Terrordåd i Stockholm

Jag vaknar upp i min egna säng. Drar till mej mjukishunden och kramar honom hårt. Det är dagen efter och jag känner mej som en liten liten flicka. Tårar bränner bakom ögonlocken och jag tänker på alla dom som var på Drottninggatan i Stockholm igår. När en galen man i en lastbil körde sönder illusionen av svensk trygghet.

Vi blev sena från start. Tåget från Stockholm som skulle kopplas ihop med ett väntande tåg på Göteborgs Central var försenat. Vi kom iväg 25 min efter tidtabell. Det skulle visa sej vara tur i oturen.

Strax efter kl 15, med bara fem minuter kvar till Stockholm Central blev det tvärstopp, precis innan Årstabron. Jag hade öppnat alla innerdörrar för att underlätta avstigning och ställt mej i vagn 14, längst fram. En man kom fram till mej med sin mobil och undrade om lastbilen på Drottninggatan skulle påverka oss? Nejdå, sa jag tvärsäkert. Drottninggatan är lååångt ifrån Centralen. Jag visste ju inte då.

En polisman och en man från SÄPO legitimerade sej och krävde att få gå av eftersom dom blivit inkallade till omedelbar tjänstgöring. Jag släppte av dem framme vid föraren och såg hur dom i rask takt gick över Årstabron bort mot Stockholm Södra. Jag såg helikoptrar och jag läste nyheterna i mobilen. Sakta förstod vi alla att det var allvarligt.

Vi öppnade upp bistron igen och jag plockade fram vattentetror och Raw-bites. Kaffe och te var nu gratis. Kön i bistron blev lång. Jag gick ner till 1 klass vagnarna och kokade mer kaffe samt ställde ut Raw-bites. En man kom fram och tackade mej, "Vad gullig du är!" sa han och grabbade tag i en näve Raw-bites.

Jag gick genom tåget och pratade med alla som ville. En man hade lite klaustrofobi och ville kliva av. Eftersom jag har det själv förstod jag honom mycket väl. Jag sa att han gjorde bäst i att stanna kvar ombord men att han skulle veta att det fanns nödöppnare också. Han verkade köpa det. Hos alla som hade barn stannade jag till lite extra. Nej det var ingen som led brist på mat och vatten men blöjor kanske? Hade SJ det? Nej tyvärr men jag antecknade vagn och plats ifall det skulle behövas längre fram. Det fanns också två hundar i djurkupén. Ägaren sa att dom nog kunde hålla sej till kl 17 ungefär. Jag antecknade det också. Rökaren som ville gå av för att röka fick nobben direkt. Du går INTE av för att röka sa jag, och skrämde upp honom lite. Jag förstår i och för sej att man blir extra röksugen när det är oroligt och nervöst. Men nej, man kan inte ha folk springande utanför tåget. Det hade kunnat bli riktigt tokigt. Sånt kallas spontanevakuering och det vill man undvika till varje pris.

Föraren var himla proffsig. Han berättade senare att han var helt ny och att det var hans femte körning nånsin på ett X2000! Han gjorde en strålande insats och informerade lugnt och fint. Det gjorde min kollega i bakre tågsättet också. Folk höll sej lugna. Alla satt och läste nyheter i mobilerna samt tog sej till bistron för att tanka mat och vatten.

Strax efter kl 17 fick vi rulla in till Stockholm Södra för att tömma tåget. En kvinna blev lite upprörd över att vi skulle "kasta av folk" mitt ute i ingenting. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen och var arg för att vi varit sena från början. Om vi kommit i tid hade hon minsann hunnit till sitt hotell. Jag bad henne bara lugnt gå av och sedan fråga sej fram bland stockholmare istället. Jag tyckte att diskussionen innehöll en stor portion i-landsproblem men samtidigt vet jag att folk kan reagera så konstigt.

När alla gått av åt jag en försenad lunch medan vi sakta rullade vidare. Jag hade inte ätit sen frukost och nu när jag slappnade av kände jag hur hungrig jag var. Utanför fönstren såg vi gator fulla med folk som vandrade hemåt. Tunnelbanan i Gamla stan stod tom och nedsläckt. På Centralen, mitt i rusningstrafik en fredagkväll, stod bara tomma och nedsläckta tåg. Inte en kotte på perrongerna. Det såg ut som en spökstation. Jag tror det var då det gick upp för mej att detta var på riktigt. Det kändes på nåt sätt som att jag bara var "halv". Att min andra halva var därhemma. Jag fick en intensiv hemlängtan.

Stockholm Central fredag 7 april kl 17.30

Vi klev av vårt tåg i Hagalund, SJ:s depå i Solna, kl 18.20. När jag kände efter var jag ganska slut. Men det var inte tal om att åka hem inte. All tågtrafik var inställd resten av dygnet och SJ började ordna hotellrum för alla. Jag fick klartecken att få lov att sova hos min bror. I personalrummen i Hagalund fylldes det på med massor av tågvärdar från hela Sverige som blivit strandade i Stockholm. TV:n gick varm och alla hade olika historier att berätta. Som hur det varit på basen. Det slapp vi eftersom vi var sena. Kollegor berättade om människor som flytt in till basen i vild panik, kastat sej på golven och skrikit om skottlossning. Folk hade varit livrädda. Sen hade polis med hjälmar och skottsäkra västar och dragna vapen stormat in och jagat ut alla på gatorna och bort till Kungsholmen. Det var en overklig situation alltihopa. Som en film. Jag kände mej fortfarande halv.

Det var ont om taxibilar denna kväll i Stockholm när all kollektivtrafik var inställd. Jag hann aldrig hem till min bror innan planerna ändrades: Det skulle gå ett Tjänstetåg till Göteborg vid 21-tiden. Ville jag åka med? JAAAAA!!! Det ville jag.

Tjänstetåg innebär att det bara är SJ-anställda som åker. Vi var 13-14 stycken ombord. Lite skojades det i mikrofonerna men allvaret och tröttheten låg på lur och de flesta spred ut sej och sov eller nåt. Vi kom fram till Göteborg 00.40 och alla tog taxi hem. Det var underbart skönt att sjunka ner i baksätet och släppa taget om allt.

När jag låg i min säng kände jag att jag blev hel igen. Den sjukt långa dagen snurrade i skallen och det var lite svårt att somna. Jag kände en enorm tacksamhet att det gick så bra som det gick ändå. SJ har god beredskap för att ta hand om anställda som är med om exeptionella händelser. Det här är absolut en sån. Det är skönt att veta att det finns proffs att prata med men jag känner inte att jag har det behovet. Att skriva av mej här tror jag räcker. Tack för att du läste!