För precis ett år sedan, den 22 juni 2015, vaknade jag tidigt i O Pedrouzo i nordvästra Spanien. Jag hade 2 mil kvar att gå på min 80-milavandring från Saint-Jean-Pied-de-Port (i Frankrike). Denna sista dag gick genom doftande eukalyptusskog och vid lunchtid fick jag syn på målet för min långa vandring: Santiago de Compostela!
Det var en märklig känsla. Jag hade vandrat sedan 10 maj och nu var jag framme. Vad skulle jag göra nu då? Utmattad och full av precis alla känslor man kan ha sjönk jag ner på trappan till Katedralen. Där hittades jag av Gabi, Jost, Ariane och Helga. Vi gick på restaurang och firade. Klart man ska fira en sådan dag, en sådan prestation. Det var underbart att vara i goda vänners lag. Jag blev glad igen och slutade lipa för att det roliga var över.
Att vandra El Camino är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Jag längtar ständigt tillbaka. Det var en kravlös tid då det enda jag behövde tänka på var att följa gula pilar till nästa albergue (härbärge) för att köpa mej en säng för natten. Jag bar allt jag behövde på ryggen och åt och drack längs vägen. Och mötte vänliga, kloka och fascinerande människor från precis hela världen. Det var det bästa av allt. Alla dessa människomöten. Alla världsdelar var representerade. Fantastiskt!
I morse tog jag stavarna för att i någon mån återuppleva förra årets 22 juni. Jag gick mot havet och det blev ett naket spontandopp med torkning på solvarm klippa. Och jag funderade mycket på när det kan tänkas att jag får chansen att återigen vandra en stund på Caminon?
Till dess: Buen Camino!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar