Tack för i år!

Då säger jag tack och bock för i år. Om ett par timmar går nattåget till Åre och där är jag inbokad. I sovvagnskupé med egen dusch och toa. Det är så jag vill resa när jag reser långt. Jag blir borta en dryg vecka och firar nyår tillsammans med bror, son och väninna samt en hoper tonåringar. Det kommer att bli jätteroligt tror jag. Skönt med lite semester. Det är ganska precis ett år sen sist. Då var jag i Kiruna, också den gången med nattåg.

Någon trodde att vi som jobbar på SJ åker gratis. Det gjorde man förr men så är det inte längre. Jag får betala precis som alla andra. Däremot kan vi som jobbat minst ett halvår köpa ett Privatresekort som gäller årsvis och som förmånsbeskattas. Jag kommer att skaffa ett sådant till nästa år och då blir resorna betydligt billigare. Men fram till dess är det fullpris som gäller.

Eftersom jag inte tar med någon dator till fjällen och gärna är "avskärmad" då jag är ledig så blir det inget blogginlägg förrän jag är tillbaka igen. Så jag vill redan här och nu önska er alla ett riktigt

Gott Nytt År!! 

Det har varit ett fantastiskt år 2016 - i alla fall för min del. Jag är mycket nöjd med mitt nya jobb och ser framåt med stor optimism och nyfikenhet. 2017 kommer att bli jättebra det också, det vet jag.

Ha det bäst! På återseende nästa år!

Stora väskan packad och klar

Julklapp

Jag var "tomte" igår. Iförd uniform med tomteluva fick jag många fniss, mest från barn. Men jag delade inte ut några paket, jag FICK paket! Det var ett trevligt, ungt par som på resan mot Hallsberg frågade hur många vi var som jobbade ombord? Tre, sa jag, och vips fick jag tre paket i min hand. Till mig, till AGS:en och till föraren. Så himla gulligt! Paketen innehöll kexchoklad och det passade perfekt som dessert efter min fiskgryta.

TACK snälla du/ni! Det var inget märkvärdigt men tanken var enormt fin. Jag blev verkligen rörd! Så rart tänkt, att alla som jobbar på julafton ska ha ett paket, bara därför.

En av mina bättre julklappar är annars den jag gav mig själv: En bok!

Inte vilken bok som helst utan boken som Dagny skrivit. Dagny Carlsson 104 år. Jag läser hennes blogg nästan varje dag och är sååå imponerad. Det är nog hon som gett mig idén att kasta in ett foto till varje inlägg. Det blir fint så. Förlåt att jag härmar dig, Dagny.

OM jag blir gammal vill jag bli som hon. Pigg och nyfiken och med humor och intellekt på topp. Så som min egen mamma, även om hon "bara" blev 93. Fyra timmar innan hon dog pratade jag med henne. Hon var trött och grå men hade full koll. Visste PRECIS vart vårt senaste samtal slutat och vad hon ville fråga mig om. 

Dagny, min mamma och även min mormor är starka förebilder. Damerna i bastun på söndagar också. Det finns så mycket krut i gamla damer och det är synd att det inte tas tillvara bättre. 

Nu ska jag läsa Dagnys bok. God Jul till mig! Hoppas du också fick några bra klappar?

Om du också vill läsa Dagnys blogg kan du klicka här. Trevlig läsning!

GOD GOD JUL

Vaknar av att regnet piskar mot rutan. Tänk om det istället vore snö! Då skulle det bli en vit jul.

Idag åker jag dubbeldäckare till Hallsberg tur och retur. Samtidigt begår jag uniformsregelbrott när tomteluvan åker på. Men jag tycker ändå att de röda tomtefärgen matchar perfekt till SJ:s röda scarfar och slipsar. Får man ha slöja kan man väl få ha tomteluva tänker jag.

Jag vill passa på att önska alla en stillsam, kärleksfull och glädjerik jul. Var rädda om varandra!

          

Igenom

Nu har jag tagit mig igenom 4 tuffa tidiga pass och minsann har inte dagen idag blivit en hel minut ljusare än den var igår! I morse var det t o m en liten fågel som fick glädjefnatt kl 04.30 och kvittrade i högan sky. Jag log för mig själv och tänkte att det gjorde han nog för min skull.

Måndag: Dagen började 04.08. Jag sov på basen eftersom det inte går spårvagnar vid den tiden på dygnet. Rummet är okej men inte sängen och inte kudden. Sängarna som man lånar är s k resesängar med sorgligt tunna madrasser vilket gör att man känner ribborna ganska tydligt. Lånekuddarna lämnar en del att önska vad gäller renhet och hygien.... Jag tänker att jag ska ta med mig egen kudde men glömmer alltid det.

Efter en kort natt med väckning kl 03.10 duschade jag och åt frukost. Sedan jobbade jag till Katrineholm, hade kort rast där, och jobbade hem igen.

Tisdag. Dagen började 05.33. Jag åkte till Skövde och vände.

Onsdag: Samma tur som måndagen. Dvs jag sov på basen och åkte till Katrineholm och vände.

Torsdag: Dagen började 05.13 och denna dag åkte jag till Hallsberg som AGS. Ensam. Ensam på dubbeldäckare bestående av två tågsätt med tre vagnar i varje. Nej jag vill inte gnälla men gör nog det lite i alla fall. Det är inte kul att vara ensam på en dubbeldäckare. Vi hade konstant runt 200 resenärer - när några gick av gick lika många på - och jag sprang som en galning mellan tågsätten. Inte för att jag måste eller för att SJ kräver det men för att jag VILL. Det känns för min del inte alls bra att lämna resenärer helt ensamma. Det kan ju hända saker. Andra resenärer kan bli stökiga, toaletter kan sluta funka, det kan vara för varmt eller för kallt, man kan ha frågor om anslutningar eller nån annan tågfråga, nån kan bli sjuk, få hjärtstillestånd eller vadsomhelst. Nä. Det känns inte bra. Så jag bytte tågsätt så ofta jag hann med. Det blev ändå för lite.

SJ! DET ÄR GALET ATT JOBBA ENSAM PÅ DUBBELDÄCKARNA!

Så var det sagt. Det känns skönt. Jag hoppas att jag inte blir åtsagd att sluta blogga nu? Jag hoppas att SJ tål berättigad kritik? Säkerheten främst osv. Som sagt.....

Nej jag vill inte gnälla. Resan till Hallsberg idag var fin trots ensamheten och allt spring. Alla var så trevliga och solen sken (när den väl gick upp). Det var lite som att Ljuset ville meddela sin återkomst. Som att den lilla fågeln i morse var en budbärare och solen ett löfte. Det BLIR ljusare nu! Dag för dag. Så håll ut! Och det är trots allt fint med resesängar på basen. För vad vore alternativet? Cykla mitt i natten? Ta taxi? Tror inte det va.

Jag är så nöjd med att ha klarat av dom här fyra tuffa morgonpassen. Jag är ingen morgonmänniska och jag gillar bäst min egna säng. Och nu är jag igenom. Resten av året har jag bara senare pass. Det tackar jag för!

Även om det ljusnat finns fortfarande många tillfällen kvar att tända stearinljus och mysa!
Idag är det f ö dan före dan före dopparedan....

Älskade fötter!

Mina älskade fötter! Som bär mig i livet. Ni är värda all kärlek och omsorg. Jag är så tacksam att jag har er. Båda två. 

Jag tror nog att jag tagit väl hand om er under alla era 57 år men då jag var pilgrim 2015 blev det extra tydligt hur värdefulla ni är. Jag såg vackra fötter men jag såg också sorgliga fötter. Värkande och fulla av blåsor, nedtryckta i hemska skor och med trasiga strumpor. Som att ni togs för givna. Som att ni bara fanns där och alltid skulle orka. Pilgrimsfötter gör inte det. Tar du inte hand om dina fötter kan du glömma att du ska vandra 80 mil i ur och skur och med flera kilo packning på ryggen. Men tar du hand om dem är de dina allra bästa bundsförvanter!

Jag hade skor som var ett nummer för stora. Fötter sväller när man vandrar långt. Jag hade också dubbla strumpor. Tunna silke mot huden och utanpå det ullsockor. Jag fick inte en enda blåsa! Det kunde liksom inte bli nån eftersom silket gled mot ullen utan att påverka huden. Och varje kväll tvättade jag mina fötter och smorde in dem i vaselin med acetylsyra. Jag pratade med fötterna. Beundrade dem. Berättade hur glad jag var att ha dem. Att jag var en lycklig pilgrim med så vackra och starka fötter.

Fötter mår inte så bra på tåg. Heller. På att gå och stå hela dagarna. Så jag köpte såna där inlägg som det just nu görs reklam på på TV. (Jaja, jag gick på reklamen.) Mina fötter är superglada över att jag gjorde det! Borta är tröttheten och ömheten i fotsulorna då man haft en lång dag. Det har blivit "kul" att gå. Som att studsa sig fram. Och jag kan inte låta bli att le åt att det var så enkelt.

Älska dina fötter!

144 spänn på Apoteket. Väl använda pengar!

Rädd

Det har gått några dagar nu och jag har hunnit reflektera. Vad gick fel och vad kunde jag gjort på ett annat sätt?

Det övergick aldrig till våld men jag tror att det bara var millimeter ifrån. Ren tur? Eller var det att jag aldrig vek undan med blicken? Det får vi aldrig veta.

Vi åkte dubbeldäckare mot Hallsberg. Två unga män i 20-årsåldern, flyktingar någonstans ifrån, kliver på. Dom kunde bara tyska och det kan inte jag. Med tecken och kroppsspråk blandat med diverse låneord från alla möjliga språk förstod jag att dom ville åka till Stockholm. Men dom hade inga biljetter och inga pengar. Dom hade också en tråkig attityd. Jag kan annars vara otroligt tillmötesgående. Men för de här båda herrarna fanns inget annat val än att gå av vid nästa station. Det gjorde jag klart för dem. Vänligt men bestämt.

Jag fick omedelbart en stark magkänsla av att dom inte frivilligt tänkte lämna tåget. Så jag gick till hytten och ringde både förare och kollega i andra tågsättet. Båda lovade att komma och hjälpa mig vid nästa station som var Töreboda.

Jag hade INTE tänkt visa mig för de båda tjuvåkarna förrän vi var framme men när jag klev ut från hytten så satt dom där! Den ene gömde sig under ett bord och den andre försökte gå därifrån. Jag reagerade blixtsnabbt med att bli både arg och bestämd. "Is not okej" sa jag och såg sträng ut. Sedan stod vi i vestibulen i fem extremt långa minuter och väntade på att tåget skulle komma fram till plattform. Det var där och då det kunde spårat ur.

Ene killen var väldigt påstridig och tyckte att jag var "polis" och "nazist". Jag kände att han inget hellre ville än att ge mig en snyting. Jag gjorde mig så stor jag kunde men innerst inne var jag pytteliten.

Jag vågade inte gå tillbaka till hytten för jag vågade inte vända ryggen till. Jag fingrade på larmknappen jag bär runt halsen och insåg att den inte var till mycket hjälp. Jag hade bara mig själv att lita till. Och kanske en av resenärerna i närmsta kupén, en man i 30-årsåldern. Det kändes allt annat än bra. Jag stod kvar och jag vek inte undan med blicken. Inte för en sekund.

Äntligen framme! Killarna klev av under viss protest och mina kollegor kom springande mot mig på perrongen. Kära, älskade ni, så skönt att se er! Killarna avreagerade sig med att sparka på tåget och då kände jag en enorm tacksamhet att det inte var mig dom sparkat på.

När vi sedan åkte vidare kom alla tankarna. Jag är ingen hjärtlös person. Vad vet jag om deras livsöden? Varför hade dom inga pengar? Hur tänkte dom? Kunde jag hjälpt dem på något sätt? Problemet var att vi inte kunde kommunicera. Jag inser att deras attityd såklart kommer från de upplevelser de har bakom sig. Vad vet jag vad dom varit med om? Och så kommer jag i min uniform och pekar med hela handen och bestämmer saker. Saker som dom inte vill. Fast åka gratis ända till Stockholm? Njäääee, det får man faktiskt inte. Ens om det är jättejättesynd om en.

Allt är inte en dans på rosor när man är tågvärd. Den här gången låg våldet på lur. Jag fick mig en tankeställare. I framtiden tror jag att jag kommer vara betydligt mer försiktig.

Törnrosa

Törnrosa sov i hundra år och det känns som att jag också gjort det. Igår var min 9:e arbetsdag på raken och jag var bra trött. Jag åkte upp till Stockholm på torsdagen och sov på hotell. Ännu en kort natt. Ynka sex timmar. Under natten vaknade jag av att jag blödde näsblod. Det var längesen jag gjorde det. En faktor för näsblod är torr luft och det är det ju både på tåg och hotell, men en annan och kanske ännu mer betydelsefull faktor är sömnbrist och stress. Och tyvärr fick jag inte sova ut på hotellet för jag började 04.53 och gick därför upp redan 03.50. Det var tufft. Men jag såg framför mig att jag snart skulle vara ledig och jobbet gick på ren vilja. Det var dessutom ett väldigt trevligt tåg med trevlig kollega och sköna resenärer. På hemvägen fick vi dessvärre en liten försening på 45 minuter och väl inne på basen i Göteborg sprang jag på en it-expert och då passade jag på att be om hjälp med det som krånglat på min telefon. Det slutade med att jag inte var hemma förrän 11.30 på fredagen. Helt slut.

Den där känslan att komma hem till en tyst lägenhet och ha en oändligt lång ledighet framför sig. Att inte behöva göra nåt vettigt alls. Kasta av sig alla kläder och smyga in i mjukisbrallor och linne. Lägga sig på sängen och dra pläden upp till hakan. Bara känna sig helt tom på krav och måsten. Bara vara i nuet och fullständigt slappna av. Den känslan är obetalbar!

Jag slappnade av, dvs sov, ända till 15.30! Då gick solen ner och det tog en bra stund att väcka den stela kroppen som inte alls ville vara med. Lite senare kom en väninna och piggade upp mig och vi hade fredagsmys med ostbricka och glögg. Kl 22 låg jag i sängen igen och sov ända till 06.30!!

Man kan sammanfatta mitt "törnrosande" med att jag nog hade ett rätt så uppdämt sömnbehov. Men nu så känner jag mig som vanligt igen och hela helgen väntar. Tom! Sånär som på ett par trevliga aktiviteter som bastubad och besök hos äldste sonen.

Ba undrar, var är den där prinsen som skulle komma och väcka mig? 

Traditioner

Vi hade ett jättefint lussetåg på basen! Och sen var det glögg och pepparkakor, godis och julmarknad. Lucia själv var ingen mindre än min gruppchef Jossan! Hon passar perfekt som lucia med sitt långa blonda hår.

Lucia har sina traditioner vad gäller klädsel och utstyrsel. Även uniformsyrken har det, vilket jag fick erfara denna dag. Jag blev tillsagd att inte längre ha mina mönstrade strumpor. Och jag som gillar dom jättemycket....

Jag har fått många komplimanger för mina strumpor, både av resenärer och kollegor. Men såhär får ni inte se mig mer. Det ska vara OMÖNSTRAT. Svart på vintern och hudfärgat på sommaren. Bastu!

Jag håller väl inte helt med. Dessutom har jag sett en manlig kollega i klarröda strumpor. Det får man inte heller ha. Men det ska sägas att det var verkligen SNYGGT! Matchade perfekt till den lika klarröda slipsen. 

Jag är en lydig tågvärd som gör som jag blir tillsagd, men jag tycker att SJ skulle lätta lite på reglerna, det är vad jag tycker. 

Grattis!

Den 12 december brukade jag alltid säga GRATTIS till mamma. Idag skulle hon ha fyllt 94 år.

Men ni som känner mig eller följer min blogg vet att hon dog för 2,5 månad sen. Just idag hade jag velat ringa henne och säga grattis mamma! Och jag skulle också ha berättat att jag nu klarat mig igenom alla tågtyper som AGS. (Eller "stins" som hon kallade det. Fniss!) Jag vet att mamma hade blivit stolt över att få höra det. Så jag säger grattis till mig själv!

De flesta egna AGS-turer som jag haft hittills har varit till Stockholm med X2000. Det har blivit 14 sådana turer sen jag examinerades den 10 nov. Mest på "singlar" (enkelt tåg) men några multar också (två sammansatta tågsätt). På dubbeldäckarna har jag åkt 4 turer och idag var det dags för den tredje och sista varianten: SJ3000 (eller X55 som vi säger internt). Det är dom tågen som går mellan Göteborg och Malmö, SJ:s modernaste tåg.

Jag var rätt så pirrig. Det är en lite mer omständlig avgångsprocedur på SJ3000, samt att jag känner mig lite bortkommen rent geografiskt på västkustbanan. Västra stambanan har jag åkt så mycket så där känns det som "hemma". Slutligen är jag helt ovan vid pentryt i 1 klass vagnen. Jag har ju bara varit i pentryt ett par gånger och senast var i oktober!

Men så hade jag världens flyt. Det var första vardagen efter tidtabellskiftet och det var första tåget på dagen. Avgång redan 5.40 och det är inte kunderna vana vid. I gamla tidtabellen avgick första tåget 6.40 - en skillnad på en hel timme. Så det var inte många som hade hittat den här avgången - ännu. Det passade mig perfekt! Vi hade sammanlagt kanske 50 resenärer och jag hade sammanlagt 8 st att servera frukost. Det är ju ingenting! Det kunde varit fullsatt, 245 resande, varav 60 att servera...

Nej det var så lugnt så. Jessica och jag hade tid att bekanta oss med varandra och jag hade tid att bekanta mig med tåget och det som en AGS gör jämfört med att stå i bistron. En sak som man gör som AGS är att fälla bommarna i Halmstad.

Solen sken hela dagen och det gick jättebra alltsammans. Jessica visade sig vara en underbar kollega. Hjälpsam, glad och lite sprallig. Jag hade jätteroligt!

Det känns himla gött att ha klarat av alla tågtyper som AGS. Första gången är alltid värst och nu är det gjort. Nu är det bara att åka på och bli lite bättre för varje gång. I love it!

Ljus i tunneln

Många mår dåligt den mörka årstiden. Jag har i hela mitt liv jublat den 21 december även om jag verkligen inte såg någon skillnad på dagsljuset, egentligen. Det var mer psykologiskt, att jag VISSTE, att nu vänder det! Det var som "ljuset i tunneln".

Numera mår jag inte dåligt alls. Det beror nog på att jag äter extra D-vitamin från oktober till mars.

Vi har ännu inte kommit fram till årets kortaste dag - vintersolståndet - men den 11 december börjar det hända saker! Då går solen ner kl 15.23 i Göteborg. OCH, mina vänner, tidigare än så kommer den inte att gå ner! Är det inte fantastiskt så säg?

Det är bara några år sedan jag lärde mig att det är så här. Att det börjar hända saker redan i mitten av december. Innan dess trodde jag att det mörknade fram till vintersolståndet och sedan vände det tvärt liksom. Men det är klart, om man tänker efter, en stor planet som jorden kan ju inte göra såna snabba vändningar. Det tar ju några dagar att först sakta in och sedan vända åt andra hållet. Det är ganska logiskt.

Men när jag pratar om det här så har jag märkt att det är fler än jag som går i ovetskap om detta, och det är ju tråkigt. Man får inte missa de små ljuspunkter som ändå är! Tänk så fint att veta att från och med i morgon så blir det i varje fall inte mörkare på eftermiddagarna! Om det gäller just din ort och just i morgon vet jag inte men jag vet att det är så i Göteborg.

Men dagarna kortnar och mörkare blir det. Soluppgångarna sker senare och senare. Det är inte förrän vid nyår som solen väljer att gå upp liiiite tidigare än den gjorde dan innan. Och mitt emellan dessa datum där hittar vi själva "dagen" - VINTERSOLSTÅNDET!!

Vill man ändå envisas med att deppa lite till, ja då kan man läsa Franz Kafka. Om han verkligen sagt så här vet jag inte men det låter troligt. Han var väl ingen munterduva direkt.... Eller så skämtade han bara. Det bästa man kan göra åt tunga tankar är att skratta åt dem!

Ledig dag

Hej lediga dag! Välkommen! 

Jag har jobbat varenda dag sen den 29 november. Det blir 8 dagar i ett sträck. Det låter mycket och det är det nog. Så det var extremt skönt att vakna mitt i veckan och inse att här kommer EN LEDIG DAG!!! Vad göra av den?

Det var inte så svårt. Slappa, skriva brev, handla, laga mat, lyssna på julmusik och så var dagen slut. Jag gjorde en fiskgratäng med torsk på rotfruktsbädd och med ostsås och ärter uppepå. Mums! Till efterrätt Världens godaste äppelpaj! Ja den heter så och jag är böjd att hålla med. En vanlig smulpaj med havregryn. Det som är extra är att man tillför flingsalt. Det ger en fin brytning till allt det söta. Jättegott faktiskt!

Jag känner mig utvilad. Det ska nog gå att jobba 9 dar i sträck. Det är i alla fall det som väntar. Nästa gång jag är ledig är 17 december.

Fiskgratäng med quinoa, äppelpaj till efterrätt

Tårta på min dag!

Det var fredag när jag skulle begå Den Riktigt Stora Utmaningen: AGS på en mult! (Mult = multipel, dvs 2 ihopkopplade X2000-tåg.) Mult är alltid en utmaning. Det är så mycket tekniskt som kan gå fel - och tyvärr ofta gör det.... Så det var med ganska mycket pirr i magen jag vaknade på morgonen. Som AGS på en mult "har man tåget", dvs har ansvar för hela klabbet. Men jag hade kollat vilka kollegor jag hade med mig och kände mig både nöjd och trygg. Vi skulle vara 3 i varje tågsätt och jag hade Jimmy och Angelica hos mig. Med två såna proffs skulle det gå finfint, det var jag övertygad om, och i andra tågsättet fanns Camilla, Erik och Nina. Också proffsiga typer. Jag kunde inte fått en bättre bemanning!

Men man ska inte ropa hej. Väl på plats tvingades vi inse att Jimmy blivit sjuk (?) och att vi bara var fem. Eftersom främre sättet hade fler att servera (i 1 klass) fick dom vara 3 och Angelica och jag tog hand om bakre sättet. Det var bara det att Angelica inte heller var helt kry, så i Skövde valde hon att vända tillbaka. Nina fick komma över till mig och så var vi plötsligt bara 2 i varje. Det var ett fullsatt tåg kan jag meddela. Lunchtåg också och mycket att göra. Varken Nina eller jag satt ner och pustade ut särskilt många minuter. En massa saker gick sönder också. Toaletter, micro, innerdörrar, kaffemaskin. Jag sprang runt och klistrade "Ur funktion"-lappar på hela tåget. Det såg ut som ett Halloweentåg till slut med alla orangea lappar överallt! Å andra sidan var vi i tid. Bara tre minuter sena till Stockholm Central. Suveränt bra jobbat, Jesper (som körde)! Det blev tårta till oss alla, och särskilt till mig kanske (?), som klarat av 1:a AGS-turen med mult!!! *asg*

Skämt åsido. SJ fyller 160 år i år och firade med hur många tårtor som helst! Jättesmaskigt!

Avslutar dagens inlägg med en hyllning till vår vackra Hufvudstad. Och det gör jag med kvällsbilder från basen på Centralen. Jag tycker det är jättefint att sitta där och titta ut över spåren och vänta på att få åka hem till min favvostad Göteborg.

Perrongen på spår 11-12

Upplevelse

Nu har jag haft premiär som AGS på X40, dubbeldäckaren, också. Det var en annorlunda tur - en upplevelse kan man faktiskt kalla det. Jag började vid halv 2 på eftermiddagen med att åka till Hallsberg tillsammans med en kurskamrat från i våras; Nina. Det var väldigt roligt att träffa henne även om vi ju hade varsitt tågsätt och inte kunde prata på vägen dit. Men i Hallsberg hade vi en dryg timmas rast och då fanns det tid. Det var jättekul!

På väg till Hallsberg i solnedgång. Såhär ser det ut när man tittar bakåt.

Sedan åkte vi hem till Göteborg igen och Nina slutade för dagen. Det gjorde inte jag. Nu skulle jag ta mig till Skövde på egen hand. Ja en förare fanns det ju såklart, men annars var jag ensam. Det var det sista av SJ:s regionaltåg för dagen och vi stannade "överallt". Det tog 1,5 timmar till Skövde och jag var ute på plattform var 10:e minut. Så nu är jag "expert" på avgång på X40!

I Skövde tog jag en 50-meterspromenad bort till Scandic hotell Billingen. Det såg ut som ett slott från utsidan och var ganska pampigt i foajén. Tyvärr levde rummen inte upp till förväntningarna. Jag ger det en svag tvåa (av 5 möjliga) och badrummet får underkänt. Som tur var var sängen okej och jag sov gott ända till kl 06.00.

Hotellfrukosten var diger. Det fanns "allt"! Tyvärr drogs betyget ner en hel del pga våffeloset som låg som en dimma över hela matsalen. Jag tror att det t o m satte sig i uniformen....

Kl 07.30 hoppade jag på tåget till Göteborg. Kurt var redan ombord. Nu var vi 2 tågvärdar på ett enkelsätt med tre vagnar så det var ju snabbt gjort att ta biljetterna. Och om vi nu stannat på varenda mjölkpall kvällen innan så var det tvärtom nu! Vi gjorde bara ett enda stopp efter Skövde och det var Falköping. Kurt och jag hade därmed gott om tid att bekanta oss med varandra. Det var trevligt. Kl 09.00 var jag tillbaka i Göteborg och det kändes inte helt fel att redan ha jobbat klart för dagen.

Innan jag åkte hem besökte jag min tandläkare och fick lagat ett hål. Min tandläkare heter Anne Offergaard Trolle och är norska. Hon har också en enorm förkärlek till rosa, vilket man kan ana av julpyntet i väntrummet....! Hon är en glad och skicklig tandläkare som gärna sjunger med till hitlåtarna som spelas på den rosa radion. Handskar, muggar, kvitton, ja allt utom väggar och tandläkarstol är rosa! Jag rekommenderar gärna Anne ifall ni är trötta på er vanliga tandläkare.

Annes väntrum....