När saker strular

När tekniken strular så står man där med hela ansvaret på sina små axlar. Då får man som tågvärd ta all irritation och alla kommentarer och försöka att inte ta det personligt. Fast lite ledsen blev jag faktiskt, i någon minut, när resenärer frågade "varför?". Den som ställer frågan "varför" insinuerar att det på något sätt skulle vara medvetet gjort. Där blir jag mållös och där blir jag lite ledsen.

Det gick alldeles felfritt att åka till Stockholm på söndagen. Vi kom fram på minuten och alla var nöjda och glada. Jag jobbade tillsammans med en för mig ny kollega; Baton. Han var en rolig typ.

På hemvägen gick det sämre. När tåget rullade in på Centralstationen visade det sig att vagnarna var felnumrerade. Vi hade en mult (2 sammansatta tågsätt) och därmed 14 vagnar. Först i tåget jobbade jag och Baton och vi skulle ha vagnarna 1-7. Men så stod det inte på dörrarna. Allt var huller om buller och jag gick ut på perrongen och försökte tillsammans med övriga kollegor och en kundvärd förklara vart alla 600 resenärer skulle ta vägen. Det var INTE roligt. Fullt kaos och mycken irritation, vilket jag förstår till fullo. Men den där frågan varför.... den gjorde lite ont. Vad ska man svara på den? Jag sa ingenting.

Nåväl. Till slut var i stort sett alla i rätt vagn och vi kom iväg från Stockholm ca fem minuter efter tidtabell. Efter en stund blev det stopp pga enkelspår och eftersom vi var sena fick vi vänta in ett mötande tåg. "Jaha, nu börjas det" hördes det från en stönande resenär som menade på att det "alltid" var förseningar på SJ. ALLTID! Jag tänkte tyst att om MTR eller andra bolag är på spåret just här så har dom också enkelspår. Det har inte ett dugg med SJ att göra. Hmpf.

I Skövde kom nästa tekniska strul: Signalfel. Vi blev stående en bra stund och sedan fick vi krypköra i 40 km/h. Från bistrogästerna hördes sarkastiska kommentarer om att detta var SJ's tolkning av "snabbtåg". Jag vägrade lyssna på den ölstinne skämtaren och gnolade lite på Baloo's sång "var nöjd med allt som livet ger".

Slutligen hamnade vi bakom ett pendeltåg och fick köra rätt sakta in mot Göteborg. När Emma i högtalarsystemet informerade om ändrade anknytningar och samtidigt hälsade alla välkomna tillbaka till SJ snabbtåg, hördes kommentaren "ta pendeln nästa gång, det går fortare".

55 minuter sent. Ja det är mycket för ett snabbtåg. Men kanske är det inte så mycket om man ser till ett helt liv? Kanske kan man göra något roligt av 55 minuter? Kanske är ingen så "viktig" att han eller hon måste lägga skit på omgivningen om han eller hon råkar sitta på ett tåg 55 minuter extra? Det fanns trots allt både värme, el, toaletter, mat, dryck och sällskap. Varför gnälla? Varför? Det är min motfråga.