gena över spåren? Timmen sträcktes sedan ut till 80 minuter innan vi äntligen kom fram till Stockholm Central. Och Majsan och jag som planerat att gå på O'Learys och käka fish'n'chips. Det kunde vi ju fetglömma. Rasten brann inne. Dom där obehöriga i spåret hade jag velat ta ett snack med....

Istället tillbringade vi den knappa halvtimma som blev över i bistron, där vi åt vad som erbjöds medan städet gjorde sitt. Ungefär när vi svalt ner sista tuggan var det dags att öppna dörrarna, släppa på folk och vända hemåt igen. Med den s k Nattugglan - sista tåget.

Efter en dryg halvtimma blev det dramatik då en resenär fick bröstsmärtor. Majsan efterlyste läkare och jag ringde 112. Personen i fråga blev hämtad med ambulans i Katrineholm och jag hoppas verkligen att det gick bra. Pga av detta blev vi dock lite sena även på hemvägen. Sen skulle vi ju också köra en omväg via Borås. Nattugglan som normalt är på Göteborg Central 23.30 kom inte fram förrän 01.07. Då var vi ganska trötta och fnissiga.

När jag sedan vaknade idag på förmiddagen kändes det ganska segt. Det hade satt sina spår att jobba i nästan 12 timmar utan ordentlig rast och utan frisk luft. Så vad göra? Ja är man medlem i Askims bastuförening är svaret givet: Man vinterbadar såklart!

Bilden är från slutet av oktober. Idag var det inte lika inbjudande. Snålblåst och duggregn.

Jag cyklade dit vid 11-snåret. Askims bastuförening ligger i Askimsviken förstås. I nära anslutning till den fina piren som invigdes i maj 2014. Innan den fanns fick man springa ut i det långgrunda vattnet. Det var inte lika lätt på den tiden. Nu är det plättlätt! Fast promenaden ut på piren är vid dåligt väder lite väl lång. 250 meter i isande motvind kan ju göra även den mest badsugne lite tveksam. Men man vet hur skönt det är efteråt. Det är bara att hoppa i! Bastun är ju bara 250 meter bort också.

Det är alltid lite lugnare i bastun på lördagar. Idag var det bara jag och fem andra damer. Lugnt och vilsamt, precis vad jag behövde. Två dopp i "tunnan" och ett i havet blev det. Fick veta att det var 3 grader varmt på båda ställena. Efter tredje doppet kände jag hur livsandarna återvände. Och att sedan sjunka ner i fiket och ta sig en ägg- och sillmacka med kaffe var som pricken över i:et. Helt enkelt perfekt!

Askims bastuförenings hemsida

Nyheter

Jag läser GP på nätet varje dag. Idag fick jag bekräftat något jag redan anat: Att vi blir kreativa på gamla dar! Eller för att citera korrekt:

Åldrande kan göra dig kreativ

När vi blir äldre försämras vår förmåga att lära oss nya saker. Att fokusera tillräckligt för att lära sig ett nytt språk eller musikinstrument blir helt enkelt svårare med åren.

Men att bli gammal och disträ kan även ha sina fördelar, rapporterar Vetenskapsradion. Enligt en studie publicerad i Trends in Cognitive Sciences kan åldrandet nämligen göra oss till mer kreativa problemlösare.

Forskare har undersökt personer över 50 år och funnit att lättdistraherade människor har lite lättare att hitta på lösningar på problem och att äldre personer kan ha större möjlighet att upptäcka mönster i omvärlden.

- I vissa uppgifter är det en fördel att ha en lägre kognitivt fokus, för man tar till sig information som finns i omgivningen, säger psykologiprofessorn Peter Juslin till Vetenskapsradion.

Det var ju både bra och dåligt. Nog sjutton känner jag att jag har lätt för att lösa problem. Igår på tåget löste jag flera stycken. Men det står också att det blir svårare med åren att lära sig språk.... Jag försöker ju lära mig spanska jag. Det går trögt. Som att hårddisken är full på nåt sätt. Förklaringen är naturligtvis att jag är 50+. Då gäller det att inte ge upp. Att tänka att det går - bara att det tar lite längre tid.

En annan sak jag läste om idag var om den nya och betydligt större silverfisken som tydligen spridit sig i hela landet. 

Stora silverfiskar sprider sig

Nu finns den över hela landet – den större silverfisken som gärna livnär sig på papper och konstverk. Svår att hitta är den inte, men desto knepigare att bli av med. 

Sedan ett par år tillbaka sprids i Sverige den långsprötade silverfisken, större än den vanliga och försedd med just långa spröt.

Den nattaktiva insekten silverfisk har funnits i 300 miljoner år. Det finns nu ungefär 370 arter, varav tre i Sverige: silverfisk, ugnssmyg och långsprötad silverfisk.

Långsprötad silverfisk, Ctenolepsima longicauda, är större än sina släktingar. Långa antenner och spröt är tillsammans med en borstig mustasch dess tydligaste kännetecken. Den blir 15–19 millimeter lång och kan leva upp till sju år.

Jag såg en sån där igår! Det var första gången. Den ilade fram i hallen på gymmet när jag satt och skulle ta på mig skorna. Den var så STOR att jag tänkte att "det där är ingen silverfisk". Och så pekade jag på den och fler kom och tittade. Vad är det där för nånting? En tusenfoting? En muterad jättesilverfisk? En ödla? Förslagen haglade. En av de anställda avslutade vaddetnuvarförnågots vidare öde genom att trycka ner den i golvet med skon. Så var det slut på den sagan. 

Idag vet jag vad det var jag såg! Tack GP.

Vicken tur!!!

Vicken otrolig tur jag hade på min premiärresa som AGS, torsdagen den 10 november!!

Till att börja med kom tåget vi skulle ha upp till Stockholm in på plattformen 5 minuter innan vi skulle avgå. Full med folk naturligtvis. När alla gått av skulle tåget snabbstädas och catering leverera. Det blev en stressig start. Och den där bilden jag publicerade i mitt förra inlägg stämde inte alls. Vi skyndade oss så gott vi kunde och kom iväg bara 10 minuter efter tidtabell.

Jag hade Baton i bistron och han är också AGS så det kändes skönt att ha någon att fråga. Inte för att det behövdes men bara tanken. Vi gjorde två stopp; i Skövde och Katrineholm. Jag serverade i 1 klass och kollade alla biljetter. Jag var inne i lite skåp och skruvade och ringde även felanmälan. Det var en ganska lugn tur. Alla som hade anknytningar hann med dem. Vi kom till Stockholm Central 7 minuter sena.

18.30 satte jag mig i orderrummet på basen i Stockholm för att skriva ut alla listor man kan behöva. Fordonslistan med ev fel på tåget. Vi hade t ex inget vatten i bistron och catering kom därför ut med ett stort antal termosar. Det var lite övriga småfel men inget allvarligt. Jag skrev ut tidtabellen, resenärslistan och sittplatslistan. Vi åkte taxin bort till Norra Bantorget och klargjorde tåget. I lagom tid rullade vi sedan in på spår 12a på Stockholm Central och lastade på våra resenärer. På sekunden 19.25 avgick tåget och jag gick igenom bistron och sa till Baton att "det här kommer att bli en bra resa!" Efteråt påstår Baton att det var MITT fel att det gick som det gick. Jag skulle aldrig ha sagt så.

Mellan Södertälje och Katrineholm ringer Trafikledningen. Jag är i full färd med att ta biljetterna i 1 klass samt att servera dem som beställt mat. Nu får jag veta att en kontaktledning är skadad längre fram och att vi kommer att ledas om via Nässjö. Min Sverigekarta är lite knackig just där så jag får ingen klar bild av vad detta innebär. Men det ska jag snart bli varse!

Tåget svänger alltså vänster i Katrineholm och åker via Norrköping och Linköping ner till Nässjö. Det går väl hyfsat bra. I Nässjö vänder vi tåget, dvs föraren byter hytt och vi åker "baklänges" upp till Falköping via Jönköping. Här är det trångt på spåret. Alla tåg som normalt trafikerar Västra stambanan leds om denna väg. Och det är enkelspår! Jag informerar så gott jag kan med det jag vet. Plockar fram min Sverigekarta för att litegrann förstå var vi befinner oss. Jag får måååånga frågor och alla vill naturligtvis veta NÄR dom kommer fram till just SIN station? Många har också anslutningar och eftersom vi är ett kvällståg så inser både dom och jag att att anslutningarna inte kommer att hålla. Jag skriver så pennan glöder och har tät kontakt med föraren. Han är kanoners! Han säger ja till allt. Resenärer som vill gå av på stationer vi normalt inte stannar på stannar han på när jag ber honom. Så min lista blir ganska fort avprickad. Kvar blir dom som behöver buss eller taxi. Taxi kan jag ordna men buss måste Trafikledningen beställa. Det är många tåg som är på "fel spår" denna kväll och det jobbas febrilt.

Men jag har ju en sån himla tur då! I en av vagnarna sitter en man som jobbar på Trafikverket!! Han har sin dator uppslagen framför sig med hela tågnätet och alla tåg och all info man kan tänkas behöva! Han räknar ut ungefärliga tider mellan stationerna och även om denna specialtidtabell inte håller hela vägen, vi får ju ideligen stanna för att invänta mötande tåg, så är den till stor hjälp. Att t ex veta att det är 10 minuter mellan Bankeryd och Mullsjö är en stor hjälp när man är vilse på tågspåret. För när jag vet det är det lättare för mig att hitta lämpliga ställen att gå ut i högtalarna med information.

