Söndagsmys

Sista söndan i april och sista söndan i bastun. Bastun i Askimsviken stänger 14 maj så det är två söndagar kvar, men jag jobbar båda. Så den här var den sista för min del den här säsongen. Så härligt då att vädret var så underbart! Sol, svag bris och 7 grader i vattnet. Jag badade två gånger och sen åt jag frukost. Tre smörgåsar och kaffe med påtår. 60 kronor. Det är billigt. Gott är det också!

Nämen alltså det var en helt fantastisk förmiddag på en helt fantastisk valborg. Bästa jag varit med om på flera år! Eftermiddan blev inte sämre den men det tar vi en annan gång. Akta igelkottarna nu, ni som tänder valborgseldar.

1000 nyanser av grönt

..... och doften av nyklippt gräs! Kan livet bli bättre?

Jag är ledig dessa sista, berusande dagarna av min favoritmånad. Det är ju det som är så himla bra med att vara timmis. Man kan själv styra sitt liv - i alla fall om man är ute i god tid. För att riktigt njuta av nästsista dagen i april gick jag ut direkt efter första frukost. Iförd träningskläder, bungystavar och tyngder runt vristerna. Ut i skogen. Andas.

Det regnade igår och efter regn uppstår alltid de allra mest underbara färger. Just nu är det grönt som gäller, i tusentals olika nyanser. Ögat gläds. Sju km gick jag, i underbar sol, och det var alldeles alldeles ljuvligt.

De senaste dagarna har jag åkt vändturer till Stockholm. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag har en sån tur på måndag också. Och jag älskar det! Åka X2000 till Stockholm och vända samma dag är det bästa jag vet. Alla möten jag gör - varje dag nya. Allt som händer - varje dag nåt nytt. Allt jag lär mej - varje dag nåt nytt. Alla kollegor jag jobbar med - varje dag en ny. Det blir långa dagar, visst. 10-11 timmar, kanske mer. Det är mycket att göra, visst. Fullspikade tåg och tvåbemannat för det mesta. Men jag säger det igen och igen och igen: Attans vad roligt det är!

Fri igen

Gårdagens glädje lever på ett sätt kvar om än i lite blekare. Det känns fortfarande fint att jag blev erbjuden en fast tjänst men idag blev jag tvungen att tacka nej. Du läste rätt. Jag tackade nej till fast anställning.... Är hon alldeles galen? Ja eventuellt. Men framför allt värdesätter jag min frihet och den blev kraftigt kringskuren i och med fast tjänst. Det kunde jag bara inte leva med. Inte just nu. Det krockade med annat i livet.

I augusti och september är min nuvarande lägenhet svårbebodd. Det ska bli en stamrenovering. Med andra ord kan man inte bo här alls under vissa veckor. Min plan var att lämna allt åt byggherrarna och göra en långresa. Komma hem i slutet av september till "ny" lägenhet med nytt, fräscht badrum. Det har jag också berättat för min gruppchef. Men nu blev ju förutsättningarna annorlunda. När jag frågade om jag vid fast anställning kunde vara tjänstledig 7-8 veckor så var det inte möjligt. 4 veckor kunde jag få, inte mer.

Jag behövde inte fundera särskilt länge innan jag bestämde mej för att då får det vara. Jag fortsätter som "timmis" och behåller min frihet. Jag kan välja precis när och hur jag vill vara ledig, bara jag är ute i god tid. När jag väl fått en tur så är jag skyldig att ta den. Den dealen passar mej så mycket bättre. Jag är inte längre piskad att ha en viss inkomst och jag är inte orolig att jag ska stå utan jobb. Jag är ju AGS och som AGS finns alltid chanser till jobb. Och när jag lämnade beskedet till min närmsta chef så sa hon att det blir nya chanser längre fram. Japp. Och då får vi se om Folkes flicka nappar.

GRATULERAR!!!

Grattis till mej som idag varit exakt ETT ÅR på SJ!

Och grattis till att jag just idag blev erbjuden FAST TJÄNST!!!

Det är otroligt vad fort det här året har gått. Det är fantastiskt att redan nu få fast anställning. Jag hade nog trott att jag skulle jobba som "timmis" dom där två åren som man gör innan man blir LAS:ad. Men men. SJ hade behov, jag sökte, och jag FICK! Det var ju ett erkännande som inte gjorde ont. Om man säger. 

