Älskade bistro

Det var längesen jag hade servering i 1 klass. Det var också längesen jag åkte dubbeldäckare. Jag hoppas att jag inte glömt hur man gör?

Under juli har jag bara haft turer som inneburit bistro på X2000-tåg. Den enda variation som varit är att jag ibland åkt till Malmö, ibland till Stockholm. Men det har varit X2000-tåg varenda gång, så man kan ju lugnt säga att jag numera är "expert" på denna tågtyp - i alla fall på bistron. Och jag älskar det!

Det är jag som är "queen of the bistro" som en kollega uttryckte det. Det är "min"vagn. Det är jag som bestämmer där. Och jag har hittat ett system i hur jag vill ha maten sorterad i montrarna. Det ser alltid likadant ut i "mina" bistrovagnar. 

Det är också jag som ropar ut i högtalarna innan tågets avgång och det är jag som gör reklam för de sommarerbjudanden vi har i bistron. Jag har en lathund för det som jag skrivit själv. Det är skönt att ha lite text att luta sig emot men jag känner mer och mer att jag törs släppa den och tala fritt. På så sätt blir det mer personligt såklart. Det är kul med utrop! Jag försöker låta glad och positiv. Det är inte svårt för det är jag ju. 

Folk är oftast på bra humör när de kommer till bistron. De är hungriga eller törstiga och det är mitt jobb att råda bot på det. Det är ett tacksamt jobb. Och jag minns ju själv från alla mina otaliga tågresor att det var till bistron man gick. Det var där man köpte gott kaffe och det var där man lättast fick kontakt med andra resenärer och med tågvärdarna. Det är också svalt och skönt i bistron tack vare alla kylmontrar. 

Bistrovagnarna har ett brett och bra utbud. Ekologiskt och KRAV-certifierat. Jag är stolt över att få stå där och vara ansiktet utåt. Det är ett 100%-igt serviceyrke med tid för småprat och skratt. Mellan kunderna kokar jag kaffe, fyller på i montrarna, plockar undan skräp och gör fint, torkar bord och sopar. 

Jag älskar min bistro men om jag fick göra några ändringar så skulle den framför allt vara STÖRRE och ha fler sittplatser. Jag skulle också inreda den lite som Blå tågets pianobarvagn. Med skinnfåtöljer och lite tavlor och blommor kanske. Jag skulle också investera i en ismaskin och en mjukglassmaskin! 

Det händer att det blir en lugn stund och då sitter jag och tittar ut genom tågfönstret och njuter. Av utsikten och av att jag får betalt för att göra en av de saker jag gillar mest av allt: Att åka tåg!

Så här ser det ut när tåget passerar Helsingborg resp Varberg. Underbart vackert!

Och jag säger det igen: Jag har världens bästa jobb!!!

Full på jobbet?

Nä. Man får inte dricka alkohol när man jobbar. Ibland kan världen bli snurrig ändå. Som såhär:

Jag åkte X2000 idag. Till Malmö. Alla X2000-tåg har något som kallas "korglutning". Förklaras kortfattat på detta vis: 

"lutning av vagnskorgen för att minska sidokrafterna som verkar på passagerarna om tåget går genom en kurva" 

Ibland fungerar inte korglutningen och idag var det så i vagn 4 på Malmötåget. Så varje gång vi körde genom en kurva så lutade vagn 4 men inte resten av vagnarna. Då kan det se ut som på bilden när man går genom tåget. Och man undrar kanske vad det var i kaffet man drack nyss.....

Värmeslag?

Var det årets varmaste dag idag tro? I alla fall var det det klart varmaste tåget jag åkt i år. 31 grader ute och uppemot dubbelt så varmt i vissa av vagnarna.... T o m bistron kändes varm. Det var så varmt att det t o m bildades solkurvor söder om Stockholm!

För mej var det första turen till Stockholm på 23 dagar! Det var på tiden. Och återigen var det Tony som var "chef" och närmaste kollega. Han hade lite att stå i, kan man lugnt säga. Med två kokheta vagnar blev folk lite irriterade. Fast inte så farligt, Tony är bra på att ta folk och att förklara så att alla begriper. Men en hel del kom till bistron för att pusta ut och andas lite svalare luft så det blev ju ganska fullt och ganska livligt... Och efter en stund var även bistron varm. Inte kokhet men varm.

