40 år i arbetslivet

Det är nästan på dagen 40 år sedan jag började jobba. Sett ur det perspektivet låter jag gammal. Å andra sidan var jag bara 16 när jag hoppade av gymnasiet och blev barnflicka istället.

1976-1986
Han hette Henrik och bodde i ett radhus i Stockholms utkanter. Första veckan på jobbet fyllde vi år båda två. Han 4 och jag 17. Båda hans föräldrar var borta väldigt mycket. Minst 10 timmar per dag, ibland 12. Min lön var 1100 kr, före skatt. Jag har ett starkt minne av att jag fick ut 796 kr, att rummet jag hyrde i källaren hos en familj kostade 250 och att månadskortet på SL kostade 125. Det var väl på sätt och vis bra att arbetsdagarna var långa för jag fick ju alla måltider där, hos Henrik. De 421 kr jag hade kvar att leva på räckte inte långt ens på den tiden.

Efter 7 månader sökte jag in till postskolan. Jag hade lite att brås på; båda mina föräldrar var vid posten. Men jag tror inte att det var därför (jag hoppas inte det i alla fall) som jag som 17-åring blev antagen till postkassörsutbildningen. Jag fick lön från dag 1 och hade den skyhöga månadslönen av 2200 kr! Dubbelt så mycket som barnflickejobbet. När jag sedan fyllde 18 fick jag vansinnigt hög lön. Typ 4000.

De unga nuförtiden vet inte vad ett postkontor är, än mindre vad en postkassör var för något och vad hon (det var mest kvinnor) gjorde. Det ska jag berätta! Posten hade på den tiden en egen bank; Postbanken. Som 1974 gick ihop med Kreditbanken och blev PKbanken, som sedan blev Nordbanken och till slut Nordea. På Postskolan fick vi lära oss allt om bank. Och om brev och paket både in- och utrikes. Maxvikt och maxmått och tulldeklarationer och skrymmande och bräckligt. Det var hyllvis med pärmar som man skulle hålla reda på och slå upp i. Trycksaker hade en t ex en egen pärm. Det var en hel vetenskap. Vidare hade vi valutaväxling och skrev ut resecheckar. Vi sålde frimärken till filatelister som ville ha häften med ryggtryck och cylindersiffra. Fick dom ryggtryck, cylindersiffra OCH kontrollsiffra i samma häfte var dom lyriska! Vi hade också spelkassor där vi tog emot spel på hästar (V65) och kunde sälja biljetter till teatrar. Och vi tog emot ansökningar till id-kort och körkort och fanns det en bankomat så fyllde vi på pengar i den. På företagssidan skulle vi hålla reda på firmatecknare och vi hade stora kartotek med fullmakter. Det gällde att att lämna ut paket och värdeförsändelser till rätt person. Vi hade hand om boxsorteringen varje morgon och om ankommande och avgående värdepost. Då höll vi på med lack och sigill och plomberingstång. Det var väldigt noga. Kassorna var våra egna och räknade man fel fick man ersätta det ur egen ficka. Jag gick back med nåra tusen om året.

Från Postskolan minns jag än idag hur dom tjatade om "Nicken, blicken och leendet." Så skulle vi möta kunderna - eller allmänheten som en del äldre kassörer lite nedlåtande kallade dom som var på andra sidan disken. Som nybliven kassör och bara 18 år ung fick jag finna mej i att skickas runt på korta vikariat i hela regionen. Dom kunde ringa på morgonen och skicka mej vartsomhelst. Det gjorde ingenting. Jag tyckte om det! Jag gjorde exakt samma sak, bytte bara lokal och arbetskamrater. Det var precis så omväxlande som jag vill att ett jobb ska vara.

Efter några år som postkassör hade jag etablerat mej. Jag hade fast tjänst på kontoret Handen 3 och jobbade dagligen med att nicka och le åt alla kunder. Jag trivdes men det hände för lite. Jag drömde om äventyr. Som att bli sjöman! Som tjej på sjön kunde man i stort sett bara vara i mässen, alltså städa och laga mat, så för att få papper på att jag kunde det gick jag hemteknisk kurs och sedan 1 år på restaurangskola. Jag flyttade också till hamnstaden Göteborg.

