Väntans tider.....

*schloppf* Genom brevlådeinkastet kommer ett brev. Jag rusar fram mot dörrmattan för att kolla, men nej, det är inte från SJ. Besviket plockar jag upp det vita A5-kuvertet. Väntans tider är inte över. Än.

Det är som med våren. Den väntar också. Man kan nästan "ta" på den. Knoppar som är sprickfärdiga och vindar som är ljummare än vanligt. Snart kommer naturen att explodera i ljusgrönt och de sista flyttfåglarna landa och bygga bon. Sopbilarna kommer att sopa bort allt grus från trottoarerna och man kan hänga in vinterjackan för gott. April är förväntningarnas månad. Peter Lemarcs "En sång för april" är en av mina absoluta favoritlåtar.

Vänta å vänta....

Som att vara gravid i vecka 40. Vilken dag som helst kan bebisen bestämma sej för att det är dags. Kroppen har förberett sej i nästan nio månader och det är bara det där allra sista som fattas. Det är som att vandra med en inre vulkan som man vet kommer att få ett utbrott. Man kan riktigt känna hur kroppen liksom tar sats. Den är redo. Du är redo. Väntan och förväntan. Lite som våren.

Det är så det känns. Att vänta. På det där sista definitiva. Antagningsbeskedet. Och jag vet ju inte ifall det kommer att komma med vanlig post men jag liksom antar det.

Under tiden försöker jag göra något vettigt av tiden. Så att den inte bara går. Jag kollar t ex Platsjournalen varje dag. Sparar intressanta annonser på hög. Ut-ifall-att.

Jag gör roliga saker också. Som att fortsätta vandra på Bohusleden. Häromdan gick jag med Ingrid. Från Jonsered till Angered. En fantastiskt vacker sträcka. Rekommenderas! Vi hade s k aprilväder med ömsom sol, ömsom regn, ja t o m hagel! Spännande värre.

Jag vinterbadar sen 3 år tillbaka. Varje söndag går jag till bastun i Askimsviken. Det är ungefär samma gäng där varje gång. Man liksom känner varann litegrann. Det är en välkomnande känsla. Många av damerna är 80+. Ja herrarna också fast vi bastar ju åtskilt så herrarna känner jag inte lika bra. När jag blir stor ska jag bli som dom! Nyfiken, envis och stark, glad och sprallig. Vi brukar ta på oss skor och morgonrockar och vandra ut på piren och doppa oss i havet. Det ger en euforisk känsla som inte går att beskriva. Som inte går att ersätta på annat sätt. Veckan blir inte lika bra ifall man inte får basta.

Och så spelar jag afrikansk trumma varannan söndag! På trummor från Sukumaland i Tanzania. Gänget heter Manongu och det betyder struts. Jag älskar strutsar! Har du någon gång fått chansen att skåda in i en struts' öga så vet du vad jag menar. Det är ögon att drunkna i. Att vara med i Manongu är livskvalitet. Det blir ett jädra tryck när vi är många som trummar och många som dansar. http://www.manongu.se/

Vänta å vänta. Kanske kommer det inte alls något brev i brevinkastet? Kanske kommer det bara ett mail. Jag kollar inkorgen minst en gång i timmen. Men inget idag. Ännu. Suck.

I morgon kanske?!!