Det är kolsvart därute och man ser ingenting men vi stannar och släpper av alla som vill det. Mellan Jönköping och Falköping är folk fantastiskt glada och muntra trots förseningen. Jag blir nästan lite rörd. Och småningom, ca 3 timmar försenade är vi tillbaka på Västra stambanan. I Falköping vänder vi åter tåget och styr nu ner mot Göteborg. Innan vi kommer fram gör vi extra uppehåll i Herrljunga och Alingsås för att folk skulle komma hem någorlunda.

Och alla var trevliga. Det är ändå fantastiskt! Jag hade EN enda man som fick ett mindre spel och det var alldeles i början. Jag tror att han smet av i Katrineholm. Han spottade åt SJ och "stenåldersskiten" jag jobbade på. Och att om han var jag skulle han byta jobb direkt! Underförstått att jag nog var lite korkad som jobbade på det här stenåldersföretaget. Jag lät honom hållas och log innerst inne åt att näe, inte ens när det händer såna här grejer vill jag byta! Sorry gubbstrutt.

Vi anlände till Göteborg 01.45 på natten, 3 timmar och en kvart försenade. Och alla sa godnatt och sovgott och tack för idag. Och jag stod där och log och var ini märgen trött, men lycklig. Nu hade jag gjort min premiärtur som AGS och den var minst sagt händelserik. Och jag växte flera cm och tänkte att klarar jag det här så klarar jag allt!

Sen tog jag en taxi hem. På SJ:s bekostnad.

Chocker

Det var inte bara nyheten om resultatet av presidentvalet i USA som chockade denna morgon. Jag jobbade i bistron på ett av morgontågen upp till Stockholm när nyheten slog ner som en bomb. Det hade väl ingen trott? Att Donald Trump skulle bli nästa president?!!

I Stockholm hade jag ett hotellrum med frukost som väntade. Det var nämligen dags för turen med 8 timmars rast och sedan ett kvällståg hem. Marita och jag pulsade bort till hotellet genom drivor av djup snö, medan flingor stora som femkronor landade i våra SJ-mössor. Det var chock nummer 2!

Alla gånger jag haft den här turen har jag joggat Kungsholmen runt, och jag hade faktiskt joggingkläderna med mig även idag. Men det kändes inte riktigt läge att ge sig ut i all denna snö. Det hade lätt kunnat sluta med vurpa och brutna ben. Och garanterat blöta och kalla fötter. Brrr!

Nej istället tog jag en promenad bort till den skobutik som SJ har avtal med för det kändes plötsligt lite bråttom med att införskaffa vinterstövlar..... Bilden är från Sveavägen och från taken rasade med jämna mellanrum stora sjok med tung snö rätt ner på trottoaren. Jag klarade mig utan att få något i huvudet och landade lyckligt i skobutiken på Odengatan. Där hittade jag ett par schyssta stövlar så nu kan det få snöa bäst det vill!

Och eftersom det inte blev nån jogging så blev det blogging istället! Motion för fingrarna istället för bena. Hmmm?

Godkänd 53:a!!

Under måndagen blev jag examinerad och godkänd som 53:a eller AGS - avgångssignalerare. Hurra hurra hurra hurra! Och jag har redan fått min första tur och den är på torsdag, till Stockholm. Det ser jag verkligen fram emot!

Först vill jag visa hur det ser ut när vi stiger ombord på ett X2000-tåg på Göteborgs central. Tåget är låst och folk står på perrongen och väntar. Innan vi kan släppa på behöver vi förbereda tåget en liten stund i lugn och ro. Vi tar oss in genom loket och går sedan igenom hela tåget fram till tjänstekupén, som ligger i bistrovagnen. Promenaden genom 4 vagnar ser ut så här:

Det är min arbetsplats och jag älskar den! Att kliva på ett tomt och nystädat tåg och vara laddad för en ny spännande dag, det känns så himla bra. Jag var väldigt glad att det var just ett X2000-tåg jag skulle examineras på. Jag ÄLSKAR dom tågen!!! Dom är snyggast och roligast och bara helt enkelt bäst.

Vi var många på min examineringstur. Förutom jag själv så var det Lars som examinator, Åsa som lokförare, Leif som ordinarie AGS, Blomman i bistron och Calle som bef 6. Att vara bef 6 innebär att man är en extra resurs. På vårt tåg bestämde vi att Calle skulle sköta 1 klass. Servera och ta biljetter. 

Jag fick göra en del praktiska moment. Som att syna tåget (kontrollera att allt ser ut att fungera) och göra avgång (vissla på perrongen och stänga dörrarna). Några utrop gjorde jag också men mycket föll på Leif. Lars låste nämligen in mig i tjänstekupén och höll korsförhör! Fast det var inte så farligt. Lars är en snäll själ som vill att alla ska klara sig. Jag kunde svara på hans frågor till ungefär 95% men ibland fick jag hjälp med att resonera mig fram till rätt svar. Jag tror att Lars var ganska nöjd. Jag var i alla fall det!

Resan till Stockholm var händelserik. Tidigare på morgonen hade det varit ett rälsbrott strax söder om Stockholm som gjort att en mängd tåg ställts in. Vi fick därför order om att göra extra stopp i Hallsberg och Katrineholm för att plocka upp folk. Sagt och gjort. I Hallsberg gick det bra men i Katrineholm gick det sämre. Där kom vi in på mittenspåret och hade ingen plattform. Efter lite dividerande beslutades att vi skulle köra till Flen i stället. 

I Flen fick vi veta att en resenär var dålig och hade ringt ambulans. Vi hittade en iransk kvinna som grät och skakade och verkade ha ont. Hon kunde ingen svenska så vi efterlyste en tolk via högtalarna. Det kom en man och pratade med henne och vi förstod att det inte var någon ambulans på väg. Hon var bara åksjuk och rädd. Det kan ju i och för sig vara jobbigt nog men knappast fog för ambulans. 

Vi lämnade Flen och strax efter det fick vi ett brandlarm! Det var falskt som tur var. Jag har aldrig upplevt brandlarm förut så det var spännande. Inte sjukdomsfall heller förresten. Skönt att inget av dem var allvarligt.

Idag strömmar gratulationerna in. Jag är ganska så stolt. Och jätteglad! Nu när jag är AGS får jag en löneförhöjning på 400 kr. Man tackar! Vad ska jag göra för alla dom pengarna? 

Min mamma fick inte uppleva denna dag men hon vet nog ändå. Hon hann i alla fall höra att jag börjat min utbildning. Hon tyckte att det lät som att jag skulle bli nån sorts stins! Tja, snudd på. En åkande stins i så fall. Jag kommer inte alltid att jobba som AGS på mina turer. Men de gånger jag gör det så är det jag som står på perrongen och blåser i visselpipan, precis som en stins! Då ska jag tänka på mamma. Jag tror att hon och pappa sitter däruppe och myser över att Folkes flicka är godkänd AGS!! 

Sova på basen

Idag började jag kl 04.13. Så tidigt går inga spårvagnar, taxi blir för dyrt och jag har inte det minsta lust att cykla mitt i natten. Då finns möjligheten att låna ett rum på basen! Det är inte alltid rum är lediga men den här gången hade jag tur.

När man sover på basen går man till sängförrådet och rullar ut en resesäng och tar en kasse med täcke och kudde. Rummen man lånar används på dagtid som mindre konferensrum eller samtalsrum så man får börja med att möblera om. Där finns bord, stolar, whiteboard och lite sånt. När man skjutit undan möblerna och bäddat kan det se ut så här:

Jag har sidenörngott och sidenlakan under det där tjocka täcket. Mitt rum hade läslampa, vilket inte alla har, så det tyckte jag var lyx. Jag gick och la mig strax efter kl 20 och låg och läste fordonsutbildningshäftet om X2000 för att bli sömnig. Ett ganska smart sömnpiller tror jag för sen sov jag ganska gott. Jag sov på våningen där Trafikledningen sitter och där finns det folk dygnet runt. Det kändes lite "lustigt" att tassa upp på toa mitt i natten, iförd boots och sidenmorronrock. Men jag tror inte att någon såg mig.

Kl 03.10 ringde klockan och jag fick återställa mitt lilla "sovrum" till konferensrum och gå ner i omklädningsrummet och duscha. Efter det åt jag frukost och sen var det dags att börja jobba.

Det var kolsvart ute. Kallt också. Vi åkte tåg 420 som stannar "överallt": Alingsås, Herrljunga, Falköping, Skövde, Töreboda (!!), Hallsberg, Katrineholm, Södertälje och slutligen Stockholm. Jag hade hand om frukostserveringen i 1 klass. På alla stationer steg det på en handfull nya resenärer som skulle ha frukost. Samtidigt fanns det resenärer som var färdiga för påtår och några där jag skulle duka av. Det var inte tråkigt en sekund! Inte stressigt heller, bara lagom mycket att göra. Resan gick fort.

Det var dock en smärre chock att i Falköping sticka ut näsan på perrongen och få SNÖFLINGOR i ansiktet!!! När det började ljusna någonstans strax innan Hallsberg såg jag att både tak och bilar hade ett tunt vitt täcke. På hemvägen var det tydligt att vintern knackat på i östra delarna av Svealand. Bilden är från utkanten av Södertälje. Brrrr!

Det var skönt att komma tillbaka till Göteborg vid lunchtid. Här finns ingen snö och här skiner solen. Fast kallt är det. November är här och senhösten med den. Det är bara att vänja sig.