Övningstur med SJ3000

Det blev en händelserik tur när jag körde tredje och sista varianten på arbetspass: Malmö med SJ3000 - den nyaste snabbtågstypen. Lite hade jag redan tjuvtränat när jag i helgen var uppe i Stockholm och sov över. På ditvägen hade vi faktiskt ett SJ3000-tåg, eller X55 som man säger internt. Det är ett lätt tåg att lära sej. Modernt och avskalat och inte så många skåp att öppna och skruva i. Det mesta sköter lokföraren. Själv står jag i bistron, och bara där.

Jag hade sett fram emot att få åka SJ3000 till Malmö. Jag hade Paul som handledare och han är jättebra! Thomas var AGS och Dan körde. Trevliga herrar allihop. Innan tåget rullade iväg fick jag göra utrop! Jag hade totat ihop ett manus som jag lugnt och sansat läste upp. Även på engelska. Det kändes helt okej. Paul sa att det var ett av de bästa nybörjarutrop han hört. Smicker, men tack!  Att ha manus på utropen kommer jag absolut att ha tills jag blir varm i kläderna.

Det var väldigt få resenärer på tåget så nerresan var löjligt lugn. Det enda som hände var en nödbromsning ungefär halvvägs. Inte en riktig utan nåt tekniskt fel, förklarade Dan, men jag fick känna på hur det känns. Sen lyckades vi missa tunneln under Hallandsåsen, hur man nu kan göra det? Ja inte missa att köra igenom alltså, nej nej, utan jag missade att vi ens var i en tunnel.....

Vi var något sena till ett soligt Malmö med nästan tropisk värme. Åska. Jag har bara positiva erfarenheter av denna stad som jag tycker är vänlig, lagom stor och med en internationell touch. Närheten till Danmark är påtaglig och jag gillar stämningen. Men jag har i ärlighetens namn inte varit där jätteofta så därför var det extra kul att komma dit. Efter mat och klädombyte på basen hade jag en dryg timme över till sight seeing! Yeah!!

I shorts och sandaler knallade jag ut på Malmös gator för att inhandla glass. Det var utmärkt glassväder och jag stannade till och lyssnade till en gatumusikant från Västindien som spelade en reggaeversion av Pink Floyd's Wish you were here. En kort stund funderade jag på vem jag eventuellt saknade men kom inte på nån. Jag njöt istället kopiöst av glass och sol och kände verkligen att jag har ett privilegierat jobb som bjuder på såna här guldkornsstunder en vanlig arbetsdag.

Malmö Centralstation

Hemresan innehöll desto mer utmaningar. Till att börja med var inkommande tåg rejält försenat pga signalfel, men vi kom nästan iväg på utsatt tid ändå. På briefingen hade vi hört att kortläsaren i bistron var felanmäld. Det enda vi märkte när vi kom ombord var att displayen var nersläckt. Men den fungerade och vi tänkte inte mer på det.

(Jag missade Hallandsåsen IGEN!)

Sen kom vädret. Åska. Det var stora problem redan vid Helsingborg. Signaler som inte fungerade och då blev det trångt på spåren. Sen var det krypkörning mellan Halmstad och Falkenberg för att blixten slagit ner och skadat banvallen. Men lokförare Dan var duktig på att informera resenärerna så det var faktiskt ingen som var irriterad - inte som jag märkte - och det tycker jag är fantastiskt!

Mitt i alltihopa märkte vi att vår kortläsare faktiskt VAR trasig! Vi var halvvägs när den slutade fungera alldeles. Det i sin tur gjorde att streckkodsläsaren inte fungerade och vi fick heller inte upp kassalådan. Det hade inte varit så roligt att uppleva detta på egen hand. Nu hade jag lugna trygga Paul bredvid mej och på min enorma nyckelknippa hittade vi en liten nyckel som gjorde att vi i alla fall fick upp kassalådan.

Med en och en halv timmas försening kan man som resenär bli både hungrig och törstig. Och hur många har idag kontanter på sej? Just det. Här fanns en klar risk för irritation.
- Nu är tåget "som vanligt" försenat och så kan jag inte ens köpa en macka och en öl!!! Typiskt. Jäkla SJ. 

Såna kommentarer hade jag inte blivit förvånad över att höra. Men inte ett knyst! Inte en sur min! Jag är helt förbluffad. Vilka fantastiska resenärer!! En STOR eloge till alla, ifall nu någon skulle råka läsa här. Mitt i alltihopa gjorde tåget en REJÄL inbromsning. Jag höll på att bli klämd i tjänstekupédörren, någon skrek till och öl- och vinglas välte omkull i bistron. Blev folk sura för det? Nä. Inte det heller. Jag och gästerna hjälptes åt att torka upp det som spilldes ut och sen var det inte mer med det. Nu hade ju i och för sej våra bistrogäster lite alkohol innanför västen men ändå. Samma gäster tog i hand och tackade när vi 1 timme och 25 minuter sena ankom till Göteborg. Dom tyckte att vi var proffsiga, vänliga och tålmodiga. Jo man tackar!

Jag avslutade denna underbara dag med att glömma mina sandaler på tåget. Jag blir så trött på mej själv.....