På Sjömansförmedlingen i Göteborg skrattade man bara åt mej. Det fanns 2000 arbetslösa sjömän MED erfarenhet. Varför i allsindar skulle dom anställa en gröngöling? Jag började jobba som vårdbiträde på ett servicehus för äldre istället.

På hemteknisk kurs hade jag haft en klasskamrat som skulle bli dietist, och nu började jag drömma om det istället. Näringslära har jag alltid gillat. Och kemi. När man som jag inte hade gymnasiebetyg fanns en bakdörr: s k 25:4. Det innebar helt enkelt att om man var 25 år och hade jobbat i minst 4 så kunde man med tillägg av särskild behörighet komma in på universitet/högskola. På dietistlinjen var den särskilda behörigheten hemteknisk kurs och att ha jobbat i storkök. Jag såg genast till att ordna med jobb på Högsbo sjukhus.

Som 25-åring med 8 års arbetslivserfarenhet, med komvuxbetyg i engelska, med särskild behörighet och med 1,5 på högskoleprovet kom jag in. Jag var mäkta stolt.

Efter bara en kort tid på utbildningen kände jag att jag var på fel plats men jag gick ändå kvar. Jag tror att det var stoltheten över att ha knipit en plats i den hårda konkurrensen. Och så visste jag ju inte vad jag skulle göra istället. Jag tog examen julen -86. Det var skönt att vara färdig, men nu då?

1987-1997
Jag tog jobb som kokerska på ett daghem under våren. Till sommaren fick jag ett dietistvikariat på ett hälsohem utanför Borås. De veckorna där är de enda jag jobbat som dietist. Det var nu alldeles tydligt att jag valt fel yrke.

Jag fick en mindre identitetskris. Arbetsförmedlingen skickade mej på en AMI-kurs där jag blev testad. Det slutade med att jag skulle passa jättebra som..... elektriker! Förutom att min kropp inte skulle klara av ett såpass fysiskt krävande jobb så var jag rent ut sagt livrädd för kablar. Det var en konstig tid. Och det var då jag första gången klev in i SJ:s lokaler vid Centralstationen. Jag fick nämligen för mej att jag skulle bli lokförare! Och det hade jag nog blivit också ifall jag hade lämnat in en ansökan. En kvinnlig lokförare var på den tiden attraktiv eftersom man ville jämna ut könsfördelningen. Men jag backade ur när jag kom på att det nog var lite väl ensamt att sitta där framme i ett lok. Och tänk om jag körde på en människa..... Det skulle jag aldrig klara.

I maj 1988 gick jag därför tillbaka till posten. Det jobbet kunde jag i alla fall. Och jag visste att jag trivdes med det. Det var inte drömjobbet men i väntan på att jag skulle komma på vad det kunde vara så kunde jag väl alltid sitta och nicka och le. Jag flyttade också ut på landet, gifte mej och fick 2 barn.

Det hade hänt lite på posten under de år jag varit borta. Mycket var likt men det fanns också nyheter. Som att vi hade uniform och skulle sälja Nordeas produkter mer aktivt. Vi fick kontor med öppna diskar - alltså inget glas mellan mej och kund - och kösystem med nummerlappar. Nu var det inte snabbhet som premierades längre utan säljresultat. Posten bolagiserades också, dvs att man delade upp organisationen i Bank/Kassa och Brev/Paket. Det var början till slutet för oss kassörer. 1997 blev jag uppsagd.

1998-2015
Nu hamnade jag i Trygghetsrådets händer och blev åter utsatt för diverse tester. Personlighetstester och lämplighetstester. Nu skulle jag inte bli elektriker utan lärare eller kurator! Det ville jag inte. Så istället hoppade jag på Kunskapslyftet och fick efter drygt ett års studier äntligen gymnasiekompetens. Jag tog också datakörkort.

Tack vare att jag även läste lite datateknik på komvux fick jag ett praktikjobb på ett stort dataföretag. Dom ville helt enkelt ha någon som kunde grunderna med datorer - check!; som kunde skriva bra svenska - check!; men som inte var van vid affärssystem - check! (Affärssystem kallade dom det. Vanligt bokföringsprogram kan man säga också.) Programmet hette Scenario Professional och var nytt på marknaden. Så nytt att det saknades en manual och det var den jag skulle skriva. Det gjorde jag tillsammans med en äldre herre i Skellefteå. Med mina nybörjarögon och hans tekniska kunnande skapade vi tillsammans en fin liten manual i A5-format. Min första och hittills enda bok!