Vid mer än en station var det dörrar som krånglade också. Dom gick inte att stänga och då kan man ju inte åka. Tony jobbade febrilt. Jag stod i bistron utan att vara till nån hjälp alls. Dörrkrånglandet gjorde att vi blev sena. Och börjar ett tåg bli sent är det lätt hänt att det plussas på liksom. Då hamnar man i "fel" flow. Det hände i alla fall oss. Men både lokföraren och Tony informerade duktigt. Jag hörde bara en familj som var lite "trötta" på SJ men så hade dom en nyfödd bebis med sej också. Man kan förstå att det var jobbigt med både värmen och förseningen när man har en liten med sej.

Sen var det internet som inte funkade, toaletter som inte spolade, vatten som inte fanns osv osv. Men Tony är kunnig och alltid lugn och trygg. Sånt smittar av sej, i alla fall på mej. Jag kan slappna av och ägna mej åt mina sysslor. Samtidigt vet jag att om det händer nåt så kommer Tony och "räddar" situationen. Men han behövde inte rädda mej som tur var. Allting funkade som det skulle.

Trycket var enormt på bistron. Ölen tog nästan slut! Maten också. Oj vad jag sålde! Det var nog nytt personligt rekord.

Med 25 min försening kom vi småningom fram till Stockholm. Vi fick en dryg timmas rast och jag passade på att ta en snabbfika med en gammal kompis. Sen var det dags att åka tillbaka. På hemvägen hade vi en upprörd professor med oss. Jo han sa det. Han sa ganska mycket. Han hade råkat hamna i en vagn utan ventilation och det tyckte han visst var vårt fel. Först hade han skällt ut Tony och sen kom han till mej i bistron och förklarade att han åkte mycket tåg och detta var det värsta han varit med om. Varför kopplade vi inte bara bort en icke fungerande vagn? VA VA VA!?!?!?!? Nu hade jag ett ganska bra svar på det men det svaret hade jag inte en chans att framföra. Professorn pratade non-stop. Lite lustigt att han nämnde att han var professor. Precis som att det inte hade varit lika hemskt om han varit en vanlig arbetare? Klart det vore! Vi gör ingen skillnad på folk och folk. Inte Tony och jag i alla fall. Professorn fick sitta i bistron hela resan. Han var lugn sen.

Det var en intensiv men kul tur - även om den var i varmaste laget. Men tiden går fort när man har mycket att göra och det är synd att klaga. Somrar ska vara varma!

Ligga som en säl

Det är gött att ligga som en säl på en solvarm klippa och soltorka. Glida ner i havet och plaska runt lite, för att sedan hasa upp och ligga som en säl igen. Det kan jag göra hur mycket som helst! Och det har jag kunnat göra alla dagar denna veckan då det fortfarande varit ont om jobb. Inget jobb = inga pengar och dessutom en annan biverkning: på tok för mycket sol! Igår torsdag kastade jag dessutom bikinin och badade som en äkta säl. Det fick till följd att jag brände upp lilla rumpan. Ajajaj. Att sitta är det inte tal om. Tur att jag stod i bistron idag då! Med betoning på STOD. Hahaha!

Vi var i Malmö, Tony och jag. Det var sjukt varmt. FÖR varmt. 29 grader i skuggan. Jag tog en hallonsorbet på en uteservering med både träd och parasoll. Det blev en sån där dag man kommer att minnas när november är här och regnet piskar horisontellt och man fryser om både märg och ben. Då ska jag minnas min stund i Malmö, 22 juli.

Jag fick ett litet stresspåslag på nervägen då lokföraren gjorde en omstart och hälften av elen dog i bistron. Det blev rätt så varmt rätt så snabbt och jag blev orolig för maten i montrarna. Skannern till kassan la av också så jag fick slå in allt manuellt. Sånt tar tid. Kvitton skrevs inte ut, kassalådan ville inte öppna sej med automatik utan jag fick öppna med nyckel. En övning i tålamod kan man säga. Jag kände hur svetten började bryta fram, både av värmen och av stressen. Och kön ringlade allt längre bort i vagnen. Hur hinna avverka kön, fylla på i montrarna och, viktigast av allt; försöka hitta elfelet?

Det enda jag kunde komma på var att kolla säkringsskåpet, så det gjorde jag, men hittade ingen säkring som löst ut. Då ringde jag i förtvivlan till Tony och han kom som en räddande ängel. Det var "Blålådan" som lagt av. Såklart! Det borde jag ju fattat. Tony startade om den och sen tog han över kassan och sa till mej att gå och sätta mej med en kopp kaffe. Den koppen kaffe var det godaste kaffe jag druckit på väldigt länge! Vad skönt det är med kollegor som ser och fattar på två röda. 

Det var en fin tur! 

... 10... 11... 12... 13... 14!

Efter 14 ofrivilligt arbetslösa dagar ringde ÄNTLIGEN telefonen! Jag fick en tur på söndagen som gick till Malmö och tillbaka. Tåget gick iofs längre - till Köpenhamn - men jag och min kollega Bo hoppade av i Malmö och tåget fick Malmö-personal istället. Vi från Göteborg har normalt inte befogenhet att åka över BRON så därför är det så. En säkerhetsgrej. Jag hade annars gärna åkt över. Jag kanske kan utbilda upp mej?

Det var HÄRLIGT att komma ut på ett tåg igen!! Jag var lycklig, men också lite pirrig. Innan. Det kändes som att det var så längesen att jag glömt allt. Men så var det ju inte! Vi hade ett X2000-tåg vilket inte är det vanliga när man åker till Malmö. Under sommaren är det ganska mycket som inte är som vanligt. Det var en fin kombo i alla fall: Den tågtyp jag kan bäst på en bana jag åkt väldigt lite.

Det är så fint att åka till Malmö. Både i Varberg och i Helsingborg går spåren alldeles kant-i-kant med havet. På hemvägen visade himlen upp sej i en enorm färgprakt när solen dalade. Det var underbart att stå i bistron och titta ut över det vackra landskapet. Lagom mycket att göra var det också och på hemvägen hade jag en f d kollega som gäst i bistron. Det var skojigt att småprata lite.

Men annars hände inget speciellt på denna tur. Det var bara en helt vanlig dag på jobbet.

Tåget från Köpenhamn till Göteborg susar in på Malmö Central

Sorg

Jag har en bunt änglakort i en stor snäcka. Nästan varje dag drar jag ett kort för att hämta mental styrka. Dom brukar stämma läskigt bra. Och som av en händelse heter dagens ängel PATIENCE!!! Hah! Det kan jag behöva.

Härom dan blev jag Svart Priomedlem. Då får man gratis kaffe på tågen och tillträde till SJ:s lounge i Stockholm och Göteborg. Då är man en aktad resenär. Nästan i klass med årskortarna. Det skulle man kanske fira?.... men äsch. Ingen lust.

Jag har nu varit utan jobb i 9 - NIO!! - dagar. Jo du läste rätt. 9 dagar i rad. Och fler lär det nog bli.... Kanske uppemot två veckor eller så. Mitt humör dippade redan efter 4-5 dagar. Uppgivenhetskänslan la sej som en svart filt över hela mej. Är det inte juli månad? Semestermånaden nr 1 i Sverige? Skulle vi inte ha massor av jobb då? Är vi inte SJ:s sommarbarn kanske? Om vi inte får jobb nu, hur ska det då bli i höst? Mina kurskamrater har det likadant. Vi håller kontakt i vår sms-grupp. Därför vet jag att det inte bara är jag som är ofrivilligt ledig.

Woffe som är personalplacerare, sa redan på tredje dan att det var tråkigt men tyvärr. Inte många sjuka och tydligen inte många semestrar heller. Jag skulle bara lugna ner mej. Hah! Lugna ner mej?!!! Jag tror inte Woffe har förstått att för mej är det här jobbet en DRÖM. Och nu gick den liksom lite i KRAS. Då kan jag väl för bövelen inte LUGNA NER MEJ?!?!?!?!

Jag är sååå besviken. Det är svårt att förklara. Jag är kanske knäpp men jag känner så starkt för tågvärdsyrket. Det är mitt drömjobb. Om jag ska jämföra känslan med något mer vardagsnära så blir det nog olycklig kärlek som kommer närmast. Ni vet när man kärat ner sej och svävat på rosa moln i flera dagar och allt har varit så himla bra. Och så plötsligt tar det stopp. Tvärstopp. Det som var så bra är plötsligt ingenting värt. Man får ingen kontakt. Det är som att man inte fanns. Telefonen är provocerande tyst. Du kollar ideligen så att det inte är nåt fel på den. Du har den med dej ända in i duschen. Du sover med den. Du hoppar högt när den plingar till och med darriga fingrar låser du upp den - bara för att inse att meddelandet inte gällde jobb. Det är inte roligt att vakna på mornarna längre. Inte roligt att svara alla som frågar om jobbet att "nä, just nu har jag inget...." Du känner dej lipig och trött och..... övergiven. Du känner dej som vädret. Kall, blåsig och regnig. Och du tappar lusten till livet. Den känslan. 

Jag tog vagnen till Drottningtorget och när jag såg Centralstationen fick jag tårar i ögonen. Kära fina Centralstation. Och alla vackra tåg. Och alla väskor och utrop. Jag vill också vara med! Och jag klev in på basen och slogs av den speciella doft som är där. Och jag insåg att jag verkligen, VERKLIGEN, saknat den. Och jag trodde inte att man kunde känna så för ett jobb, men tydligen kunde man det. Eller jag kunde i alla fall. 

"Ett SJ att lita på och längta till." Så står det i gruppchefens alla mail. Lita på vet jag inte men längta till gör jag utav bara helvete!! Och jag önskar att det var ömsesidigt.....

Mitt namn är Hvem von Helst
jag kan snubbla
men inte ligga kvar för länge
å grubbla, bla-bla

Mot tårar hjälper musik! Robert Brobergs Upp igen! suddar effektivt bort alla depp-å-låg-tankar, det är en sak som är säker! Och sen gick jag på Stadsmuseets utställning Musiklivet i Göteborg och blev ännu lite gladare. Är du i Göteborg så kan jag verkligen rekommendera den. 

Utflykter i Bohuslän

Med jobbväska och jobbmobil laddade och klara är jag så beredd man nånsin kan bli. Ungefär som en brandkvinna. Jag KAN jobba och jag VILL jobba! Helst varje dag. Men mobilen är märkligt tyst. Det blev en liten tur i fredags och en ännu kortare i söndags. Sen har mobilen varit tyst och det har varit "lediga" dagar. Fast riktigt lediga tycker jag inte att dom känns. Jag törs inte åka särskilt långt bort. Jag kan heller inte planera mer än en dag i taget - och då helst samma dag. Och att sitta hemma på gumpen och vänta, det gör jag icke! Det är inte min stil, det är jag alldeles för nyfiken för. Jag vill se mej om här i världen, och världen finns ju alldeles inpå knuten. "Lediga" dagar väntar jag till kl 12. Har ingen ringt då så drar jag. Och jag är ju aldrig längre bort än att jag kan studsa tillbaka på nån timma eller så.

Jag har en rätt spontan väninna som har semester för tillfället så igår blev det hastigt och lustigt bestämt att vi skulle dra till Åstol! Denna minimala ö som lockat så länge och som har ett rum uppkallat efter sej på SJ-basen i Göteborg. (Där jag har blivit intervjuad och där jag har sovit. Se tidigare inlägg.) Väldigt roligt att nu få se det riktiga Åstol! Och jag blev inte besviken. Bara aningen förvånad. Att det var sååå litet.

Vi köpte rökt makrill och rökta räkor och satte oss på en bänk och kombinerade inköpet med den medhavda matsäcken. Å så gott! Sedan utforskade vi den lilla ön och det gick ju fort. Vi besökte ett galleri med magnifik utsikt och så tog vi - eller jag - ett bad såklart! Det var kallt men härligt. Och klipporna var stekheta i solen även om vinden var rätt så kylig.

Galleri Röda stugan

Efter att ha tagit färjan tillbaka till Rönnäng vandrade vi bort till Bleket. Fikade på surdegsbageriet och hade fin utsikt ut över Kajaktiv där man kunde hyra kajak och lite annat smått och gott. Sedan gick vi bron över till Klädesholmen och blev förtjusta i Salt & Sill - ett hotell med konferensanläggning som låg himla fint. Fast åt fel håll tyckte Lena. Hon vill ha kvällssol hon. 

Idag tisdag har jag vandrat i södra Bohuslän, närmare bestämt från Kornhalls färja, via Harestad och bort till Kärna, en sträcka på sammanlagt 8 km. På den vägen har jag flera f d kollegor som bor och som jag överraskade genom att komma gående. Alla var förstås inte hemma men jag träffade tre av fem vilket var god utdelning och väldigt roligt. 

Nej det är inte mygg - det är GÄSS!

De flesta som ska till Harestad och Kärna tar bilen såklart och det förstår jag mycket väl. Att promenera är förenat med fullkomlig livsfara för det finns ingen vägren! Läbbans. Men också läbbans vackert. Jag är helt nöjd med dagens utflykt. MEN I MORGON VILL JAG FAKTISKT JOBBA!