Jag vill gärna återkomma till hur viktigt det är att ta sina drömmar på allvar. Att tro på dem. Att inte ge sej förrän man är där man vill vara.

En tur in i Småland

Idag hade jag en ovanlig och mycket omväxlande tur. Det är roligt när det inte blir som vanligt tycker jag. Lite extra strul gjorde resan ännu mer speciell. Men vi tar det från början.

Jag hade första Malmö-tåget vilket innebär att man börjar 04.34. Så tidigt går inga spårvagnar. Och eftersom det var fullbokat på alla (fyra) rum på basen så återstod inget annat än att ta taxi. 325 spänn för att komma till jobbet.... Det får ju inte bli nån vana. 05.40 lämnade vi Göteborg och anlände Malmö strax efter 8. Sen började det roliga!

Min kollega och jag var insatta som extrabefattningar på X2000 mot Stockholm. Vi var totalt 4 stycken på det tåget, 2 ordinarie och så vi då. Vi fick ta hand om 1 klass. Bara en 1 klassvagn och två personer kändes lite lyxigt men det skulle snart visa sej vara ganska lagom. Catering hade nämligen glömt att lasta på termosar!! Och alla som ska ha frukost vill ju såklart ha kaffe eller te. F ö vill alla som åker 1 klass ha kaffe och te. Det ingår ju i biljettpriset. Men har man inga termosar blir det trixigt. Då var det bra att vara två.

Det finns en bryggare i pentryt. Den brygger kaffe och tevatten - vääääldigt långsamt - men det går. Så medan jag tog biljetterna och delade ut alla frukostboxar kokade min kollega kaffe och te så att det stod härliga till. Sedan hällde vi upp detta i muggar, satte på lock och gick runt och delade ut. Vi var ett utmärkt team! Jag tror att vi kokade sex kannor kaffe innan det var dags för oss att kliva av i Alvesta. Det kändes fint att kunna hålla hög service trots att det saknades ett viktigt hjälpmedel - termosar. Gissar att Catering fick det hett om örona. Vicken miss!

I Alvesta hade vi en dryg halvtimmes rast. Regnet öste ner och det enda vi hittade som var öppet var ett bageri. Så lunchen blev denna dag fyllda baguetter i ett typiskt landsortsfik, med dukar på borden och plasttulpaner i vaserna. Så charmigt på nåt sätt.

Lok och vagn är ett himla snyggt tåg tycker jag. Klassiskt.

Kl 11.20 kom så vårt för dagen sista tåg: ett som man säger "lok och vagn". Jag har aldrig åkt lok och vagn som tågvärd. Jag kan inte. Jag får inte. Men åka som extrabefattning går ju bra. Kollegan som hade tåget och som kom från Kalmar hade dock ingen användning för oss. Hon sa åt oss att sätta oss och vila så skulle hon ropa om det var nåt. Vi satte oss i 1 klassvagnen. Och somnade!!

Då och då vaknade jag till. Vi åkte genom skog, skog och åter skog. Här och var skymtade en liten mager åker, full av stenar. Man förstår ju att folk utvandrade till Amerika härifrån. Hur få mat att gro i detta magra skogslandskap? Vilket slit.

Det blev en lång dag med tre sorts tågtyper och tre sorts väder. Ösregn i Alvesta, snöstorm i Hestra och sol från Borås till Göteborg. När jag kom hem kändes det som om jag varit borta minst två dar fast att jag bara tjänstgjort i 9,5 timmar. Det bidde en liten lutare efter maten. Sånt är gött. Och trots tröttheten är jag mycket nöjd med dagen. Att få åka lite olika tågtyper och få se nya ställen, sånt är berikande.

Sånt här väder vill vi inte se mer av :-( Nu vill vi ha vår!

Ängeln i Alingsås

Det var kväll och jag hade sista tåget, ett regionaltåg från Göteborg till Skövde. På SJ:s regionaltåg säljer vi inga biljetter utan det köper resenärerna själva, antingen på nätet, via SJ-appen eller i en biljettautomat. En kvinna som jag väljer att kalla Tina, skulle till Alingsås. Hon hade redan satt igång med att via sin smartphone köpa en biljett när det kom fram en ung kille som inte heller hade biljett. Han hade en något äldre telefonmodell och kunde inte göra likadant. Tina erbjöd sej då att köpa åt honom när hon ändå höll på. Killen skruvade på sej. Nja, alltså jag har bara en femhundring sa han. Jag tänkte omedelbart på swish men det gjorde inte Tina. Hon sa bara att "det är lugnt. Du kan betala tillbaka genom att göra samma sak åt nån annan en annan gång." Både killen och jag häpnade. Jag sa att det var nåt av det finaste jag hört på länge, inte alla som skulle göra så. Då sa Tina:

"Vi väljer vilken värld vi vill leva i och jag vill leva i en värld som bryr sej."

Du är veckans ängel Tina!

På gymmet

Långtisdag finns kanske inte men jag hade i alla fall en lång tisdag igår. Jag började 8.19 och slutade 19.53. Det blir 11 timmar och 34 minuter betald arbetstid. I Stockholm hade jag dryga 2 timmar rast - med lön. Jag valde då att gå på gym!

Jag är alls ingen gym-människa men i Stockholm, på Klarabergsviadukten, har jag hittat ett mysigt ställe; Puls, eller Träningspuls. Varför jag går just dit beror på att SJ betalar så det kostar mej ingenting mer än att hyra handduk för 10 spänn. Jag tycker helt klart att det är mysigt på detta ställe. Det är inte så stort, själva gymmet är kanske 40 kvm, men det har allt som jag behöver. Och alla är väldigt trevliga och ingen går runt och spänner sej.

Mellan klockan 11 och 13 är det full fart. Då pågår en massa olika pass som stockholmare tycks gilla att göra på sin lunchrast. Bl a har jag flera gånger sett boxartjejen Mikaela Laurén hålla i ett boxpass. Men kl 13 försvinner alla och det var då jag kom. Då är det tomt, precis som på bilden. Jätteskönt!

Det snöade i Stockholm igår. Stundtals ganska mycket. Det var skönt att springa inomhus. Jag gjorde mina 5 km på löpbandet och tränade lite styrketräning. Efter det satt jag en stund i bastun innan jag nyduschad och full av energi gick tillbaka till basen och åt lunch. Strax efter kl 15 var jag klar för att ta ett tåg hem till Göteborg igen.

Nu funkar det ju inte alltid att göra som jag gjorde. Tåg kan vara sena så att rasten äts upp, och det är minsann inte alla dagar man har så där lång rast inte. Ibland är det bara 45 minuter. Men nästa gång jag har långrast i Stockholm kommer jag att göra om det! Det var väldigt väldigt skönt och gav en himla massa energi. Och när jag sen kom hem vid 20.30 på kvällen kunde jag gå och lägga mej med gott samvete och känna att jag både jobbat och tränat.

En annan dag

Jag vaknar tidigt denna annandag påsk och gläntar försiktigt på gardinen, rädd för att det täta snöfall som föll igår kväll ska ligga kvar. Det gör det inte. Tvärtom skiner solen och det ser inbjudande ut. Efter en första frukost packar jag lite fika och cyklar ner till kossorna. Jo för jag vet att dom fått en kalv och den vill jag se. Det är en liten tjur och han är sååå söt!! Han är bara någon/några dar gammal men är redan en liten tuffing som oblygt umgås med alla kossorna. Inte förrän han diar ser man vem som är mamman. (Det är inte hon på bilden.) Han är för övrigt svår att fånga på bild eftersom han inte är stilla en sekund.

"Hallå? Nån som vill leka?"

När jag tittat mej mätt på det lilla yrvädret går solen i moln och det blir kallt. Inte bara kallt - det blir iskallt. Jag dricker mitt kaffe och äter mina smörgåsar och uthärdar en liten stund. Det är ju vår nu! Eller? Men sen blir det till att skynda hem och ta ett fotbad och tina upp de frusna tårna.

Jo det har varit mycket ledigt denna påsk. Skönt. Men jag jobbade faktiskt igår! Och ska jobba i morgon igen.

Tågblues

En underbar bluesartist är Eric Bibb. En låt heter With my maker och handlar om att vi alla hör ihop. Det passar väl bra i tider som denna. Och gissa om jag blev glad när jag fick se var han spelat in videon! Tågnörd?? JAG?!?!?!?!

Nämen ta nu och njut av en äkta blues genom att klicka HÄR!

