Sorg

Jag har en bunt änglakort i en stor snäcka. Nästan varje dag drar jag ett kort för att hämta mental styrka. Dom brukar stämma läskigt bra. Och som av en händelse heter dagens ängel PATIENCE!!! Hah! Det kan jag behöva.

Härom dan blev jag Svart Priomedlem. Då får man gratis kaffe på tågen och tillträde till SJ:s lounge i Stockholm och Göteborg. Då är man en aktad resenär. Nästan i klass med årskortarna. Det skulle man kanske fira?.... men äsch. Ingen lust.

Jag har nu varit utan jobb i 9 - NIO!! - dagar. Jo du läste rätt. 9 dagar i rad. Och fler lär det nog bli.... Kanske uppemot två veckor eller så. Mitt humör dippade redan efter 4-5 dagar. Uppgivenhetskänslan la sej som en svart filt över hela mej. Är det inte juli månad? Semestermånaden nr 1 i Sverige? Skulle vi inte ha massor av jobb då? Är vi inte SJ:s sommarbarn kanske? Om vi inte får jobb nu, hur ska det då bli i höst? Mina kurskamrater har det likadant. Vi håller kontakt i vår sms-grupp. Därför vet jag att det inte bara är jag som är ofrivilligt ledig.

Woffe som är personalplacerare, sa redan på tredje dan att det var tråkigt men tyvärr. Inte många sjuka och tydligen inte många semestrar heller. Jag skulle bara lugna ner mej. Hah! Lugna ner mej?!!! Jag tror inte Woffe har förstått att för mej är det här jobbet en DRÖM. Och nu gick den liksom lite i KRAS. Då kan jag väl för bövelen inte LUGNA NER MEJ?!?!?!?!

Jag är sååå besviken. Det är svårt att förklara. Jag är kanske knäpp men jag känner så starkt för tågvärdsyrket. Det är mitt drömjobb. Om jag ska jämföra känslan med något mer vardagsnära så blir det nog olycklig kärlek som kommer närmast. Ni vet när man kärat ner sej och svävat på rosa moln i flera dagar och allt har varit så himla bra. Och så plötsligt tar det stopp. Tvärstopp. Det som var så bra är plötsligt ingenting värt. Man får ingen kontakt. Det är som att man inte fanns. Telefonen är provocerande tyst. Du kollar ideligen så att det inte är nåt fel på den. Du har den med dej ända in i duschen. Du sover med den. Du hoppar högt när den plingar till och med darriga fingrar låser du upp den - bara för att inse att meddelandet inte gällde jobb. Det är inte roligt att vakna på mornarna längre. Inte roligt att svara alla som frågar om jobbet att "nä, just nu har jag inget...." Du känner dej lipig och trött och..... övergiven. Du känner dej som vädret. Kall, blåsig och regnig. Och du tappar lusten till livet. Den känslan. 

Jag tog vagnen till Drottningtorget och när jag såg Centralstationen fick jag tårar i ögonen. Kära fina Centralstation. Och alla vackra tåg. Och alla väskor och utrop. Jag vill också vara med! Och jag klev in på basen och slogs av den speciella doft som är där. Och jag insåg att jag verkligen, VERKLIGEN, saknat den. Och jag trodde inte att man kunde känna så för ett jobb, men tydligen kunde man det. Eller jag kunde i alla fall. 

"Ett SJ att lita på och längta till." Så står det i gruppchefens alla mail. Lita på vet jag inte men längta till gör jag utav bara helvete!! Och jag önskar att det var ömsesidigt.....

Mitt namn är Hvem von Helst
jag kan snubbla
men inte ligga kvar för länge
å grubbla, bla-bla

Mot tårar hjälper musik! Robert Brobergs Upp igen! suddar effektivt bort alla depp-å-låg-tankar, det är en sak som är säker! Och sen gick jag på Stadsmuseets utställning Musiklivet i Göteborg och blev ännu lite gladare. Är du i Göteborg så kan jag verkligen rekommendera den.