Lite tåghistoria

När jag var barn bodde jag i Kil i Värmland. Kil ligger 2 mil norr om Karlstad och förr i tiden var det en viktig järnvägsknut med tåg i fem riktningar. Charlottenberg, Torsby, Filipstad, Laxå och Vänersborg. Jag minns rälsbussarna och t o m att det fanns ånglok! Så gammal är jag. Här är en bild som ser ut precis som mitt minne av min barndom i Kil:

Rälsbussar och gamla tiders lok

Hur ser tågen ut idag? Ja det är alla möjliga färger och former. Grått, blått, rött, lila, svart. Envånings och även tvåvånings. Tvåvånings ska man inte åka. De är hur trånga som helst. Inuti alla dessa olika tåg och tågbolag är det också en högst varierande comfort. Och då har jag absolut inte åkt alla sorter, ens i Sverige. Men tänk om man kunde göra ett hopkok? En mix, en sorts best of? Fast det är klart, smaken är ju som baken.

Störst hemmakänsla har jag på SJ:s snabbtåg, så är det bara. SJ snabbtåg har jag åkt så otroligt många gånger. Flera hundra. Dock kan det ju vara lite marigt att äntra ett sådant tåg, särskilt om man har tunga väskor och/eller är lite svagbent. Det kan också vara lite si och så med dörrarna mellan vagnarna. Det är inte alltid dom där öppningsknapparna fungerar och då blir det tungt. SJ:s styrka är annars att dom är störst och snabbast. Än så länge. Och att det är hög igenkänningsfaktor, jag tror, för de flesta resenärer. Enkelt, härligt, pålitligt och mänskligt - precis som jag! ;-)

Om man fokuserar enbart på dörrar så vinner MTR med sina entrédörrar i perrongnivå och moderna öppningsknappar som fungerar. Det är fräscha tåg med snygga färger - om man gillar rött och svart. Däremot finns det lustiga trappsteg överallt i tåget. Så är man lite svagbent så kan det bli problem med att ta sej till toalett eller bistro. Sen kan jag bli lite trött på deras reklam också. Att de på något sätt skulle vara det enda (?) tågbolag som satsar på punktlighet. Que?? Dom kör väl ändå på samma spår som sina konkurrenter? Om det är signalfel, nedrivna ledningar eller andra hinder så drabbar det förstås ALLA bolag. MTR har en tydlig touch av asiatisk effektivitet. Men så är dom ju ett Hongkongföretag också.

Till sist vill jag nämna en favorit: Blå tåget! De är inte handikappvänliga för fem öre, det är knepigt att ta sej ombord, men det är nåt visst med det gamla stuket på vagnar ändå. Och gamla sortens toaletter med hasp. Det gillar man om man har lite fobi för lås i största allmänhet. Sen är det ju inte fy skam att sitta vid vita linnedukar och gotta sej åt en frukostbuffé medan man svischar fram genom Sverige. Otroligt gott kaffe har dom också. Nescafé gold har jag lyckats klura ut men det smakar som det vore ur en kaffemaskin. Slutligen är det mysfaktor hög att sitta i en skinnfåtölj i baren och lyssna till levande pianomusik. Då gör det ju inget att resan tar nästan 4 timmar.

Jag erkänner! Min senaste Stockholmsresa gick i otrohetens tecken. Jag reste med Blå tåget dit och MTR hem. Förlåt. Jag ska aldrig mer göra så!