Eric Bibb

Lång fredag

Det har känts som en lång dag idag. Jag har hunnit med mycket. Vaknade tidigt och kände mej pigg och förväntansfull. Dags för första kajakturen!!!  På.... ja vaddå? nästan två år? Jag minns inte riktigt men det var alldeles för länge sedan jag var ute på havet. Kajaken har legat långt från havet och jag har inte haft bil. Förrän nu!

Det var med mycket pirr i magen jag spände fast Emla på biltaket och åkte till närmaste havsvik. Solen sken och det blåste litegrann. Men inte så farligt tyckte jag. Hade som mål att fika på Stora Klockeskär, en ö som jag verkligen gillar och som jag saknat mycket. Men när jag kom runt udden man ser längst bort i bilden friskade vinden i lite väl mycket. Emla är extremt slank och lätt (för att jag valt att bygga henne så) men det gör också att hon är bångstyrig i hård vind. Och jag var alltför otränad för att orka hålla emot. Jag vände. På tillbakavägen märktes det tydligt att vinden ökat. Det gick nu gäss på vågorna och sjön var krabb utefter klippsidorna. Det hade inte varit kul att gå runt där inte. Better safe than sorry kapitulerade jag och återvände till Ganlet efter en knapp timme och intog fikat där. Inte helt fel i och för sej.

Bilden ser härlig ut men ljuger en aning. Den är tagen innan kl 9 på morgonen. Innan det började gå gäss på vågorna och vattnet blev mörkt, mörkt blått, nästan åt det svarta hållet. Mycket dramatiskt mot den ljusblå himlen, men också vackert. Vinden var isande kall och det gällde att hitta en plats i lä för att kunna njuta av solen. 

Efter fikat styrde jag kosan till en annan favoritö: Stora Amundön. Den kan man gå till till fots för där finns en bro. Istället för att ligga och gassa på Stora Klockeskär försökte jag hitta en lugn plats där. Det gjorde jag också. Först. Men sen kom två pappor med sina två barn och förstörde tystnaden. Inte nog med det, dom tände en engångsgrill också! Som styrde sin äckliga rök rakt på mej där jag låg. Vad är det för fel på varm choklad och mackor? fnyste jag, rullade ihop liggunderlaget och gick därifrån. Varm choklad och mackor stör inte omgivningen och är bra mycket mer miljövänligt. Hmpf. 

Efter en stund hittade jag en lugn och läig plats i ekskogen. Det är ju så himla gött med vår. Att man kan slänga sej på backen utan att behöva slåss med myror och andra kryp. Tystnaden härskade och det fanns inga grillar så långt näsan nådde. Jag låg där i solen och lyssnade på fåglar och prasslet av fjolårslöv och tyckte att dagen nog gärna fick vara hur lång som helst. 

GLAD PÅSK förresten!

Livets fjuttigheter

Livet går vidare. Fast på ett lite annat sätt. Vi fick en grym tankeställare i fredags.

Brorsans bild från Åhléns, igår tisdag. Kärleksbombad polisbil.

Vi ska inte ändra våra liv. Vi ska leva som vanligt. Så är bästa sättet att motverka terrorism. Sägs det. Jag vet inte men jag tycker att det är otroligt fint med alla kärleksyttranden jag läser om i media. Blomtäckta polisbilar och människor som bryr sej. Om varandra.

Få skriver om ilskan och vad vi gör av den? Det kan ju vara "farligt". Då kanske det blir alldeles för tydligt hur olika vi tänker? En del människor vill döda, skjuta, hänga, bomba - andra vill använda NVC, Nonviolent Communication. Dom flesta kanske står nånstans mittemellan? Jag tror att vägen ut ur ilskan och vanmakten ser extremt olika ut för oss alla, och ingen kan säga att "jag har rätt och du har fel" för vad som är rätt för mej måste jag komma fram till själv. Jag hoppas att ilskan kan användas till något konstruktivt så att den inte spär på polariseringen i samhället eller ger extrema grupper en anledning att hämnas? Det är verkligen inte bättre. Allt dödande är lika fel. Det är min åsikt. Jag hoppas också att mina vänner och kollegor med utländsk härkomst inte får alltför mycket skit för att dom har ett osvenskt utseende. Gäller såklart ALLA!

Love  Peace  and  Understanding

I sammanhanget känns det fjuttigt att skriva om min lilla vardag. Det har inte hänt så värst mycket. Jag var i Malmö härom dagen och kunde konstatera att våren hunnit längre där. Det var klart grönare. Jag kan också konstatera att vågen visar 3, kanske 4 kg mindre än för 3 månader sen. Jag kan numera ANDAS i min uniform! Och det var målet.

Hur jag gick ner? Jo jag använder 5:2 dieten på mitt egna lilla sätt. Oftast bryter jag efter lunch och äter sedan ingenting på 24 timmar. Jag dricker te, kaffe, vatten i obegränsad mängd. Ibland får jag anpassa mej efter jobbet eller livet och bryta vid frukost eller middag, men att bryta vid lunch har visat sej passa mej bäst. Detta gör jag två gånger i veckan, ex vis måndag och torsdag. 24 timmar är ingen lång tid och aktare vad maten smakar gott när du väl äter sen! Plus att det genererar en massa fri tid. Jag behöver inte tänka på matlåda och sånt. Jag behöver inte handla, laga mat eller diska. Jag bara kokar mej en kopp te när jag känner mej hungrig eller småfrusen. Billigt blir det ju också. Men det allra bästa tycker jag nog ändå är den känsla av lätthet som uppstår timmarna innan jag äter igen. Det är härligt! Det är också en frihet i att slippa räkna kalorier eller anpassa maten. Jag äter precis som vanligt de dagar jag äter. Nä förresten, inte helt sant. Jag har tagit bort socker och snacks och begränsat semlor och glass, vilka är mina cravings. Men annars, precis som vanligt!

Till sist. Jag vill inte gärna skryta men jag är väldigt glad över det skriftliga beröm som vi fick från en resenär på tåget i fredags när vi fick stopp på Årstabron. Han eller hon tyckte att vi agerat proffsigt! Jag tar åt mej 20% av det berömmet. (Vi var fem personer, föraren inräknad.) TACK!

Några vitsippor från söndagens promenad får symbolisera
glädjen och kraften jag hittar i naturen 

Terrordåd i Stockholm

Jag vaknar upp i min egna säng. Drar till mej mjukishunden och kramar honom hårt. Det är dagen efter och jag känner mej som en liten liten flicka. Tårar bränner bakom ögonlocken och jag tänker på alla dom som var på Drottninggatan i Stockholm igår. När en galen man i en lastbil körde sönder illusionen av svensk trygghet.

Vi blev sena från start. Tåget från Stockholm som skulle kopplas ihop med ett väntande tåg på Göteborgs Central var försenat. Vi kom iväg 25 min efter tidtabell. Det skulle visa sej vara tur i oturen.

Strax efter kl 15, med bara fem minuter kvar till Stockholm Central blev det tvärstopp, precis innan Årstabron. Jag hade öppnat alla innerdörrar för att underlätta avstigning och ställt mej i vagn 14, längst fram. En man kom fram till mej med sin mobil och undrade om lastbilen på Drottninggatan skulle påverka oss? Nejdå, sa jag tvärsäkert. Drottninggatan är lååångt ifrån Centralen. Jag visste ju inte då.

En polisman och en man från SÄPO legitimerade sej och krävde att få gå av eftersom dom blivit inkallade till omedelbar tjänstgöring. Jag släppte av dem framme vid föraren och såg hur dom i rask takt gick över Årstabron bort mot Stockholm Södra. Jag såg helikoptrar och jag läste nyheterna i mobilen. Sakta förstod vi alla att det var allvarligt.

Vi öppnade upp bistron igen och jag plockade fram vattentetror och Raw-bites. Kaffe och te var nu gratis. Kön i bistron blev lång. Jag gick ner till 1 klass vagnarna och kokade mer kaffe samt ställde ut Raw-bites. En man kom fram och tackade mej, "Vad gullig du är!" sa han och grabbade tag i en näve Raw-bites.

Jag gick genom tåget och pratade med alla som ville. En man hade lite klaustrofobi och ville kliva av. Eftersom jag har det själv förstod jag honom mycket väl. Jag sa att han gjorde bäst i att stanna kvar ombord men att han skulle veta att det fanns nödöppnare också. Han verkade köpa det. Hos alla som hade barn stannade jag till lite extra. Nej det var ingen som led brist på mat och vatten men blöjor kanske? Hade SJ det? Nej tyvärr men jag antecknade vagn och plats ifall det skulle behövas längre fram. Det fanns också två hundar i djurkupén. Ägaren sa att dom nog kunde hålla sej till kl 17 ungefär. Jag antecknade det också. Rökaren som ville gå av för att röka fick nobben direkt. Du går INTE av för att röka sa jag, och skrämde upp honom lite. Jag förstår i och för sej att man blir extra röksugen när det är oroligt och nervöst. Men nej, man kan inte ha folk springande utanför tåget. Det hade kunnat bli riktigt tokigt. Sånt kallas spontanevakuering och det vill man undvika till varje pris.

Föraren var himla proffsig. Han berättade senare att han var helt ny och att det var hans femte körning nånsin på ett X2000! Han gjorde en strålande insats och informerade lugnt och fint. Det gjorde min kollega i bakre tågsättet också. Folk höll sej lugna. Alla satt och läste nyheter i mobilerna samt tog sej till bistron för att tanka mat och vatten.

Strax efter kl 17 fick vi rulla in till Stockholm Södra för att tömma tåget. En kvinna blev lite upprörd över att vi skulle "kasta av folk" mitt ute i ingenting. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen och var arg för att vi varit sena från början. Om vi kommit i tid hade hon minsann hunnit till sitt hotell. Jag bad henne bara lugnt gå av och sedan fråga sej fram bland stockholmare istället. Jag tyckte att diskussionen innehöll en stor portion i-landsproblem men samtidigt vet jag att folk kan reagera så konstigt.

När alla gått av åt jag en försenad lunch medan vi sakta rullade vidare. Jag hade inte ätit sen frukost och nu när jag slappnade av kände jag hur hungrig jag var. Utanför fönstren såg vi gator fulla med folk som vandrade hemåt. Tunnelbanan i Gamla stan stod tom och nedsläckt. På Centralen, mitt i rusningstrafik en fredagkväll, stod bara tomma och nedsläckta tåg. Inte en kotte på perrongerna. Det såg ut som en spökstation. Jag tror det var då det gick upp för mej att detta var på riktigt. Det kändes på nåt sätt som att jag bara var "halv". Att min andra halva var därhemma. Jag fick en intensiv hemlängtan.

Stockholm Central fredag 7 april kl 17.30

Vi klev av vårt tåg i Hagalund, SJ:s depå i Solna, kl 18.20. När jag kände efter var jag ganska slut. Men det var inte tal om att åka hem inte. All tågtrafik var inställd resten av dygnet och SJ började ordna hotellrum för alla. Jag fick klartecken att få lov att sova hos min bror. I personalrummen i Hagalund fylldes det på med massor av tågvärdar från hela Sverige som blivit strandade i Stockholm. TV:n gick varm och alla hade olika historier att berätta. Som hur det varit på basen. Det slapp vi eftersom vi var sena. Kollegor berättade om människor som flytt in till basen i vild panik, kastat sej på golven och skrikit om skottlossning. Folk hade varit livrädda. Sen hade polis med hjälmar och skottsäkra västar och dragna vapen stormat in och jagat ut alla på gatorna och bort till Kungsholmen. Det var en overklig situation alltihopa. Som en film. Jag kände mej fortfarande halv.

Det var ont om taxibilar denna kväll i Stockholm när all kollektivtrafik var inställd. Jag hann aldrig hem till min bror innan planerna ändrades: Det skulle gå ett Tjänstetåg till Göteborg vid 21-tiden. Ville jag åka med? JAAAAA!!! Det ville jag.

Tjänstetåg innebär att det bara är SJ-anställda som åker. Vi var 13-14 stycken ombord. Lite skojades det i mikrofonerna men allvaret och tröttheten låg på lur och de flesta spred ut sej och sov eller nåt. Vi kom fram till Göteborg 00.40 och alla tog taxi hem. Det var underbart skönt att sjunka ner i baksätet och släppa taget om allt.

När jag låg i min säng kände jag att jag blev hel igen. Den sjukt långa dagen snurrade i skallen och det var lite svårt att somna. Jag kände en enorm tacksamhet att det gick så bra som det gick ändå. SJ har god beredskap för att ta hand om anställda som är med om exeptionella händelser. Det här är absolut en sån. Det är skönt att veta att det finns proffs att prata med men jag känner inte att jag har det behovet. Att skriva av mej här tror jag räcker. Tack för att du läste!

Felvänt tåg

X2000 går ju "alltid" med vagn 7 först när vi kör från Göteborg till Stockholm och "alltid" med vagn 1 först när vi kör från Stockholm till Göteborg. ALLTID!

Men ibland så blir det fel. Härom dan var det så och det är märkligt vad man blivit van vid hur det "ska" vara. Jag gick åt fel håll flera gånger och det kändes väldigt bakvänt alltihop. Och absolut var jag mer än vanligt trött när vi kom till Stockholm. Trött i huvet liksom. Det gällde f ö även resenärerna. En kvinna från Skövde som ofta åkte tåg kom fram till mej och undrade om det var det nya nu? Att tågen skulle gå bakvänt? För det hade tydligen varit så härom dan också. Nej sa jag, så ska det INTE vara, och det blev hon väldigt nöjd av att höra. Ja för man vänjer sej, sa hon.

Japp. Så ere! Vi är otroliga vanedjur vi människor. Det ska vara som det ALLTID varit juh!

Har ni förresten sett Pelle Pia?

Reserv

Varje dag har SJ ett antal anställda som sitter reserv och som med kort varsel kan hoppa in och täcka upp för akuta sjukdomsfall etc. De flesta reservturer jag har haft har blivit ändrade till en vanlig tur redan någon dag innan och förra gången jag satt reserv blev jag utskickad redan efter en halvtimme. Men idag satt jag på basen hela passet. 9 timmar och 9 minuter.

Vad göra? Jag började med att gå till lunchrummet och sätta igång 2 diskmaskiner. Sen gick jag ut med några kollegor som skulle ha Malmötåget och hjälpte dem med klargöringen. Efter det var det läge att plocka ur diskmaskinerna och ställa in allt i skåpen. Och så ut på perrongen igen, nu med kollegorna till ett Stockholmståg. Där kom jag i samspråk med en av SJ:s kundvärdar. Dom är ofta ute på perrongerna när dom inte är i resebutiken och säljer biljetter. Han gav mej en hel del tips om lite allt möjligt. Tågluffa t ex. Och att när man har Privatresekortet (har jag) så kostar ett sådant bara en tredjedel! Jag fick lite idéer kan jag meddela.

Efter det hade jag medarbetarsamtal med min gruppchef. Jag fick mycket beröm och det var roligt. Sen tog jag långlunch tillsammans med två ombordare och två förare. De berättade historier från alla sina år på SJ. Det blev många skratt. Och efter det satte jag mej framför datorn och gjorde lite e-learning. Dvs interaktiv utbildning som ligger på vårt intranät. Jag hade ingen ogjord kurs utan repeterade elsäkerhet och evakuering.

Innan jag gick hem strök jag en väst och en massa skjortor som låg nytvättade och skrynkliga i skåpet. Schysst att kunna göra det på betald arbetstid. Jag strök och jag drömde. Om att resa....

Ibland längtar jag till Spanien och pilgrimsvandringen. Där alla man mötte sa "Buen Camino!"

En sång för april

April! Hurra! En helt suverän låt om denna underbara månad är Peter LeMarcs En sång för april. Att gå med stavar med den i öronen är rena energikicken. Jag tröttar aldrig på gitarriffet och på den sprittande tonen. Det är ren och skär livsglädje. Tyvärr kan jag inte dela någon bra länk till dej som inte vet vad jag pratar om. På You tube finns mest liveversioner och det är studioversionen jag gillar bäst. Den där gitarren klingar starkt och läckert. Och där Peter inleder med sitt sköna, underfundiga lilla skratt. 

I morse började jag redan 05.18 och så tidigt går inga spårvagnar på lördagar. Alldeles för sent insåg jag det och fick därför ta en taxi för att komma i tid. När jag väl stod på perrongen vid mitt tåg, en X40 till Hallsberg, så ringde personalavdelningen. Kunde jag möjligen tänka mej att byta till en tur till Stockholm istället? En bistrotur? Och få 3 timmar övertid? Jag sa ja till det bytet eftersom jag tycker mycket bättre om att åka X2000 än dubbeldäckare. Och för att jag gärna jobbar många timmar när jag ändå tagit mej till jobbet och bytt om. Nu blev det 10 istället för 7. Och SJ blev glada och min kollega blev glad. Jag med!

Det var en dimmig uppfärd och i Stockholm var det kallt. Men på hemväg bröt solen fram någonstans vid Skövde. Och när jag gått av mitt pass och promenerade genom ett vårvarmt Göteborg så var det med En sång för april i öronen! Yeah!

Peter LeMarc