Efter att ha skrivit manualen blev jag förstås en fena på själva programmet. Jag satt i telefonsupport och jag fick följa med på kundbesök. En av kunderna, ett företag som jobbade med säkerhetslösningar för skrivare, stod en dag utan ekonomiansvarig. Dom ville ha mej på den platsen! Det var ett kul sätt att få jobb. Handplockad. Tack vare en tålmodig chef och en duktig föregångare som lämnat många mallar efter sej kunde jag ganska snart självständigt sköta både ekonomi och löner. Det var ett roligt jobb. Mycket ansvar. Nu när jag också var skild och hade barn varannan vecka så var det toppen att ha kontorstider. Lediga helger och tryggt. Inte så spännande kanske men det var den tiden i mitt liv. Barnen först.

Tyvärr tog det stopp efter 3 år. Huvudleverantören i Danmark kursade och det blev omorganisering. Jag stod åter till arbetsmarknadens förfogande.

Via en vän till en vän fick jag nästa jobb: Administratör på en liten friskola. Det skulle bara vara ett vikariat på ett år men jag blev kvar i drygt 11. Det är det mest roliga och lärorika jobb jag haft i hela mitt liv. Man kan utan överdrift säga att arbetsuppgifterna var enormt varierande, och det var roligt, men det var i längden också oerhört stressande. Arbetsuppgifterna blev bara fler och fler, eleverna blev samtidigt färre och färre och i och med det även antalet anställda. Så på färre personer skulle vi göra mer jobb. Det säger sej självt att det är ohållbart i längden. Dessutom blev det alltmer kvalificerade arbetsuppgifter som jag inte har utbildning för och då jag aldrig såg röken av någon arbetsbeskrivning så var det lite otydligt med vad jag skulle göra och vad jag kunde säga nej till. Jag kände att jag började gå sönder.

Min medicin mot utbrändhet stavas motion. Mycket motion! Jag började med att sommaren 2014 paddla längs västkusten i min hemmabyggda grönlandskajak. Jag startade i Önnered och var efter en vecka i Smögen. Där tog det stopp pga av vädret annars hade jag fortsatt. Man tänker väldigt bra när man är ensam i en kajak och det var det jag gjorde. Jag kunde konstatera att på skolan ville jag INTE vara kvar, men jag visste fortfarande inte vad jag ville. Om man tittar bakåt på mitt yrkesverksamma liv så är det nästan aldrig så att jag gjort något jag verkligen vill. Mina olika jobb har "bara blivit" liksom. Jag ville inte att det skulle bli så en gång till. Sommaren 2015 tog jag därför långledigt och vandrade 6 veckor i Spanien. Man tänker väldigt bra när man vandrar men jag fick inget tydligt svar där heller. Det var inte förrän jag åkte tåg i oktober som svaret kom till mej. TÅGVÄRD! Ja ni kan ju själva läsa om det i bloggens första inlägg.

2016-
Att flytta TILL är ofantligt mycket sundare än att flytta FRÅN. Jag har längtat i hela mitt liv efter att veta vad jag vill. Ett tag trodde jag att det var dietist. Tyvärr var ju det totalt fel men jag gjorde ett försök i alla fall. Nu har jag en ny dröm och jag är fantastiskt nära att uppfylla den. Det är också enastående roligt att i min ålder börja på något helt nytt. Och jag tänker att mina brokiga livserfarenheter kan komma väl till pass. Jag har haft hand om barn, gamla och handikappade. Jag har jobbat under stark press och med både trevliga och mindre trevliga kunder. Jag är flexibel och bra på att lösa problem. Jag är van att hantera pengar och id-handlingar och jag kan absolut koka kaffe! Jag har också en romantisk bild av att en tågvärd aldrig har tråkigt.

Jag hoppas att verkligheten visar sej vara precis som jag tror och att jag slipper byta perrong fler gånger i livet. Att det går som tåget. Att jag är på rätt spår.

Jag undrar hur det gick för Henrik?