När ett tåg är mer än en timme sent ska vi dela ut Raw Bite till resenärerna. Vi delade ut massor på lördagens tåg 414 till Stockholm. Den med äpple/kanel-smak.
Det är inte alltid som det går som på räls..... Vi hade problem redan från start och kom iväg 20 minuter sena. Men problemen gav sig inte. Efter ett himla meck kom vi till slut till Alingsås och blev stående på perrong där. Det var ju bra för då kunde folk gå av och lufta sig.
Vi åkte mult, dvs två ihopsatta tågsätt. Det visade sig att dom inte gillade varann och en skilsmässa var därför oundviklig. Det första tågsättet hade ju redan en förare och drog iväg ca en timme försenade. Vi däremot blev stående i Alingsås ett bra tag innan en ny förare var på plats.
Anneli som var AGS var fantastisk! Proffsig och lugn och duktig på att ge information även på engelska. Jag stod i bistron och hade fullt upp. Det var ett lunchtåg och folk var hungriga. Även resenärer som kanske hade tänkt vänta med mat blev tvungna att ta sig till bistron eftersom resan drog ut på tiden. Tyvärr hade catering inte direkt lastat fullt i carts och montrar om man säger..... Varmrätterna var slut redan innan Alingsås och resten var slut innan Skövde - och då menar jag ALLT.... Det fanns inte en macka, inte en kanelbulle, knappt ens chips kvar.
Vi dukade fram Raw Bites och vattentetror, bjöd på kaffe och te och försökte hålla humöret på topp. Det gick faktiskt över förväntan bra! En förklaring är förstås att resenärerna hade perrongen att lufta sig på under väntan på lokförare i Alingås. Sen är det ju trevligt att få gratis kaffe. Och Raw Bites är inte så dumma heller! När folk frågar vad det är så säger jag "nödproviant". "Så att vi överlever." Det tycker vissa resenärer är roligt. Och att skratta är ju aldrig fel i jobbiga situationer.
Jag skrattade faktiskt ganska mycket. Trots närmare 2,5 timmars försening fick jag inte mycket skäll. Tvärtom fick jag beröm! Det gjorde att jag fick mer energi och orkade lite till. Men visst hade vissa det tufft. Jag led med dem. Men att dom inte tog ut sin frustration på mig tycker jag ändå är helt fantastiskt. Det var bara två damer som det liksom rann över för.
Dam 1: Vi är på stationen i Göteborg. En dam med STOR väska kommer inrullande i bistron, arg som ett bi. Hon har kommit på i mitt tågsätt fast att hon har sittplats i tågets främre del. Dit kan man inte ta sig annat än på perrong och vi är redan efter avgångstid. Jag föreslår att hon slår sig ner i bistron och åker med till Herrljunga för att där byta till det främre tågsättet. Det vill hon INTE höra talas om. Hon är redan superirriterad eftersom hon har fått åka ersättningsbuss på nån delsträcka in till Göteborg och det blev nu på nåt märkligt sätt MITT fel. Nu vill hon bara sätta sig på SIN plats. PRONTO! Jag säger att det tyvärr inte är möjligt och då är det "JÄVLIGT dålig service". Hon kan heller inte sitta i bistron "eftersom det är så förbannat KALLT". Jag säger att det är nog varmare än ute och förslår försiktigt: Ehh... jacka? Hon tittar upprört på mig och utbrister: "DÅ MÅSTE JAG JU ÖPPNA VÄSKAN!!!" Då säger jag inget mer.
Dam 2 står i bistrokön efter att vi äntligen lämnat Alingås. Maten börjar sina i montrarna och damen ropar att vi måste fylla på. Stanna tåget och fylla på! Jag vet ju att detta inte kommer att ske men försöker säga det lite fint. Då har damen en lysande lösning: "När vi kommer till Skövde kan du gå av och handla i Pressbyrån!" Jaaa. Jooo. Jag försöker hålla mig för skratt men förstår ju samtidigt hennes panik att det inte finns något att äta. Till slut blir det hennes tur och när hon får sin Raw Bite och sin kopp kaffe - gratis - så lugnar hon ner sig. Kanske inser hon att det är ett i-landsproblem. Att ingen har dött av att vara utan mat i några timmar. Att det finns människor här i världen som inte får mat på VECKOR.
Vi rullade in på Stockholms Central 2,5 timmar försenade, med tom bistro och med två trötta tågvärdar. SJ:s ledning ville att vi omedelbart skulle kasta oss på tåget hem. Ingen rast ingenting. "Ni kan ta ett måltidsuppehåll på tåget." Det ville inte Anneli höra talas om. 30 minuters rast har man ju rätt till på ett 10-timmarspass. Jag höll med.
Det blev en halvdålig kompromiss. Varken rast eller tåg i tid. Några Stockholmskollegor gjorde i ordning tåget åt oss medan vi kastade i oss lite mat. Jag tycker inte riktigt om att Anneli och jag kom i kläm. Att vi av någon sorts lojalitet mot resenärerna skulle avstå mat och rast. Vi hade jobbat järnet i 6,5 timmar. Att inte ens få sitta och pusta ut och äta sin mat i lugn och ro kändes sådär. Maten hann knappt landa i magen innan man med dåligt samvete stod i bistron igen och jobbade hemåt, 20 minuter försenade. Sen ringde trafikledningen och berömde oss för att ha jobbat bra. Jo det var ju fint. Men det hade känts ännu bättre om vi känt stödet 100%. Att vi även fått stöd i att vi faktiskt hade rätt till en riktig rast. Hinna lägga upp fötterna fem minuter, hinna gå på toa, hinna se sig i spegeln. Framför allt hinna SLAPPNA AV.
Det var en mycket trött Folkes flicka som klev av tåget i Göteborg på kvällen efter ett 10,5 timmars intensivt arbetspass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar