Det övergick aldrig till våld men jag tror att det bara var millimeter ifrån. Ren tur? Eller var det att jag aldrig vek undan med blicken? Det får vi aldrig veta.
Vi åkte dubbeldäckare mot Hallsberg. Två unga män i 20-årsåldern, flyktingar någonstans ifrån, kliver på. Dom kunde bara tyska och det kan inte jag. Med tecken och kroppsspråk blandat med diverse låneord från alla möjliga språk förstod jag att dom ville åka till Stockholm. Men dom hade inga biljetter och inga pengar. Dom hade också en tråkig attityd. Jag kan annars vara otroligt tillmötesgående. Men för de här båda herrarna fanns inget annat val än att gå av vid nästa station. Det gjorde jag klart för dem. Vänligt men bestämt.
Jag fick omedelbart en stark magkänsla av att dom inte frivilligt tänkte lämna tåget. Så jag gick till hytten och ringde både förare och kollega i andra tågsättet. Båda lovade att komma och hjälpa mig vid nästa station som var Töreboda.
Jag hade INTE tänkt visa mig för de båda tjuvåkarna förrän vi var framme men när jag klev ut från hytten så satt dom där! Den ene gömde sig under ett bord och den andre försökte gå därifrån. Jag reagerade blixtsnabbt med att bli både arg och bestämd. "Is not okej" sa jag och såg sträng ut. Sedan stod vi i vestibulen i fem extremt långa minuter och väntade på att tåget skulle komma fram till plattform. Det var där och då det kunde spårat ur.
Ene killen var väldigt påstridig och tyckte att jag var "polis" och "nazist". Jag kände att han inget hellre ville än att ge mig en snyting. Jag gjorde mig så stor jag kunde men innerst inne var jag pytteliten.
Jag vågade inte gå tillbaka till hytten för jag vågade inte vända ryggen till. Jag fingrade på larmknappen jag bär runt halsen och insåg att den inte var till mycket hjälp. Jag hade bara mig själv att lita till. Och kanske en av resenärerna i närmsta kupén, en man i 30-årsåldern. Det kändes allt annat än bra. Jag stod kvar och jag vek inte undan med blicken. Inte för en sekund.
Äntligen framme! Killarna klev av under viss protest och mina kollegor kom springande mot mig på perrongen. Kära, älskade ni, så skönt att se er! Killarna avreagerade sig med att sparka på tåget och då kände jag en enorm tacksamhet att det inte var mig dom sparkat på.
När vi sedan åkte vidare kom alla tankarna. Jag är ingen hjärtlös person. Vad vet jag om deras livsöden? Varför hade dom inga pengar? Hur tänkte dom? Kunde jag hjälpt dem på något sätt? Problemet var att vi inte kunde kommunicera. Jag inser att deras attityd såklart kommer från de upplevelser de har bakom sig. Vad vet jag vad dom varit med om? Och så kommer jag i min uniform och pekar med hela handen och bestämmer saker. Saker som dom inte vill. Fast åka gratis ända till Stockholm? Njäääee, det får man faktiskt inte. Ens om det är jättejättesynd om en.
Allt är inte en dans på rosor när man är tågvärd. Den här gången låg våldet på lur. Jag fick mig en tankeställare. I framtiden tror jag att jag kommer vara betydligt mer försiktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar