Torsdag 9 februari går till historien som en riktigt dålig dag för oss som jobbar på tåg mellan Stockholm och Göteborg. Två bombhot och två olyckor på en och samma dag. Förseningar på upp till 7 timmar. Jag måste än en gång beundra folks tålamod, trots allt. Inte så kul att sitta på ett tåg som redan från start är sent och sen bli stående pga av en olycka också.
Jag var där. Jag vet hur det var. Det var inte roligt. Min tur var en X40, dubbeldäckare, till Hallsberg och tillbaka. Pga bombhotet blev vi dryga tre timmar sena från start. Sedan kom vi till Stenstorp och blev stående vid perrong i närapå två timmar. Det berodde på en olycka i Hallsberg. Det stod tåg i en lång kö hela vägen mellan Hallsberg och Göteborg och likadant mellan Hallsberg och Stockholm. Det började bli kväll och det var mörkt och kallt. På en X40 finns ingen bistro, ingenting. Jo vatten kan vi erbjuda i begränsad mängd men inga raw bites eller annan förtäring.
Jag gjorde mitt bästa genom att försöka synas i tåget och svara på de frågor jag kunde svara på. Oftast när det händer något får man mer information via media än internt från SJ så jag läste GP och Nerikes Allehanda i telefonen och höll mig på så sätt lika uppdaterad som resenärerna. Bl a hade jag ett extra vakande öga på en liten 10-årig tjej som reste ensam. Hennes mamma väntade i Skövde och vi hade lite telefonkontakt så att hon inte skulle bli orolig. När sen mamman kom och hämtade sin dotter fick jag ett personligt tack. Det var mycket värt. Det gav tillbaka all energi som jag gett ut. Med råge!
Vi kom till Hallsberg 5 timmar försenade. Klockan var över 23 på kvällen och normalt sett går det inga tåg mot Göteborg så sent. Det vi skulle vänt med hade redan åkt för längesen. Men precis när vi står där susar en X 2000 in på perrongen! Det visade sig vara olyckståget....
Tillsammans med min kollega blev vi sex ombordare på det tåget vilket väl inte är fel när man varit med om en sån sak. Man vet aldrig hur man reagerar och min reaktion kom morgonen efter när jag läste om olyckan i tidningen och mindes hur loket sett ut när vi klev av i Göteborg....
Det gör så ont i mej att folk dör av tåg, även dom som gör det medvetet. Jag tänker på deras anhöriga och på föraren. Det var EXAKT det som stoppade mig när jag för snart 30 år sen tänkte att jag skulle bli lokförare. Att då ska man orka leva med sådana bildminnen sen. Jag skulle aldrig klara det, hur "planerat" det än är från den som står på spåret.
Jag kom hem 02.30 i natt och sov lite dåligt. Blev därför extra glad när min chef hörde av sig via mail. Hon hade sett att vi haft det jobbigt och erbjöd samtal ifall vi behövde. Jag ringde henne och pratade av mej och kände att det är skönt att man i alla fall har en chef som ser en.
Livet går vidare. Det kan bara bli bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar