Genast var det en dam som fick ett litet utbrott. Det var ju "alltid" fel på "alla" tåg. Framför allt ville hon ha svar på när hon skulle vara framme i Göteborg. Det var jag som var AGS så det var till mej hon vände sej. I ett sånt läge, när inte ens Trafikledningen vet hur problemet ska lösas, är det en stört omöjlig fråga att svara på. Jag försökte och försökte men det var "fel" på alla svar. Till slut blev även jag en aning irriterad och sa att det ändå var en himla tur att vi stoppat vid en perrong. Det var ju bara att gå av ifall man ville. Eller gå och handla. Nämen det fanns ju INGENSTANS att handla här inte! Visste jag inte det? Och skulle vi nu stå här i ett DYGN eller??? Då drog jag till med att i såna fall blir det utkörning av pizzor till hela tåget! På SJ:s bekostnad. Då gick damen och satte sej och sen var hon tyst resten av resan.
Vi var extra många som jobbade på tåget. Föraren hade elev så dom var två stycken. Sen var det jag och bistroansvarig. Dessutom TVÅ extrapersonal, varav en dessutom hade elev också. Så vi var sammanlagt 2 i hytten och 5 ombordare. Sju personer! Det var ju väldigt passande för det blir ju lite mer att göra när man får stopp på det där viset.
Både jag och föraren gjorde utrop med jämna mellanrum och efter en knapp timme fick vi information om att vi skulle ledas om via Nyköping och Åby och på det sättet komma till Katrineholm. Det var skönt att rulla iväg. Vi visste visserligen att den där lilla omvägen skulle kosta oss minst en timme extra mot ordinarie körväg men det är bättre att rulla än att stå still. Då känns det som att det händer nåt i alla fall. Och rawbites och vatten dukades fram och vi bjöd på kaffe och te. Sånt blir alla glada av.
När vi till slut kom tillbaka på Västra stambanan la komfortsystemet av i alla vagnar. Alltså att korglutningen inte fungerade. I kurvorna for man som en vante, väskor kunde komma rullande och vi fick säkra bistron och kaffeborden i 1 klassvagnarna. Allting for omkring och det blev lite jobbigt. Men vi överlevde det också!
Den slutliga förseningen landade på 2 timmar och 23 minuter. En ganska skaplig försening. Men inte en sur min faktiskt. Tvärtom! Jag är återigen stum av förvåning över resenärernas enorma tålamod. Det var också fint att eleven fick se att det inte är så farligt att det händer olika saker. Bara man informerar och håller humöret uppe så brukar det gå bra. Och som sagt, den irriterade damen i Södertälje hörde jag inte ett knyst ifrån på hela resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar