Törnrosa

Törnrosa sov i hundra år och det känns som att jag också gjort det. Igår var min 9:e arbetsdag på raken och jag var bra trött. Jag åkte upp till Stockholm på torsdagen och sov på hotell. Ännu en kort natt. Ynka sex timmar. Under natten vaknade jag av att jag blödde näsblod. Det var längesen jag gjorde det. En faktor för näsblod är torr luft och det är det ju både på tåg och hotell, men en annan och kanske ännu mer betydelsefull faktor är sömnbrist och stress. Och tyvärr fick jag inte sova ut på hotellet för jag började 04.53 och gick därför upp redan 03.50. Det var tufft. Men jag såg framför mig att jag snart skulle vara ledig och jobbet gick på ren vilja. Det var dessutom ett väldigt trevligt tåg med trevlig kollega och sköna resenärer. På hemvägen fick vi dessvärre en liten försening på 45 minuter och väl inne på basen i Göteborg sprang jag på en it-expert och då passade jag på att be om hjälp med det som krånglat på min telefon. Det slutade med att jag inte var hemma förrän 11.30 på fredagen. Helt slut.

Den där känslan att komma hem till en tyst lägenhet och ha en oändligt lång ledighet framför sig. Att inte behöva göra nåt vettigt alls. Kasta av sig alla kläder och smyga in i mjukisbrallor och linne. Lägga sig på sängen och dra pläden upp till hakan. Bara känna sig helt tom på krav och måsten. Bara vara i nuet och fullständigt slappna av. Den känslan är obetalbar!

Jag slappnade av, dvs sov, ända till 15.30! Då gick solen ner och det tog en bra stund att väcka den stela kroppen som inte alls ville vara med. Lite senare kom en väninna och piggade upp mig och vi hade fredagsmys med ostbricka och glögg. Kl 22 låg jag i sängen igen och sov ända till 06.30!!

Man kan sammanfatta mitt "törnrosande" med att jag nog hade ett rätt så uppdämt sömnbehov. Men nu så känner jag mig som vanligt igen och hela helgen väntar. Tom! Sånär som på ett par trevliga aktiviteter som bastubad och besök hos äldste sonen.

Ba undrar, var är den där prinsen som skulle komma och väcka mig?