Sista inlägget?

Uppmärksamma bloggläsare vet att jag står inför en långledighet från jobbet. Det ska bli stambyte i fastigheten och nu har turen kommit till min lägenhet. Eftersom det blir mer eller mindre obeboeligt i ett antal veckor så har jag beslutat mej för att ge mej ut och resa. Resan startar fredag morgon och eftersom jag jobbar ända in i kaklet (torsdag) så blir detta sista inlägget. Kanske t o m allra sista?

Jag har inte bestämt mej än. Bloggen skulle ju handla om att byta jobb vid 55+. Det har jag gjort. Sen övergick det till att handla om tåg och tågvärdsyrket. Det har det gjort i 15 månader nu. Det finns kanske inte så mycket mer att berätta? Det har dessutom varit lite snålt med kommentarerna tycker jag, hrm hrm. Det blir en ensidig monolog rätt ut i cyber, och inte just någon feed back. Då är det på sätt och vis bättre att lägga tid och energi på mail. Då får man - förhoppningsvis - svar.

Jag får fundera på detta. Se hur det känns längre fram i höst. Skulle beslutet bli att jag lägger ner så säger jag här och nu TACK och HEJ till alla läsare. Det har varit roligt att skriva och bloggen har funkat lite som en dagbok för mej själv också och dagböcker är viktiga böcker.

På fredag sticker jag! Jag börjar med att se mej om i Sverige. Öland bl a. Sedan blir det tågluffa i en månad. Paris och Barcelona är det enda jag vet säkert. Jag har bokat sittplatsbiljetter och jag har bokat hotell. Sen får vi se. Jag ska träna sidorna Flexibilitet och Spontanitet tänkte jag.

Ha det så bra. Vi kanske "ses" igen.

Mitt favorittåg X2000!

Nära ögat

I senaste inlägget "Orken slut" berättade jag bl a att jag bytte bort en AGS-tur på tisdagen till en bistrotur. När jag kom till jobbet fick jag veta att den turen jag bytte bort var inblandad i en olycka i Stenkullen..... Jag tackar ödet, änglarna, gudarna eller vad man nu tror på, att det inte var jag som var med där. Det var exakt det jag menade med att avsäga sej ansvaret som AGS när man inte känner sej 100. Nu får vi aldrig veta ifall jag hade klarat av situationen men som jag känner det idag så är jag enormt tacksam att jag slapp.

Livet är skört. Rätt som det är så finns vi inte längre.

Orken slut

Fredag. Arbetat 14 timmar. AGS på mult. Försening nästan 2,5 timmar eftersom vi tvingades åka via Eskilstuna. Hemma sent.

Lördag. Arbetat 5 timmar. AGS på mult. Drog- och alkoholpåverkad ung tjej tog all energi. Försening 30 minuter. Överliggning hotell. Sov dåligt. 

Söndag. Lång dag i Stockholm i väntan på att få åka hem. Arbetat 7 timmar. AGS. Fripassagerare som fick mej att uppleva total maktlöshet. Tog också energi. Sov dåligt och alldeles för lite.

Måndag. Arbetat 10,5 timmar. AGS på mult. Två personal kort på ett frukosttåg. Bara det kändes som alldeles för tungt. Jag slog bakut men hade inget för det. Det fanns ingen personal att tillgå. Det var bara att åka ändå och försöka så gott man kunde. Sen fick vi tekniska problem med tåget också och blev nästan 1,5 timmar sena, med allt vad det innebar med anslutningar som gick åt helvete. I Katrineholm t ex hade jag inte mindre än 19 (NITTON!) olika slutdestinationer att hålla reda på. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det var där jag tog slut. Och när jag ringde gruppchefen och fick höra att jag nog hade för höga krav på mej själv då dog jag. Jag vet fan inte hur jag skulle kunnat prioritera på nåt annat sätt än jag gjorde. 

Efter en minimal rast (30 min) skulle vi hem igen. Och JAG skulle vara AGS. På en mult igen..... NEJNEJNEJNEJNEJ! Det går bara inte!! Jag fick panik. Kände tydligt att jag inte var tillräckligt skärpt för säkerhetstjänst. Efter att ha ringt personalplaneraren fick jag byta och stå i bistron istället. Det var en enorm lättnad. 

Men jag kände mej INTE bra. Nacken och skulderbladen värkte. Jag var darrig och lite gråtmild. Helt slut. Skör. När jag satt på en bänk och väntade på spårvagnen hemma i Göteborg kom det fram en väninna som känner mej väl. Hon fick väcka mej! Och sen sa hon att jag inte såg bra ut. På ett välment sätt givetvis. När jag kom hem ringde jag SJ:s kristelefon och fick prata en lång stund med en vettig person. Hon rådde mej att ringa personalplaneringen och berätta hur det var och att jag absolut inte skulle ha en AGS-tur i morgon. 10,5 timmar på en mult igen..... Det skulle inte vara bra för någon. Skulle det hända något skulle jag kanske inte klara ut det och det är ju varken bra för mej eller mina kollegor eller alla resenärer. Det var jag helt på det klara med. Jag var beredd att sjukskriva mej. Så illa var det/är det. Men efter att ha ringt personalplaneringen fick jag byta bort min AGS-tur till en bistrotur och då kändes det MYCKET bättre! Jag ska ju gå på semester på fredag och jag vill inte avsluta med att jag bryter ihop och sjukskriver mej det sista jag gör. Att jobba med lite lugnare göromål känns hundra gånger bättre. 

Solen går ner över hamnen i Göteborg. Och den gick nästan ner över Folkes flicka idag. Ridå.

Fripassagerare

På tåget hem idag hade vi inte mindre än 6 fripassagerare. Sex stycken! Det är ovanligt med så många på ett X2000. Det brukar bara vara nån enstaka då och då. I ena 1 klassvagnen hittade jag tre stycken oerhört tykna tjejer i övre tonåren. Alla flinade när jag bad att få biljetterna. När jag bad om id-kort blev det ännu roligare. Jag bad dem lämna 1 klassvagnen och följa med mej men dom tvärvägrade. Och Folkes flicka blev arg. Riktigt jävla skitförbannad blev jag. Rosenrasande. Vet att det är jättedumt att bli det men dom var så fruktansvärt uträknande kaxiga. Jag förstod med ens vilka det var som hade stökat till på serveringsbordet och käkat upp alla muffins.

Jag ringde vår extrabefattning, en go kille från Stockholm, och han kom omedelbart och hjälpte till. Medan han vaktade tjejerna fortsatte jag biljettviseringen. Det tog inte lång stund innan jag hittade två tjejer till. Dom hade huvorna uppdragna över huvet och låtsades sova. Jag skickade fram dom till dom andra tre.

I Södertälje gick dom av frivilligt, alla fem, men innan dom gick slet dom åt sej alla (plast-)glas från serveringsbordet och sen "lekte" dom med dom på perrongen. Hoppade på dem under skrik och skrän så att det blev plastflisor över hela Södertälje station. Min kollega ringde nästa tåg för att förvarna och jag ringde vaktbolaget. Det hade känts skönt att liksom "straffa" dom. Få dom att förstå att det dom sysslar med dels är straffbart, dels är respektlöst. Men jag tvivlar på att dom skulle fatta det. Jag tror tvärtom att dom fortsätter att åka runt på olika tåg och ställa till bus. Dom vet att ingen har tid med såna små förseelser. Det händer inget.

Jag fortsatte in i vagn 2 och där sa en kvinna att toaletten varit upptagen i över en halvtimme. Jag knackade på, jag ropade, både på svenska och engelska. Inget svar. Då hördes en spolning och jag ropade en gång till, högt och tydligt. Ingen reaktion. Då öppnade jag dörren och vad hittar jag där? ÄNNU EN fripassagerare! Nu en kille på ca 25 med italienskt utseende och med italienska som enda (enligt honom) språk. Han följde snällt med till bistron. Tror inte han vågade annat för nu var Folkes flicka inte att leka med. I bistron bad jag om legitimation men han hade ingen. Jag gjorde klart för honom att antingen visade han legitimation eller så skulle vakter komma i Katrineholm. Han valde vakter och jag ringde återigen till vårt vaktbolag. Killen flinade retfullt och jag tänkte skadeglatt att det flinet skulle han få äta upp när vi kom till Katrineholm.

Men det blev inte så. Vakterna hann inte fram. Dom hade 45 min på sej men hann inte. Det är helt otroligt. Vi är ju helt jävla maktlösa. Vad ger det för signaler? Va va va??? 😡

Jag är fortfarande inte rasist men det är tråkigt att få sina fördomar bekräftade, gång på gång. De flesta fripassagerare HAR utländskt ursprung och afrikanskt är vanligast. Så var det även med tjejerna idag. Dom var nog från Somalia. Men svenska kunde dom så det berodde inte på det.

Nej rasist är jag inte men jag är störtförbannad!

14 hektiska timmar

Innan jag går på ett pass kan jag ibland känna en viss nervositet. Klarar jag detta? Dom tankarna kommer oftare om jag varit ledig några dagar eller om jag ska ha en tågtyp som jag inte haft på ett tag. Igår var det fredag och jag kände mej absolut aningen pirrig. Jag hade varit ledig i två dagar och jag skulle dessutom ha mult hem. Mult är alltid fog för nervositet. Det har jag skrivit om förut. (Mult)

Men så snart jag kliver in på basen och får på mej uniformen är det som att jag kliver in i min yrkesroll och jag bara GÖR. I den stunden, innan jag sätter igång, finns bara glädje och förväntan. Min glädje grusades dock en aning när jag såg vilket tågsätt vi skulle ha upp till Stockholm; ett väldans "trasigt" tåg med flera avstängda toaletter och en massa annat strul.

Jag hade haft exakt detta tågsätt senast jag åkte till Stockholm. Den gången hade vi FYRA avstängda toaletter samt en toa som jag fick återställa ett flertal gånger. I praktiken hade vi alltså bara 2 fungerande toaletter. Det är ju på tok för lite på ett fullsatt tåg (300 pers) och vi fick ta en del skit (haha!) från arga resenärer som febrilt letade efter en toa. Jag var upprörd själv och kunde bara hålla med. Jag blev nu aningen irriterad över att toaletterna i vagn 4 fortfarande inte var fixade. BÅDA var avstängda och detta hade anmälts redan 29 juni..... Svaret jag fick från gruppchefen var att det är svårt att hinna med på sommaren. Jaha? Det var bara att bita ihop och se glad ut och gå ut och möta resenärerna.

Väl på tåget visade det sej att det var ännu en toa som var avstängd. Plus stopp i ett handfat och stopp i båda vaskarna i 1 klass. Slutligen även ett stopp i kaffemaskinen så att vi fick hämta termosar från 1 klass. Kort sagt ett förstoppat tåg! Såhär kan det bara inte fortgå tänkte jag argt.

Jag ringde fordonsledningen, jag skrev rapport, jag gjorde t o m en synergirapport. En sådan slår lite högre än en vanlig rapport eftersom det gäller arbetsmiljö. Jag anser att det är undermålig arbetsmiljö att åka med alltför många avstängda toaletter. På min synergirapport fick jag 9 autosvar från lediga chefer som beklagade att de var på semester och skulle återkomma i augusti. NIO!!

Någon måste dock ha fått min rapport. Eller så var det min kollega Mats som visste vad att göra. Det var han som skulle ta över tågsättet från Stockholm och jag hade ringt honom och förvarnat. Mats gick resolut in till en av gruppcheferna i Stockholm. Det tog skruv! Jag fick ett jättetrevligt mail från henne där hon höll med om att detta var under all kritik och att tåget nu MÅSTE lagas när det väl kom till verkstad i Göteborg. TACK!

Väl uppe i Stockholm var vi rätt trötta efter denna tur. Jag ägnade halva rasten åt rapportskrivning. Sen skulle vi då hem. Mult.

Det hade varit stopp i tågtrafiken på fredagsmorgonen och när jag hörde det tänkte jag att "bra, då har vi redan klarat av dagens stopp." Trodde jag ja. Så var det ju inte. Nu hade man ett ALLVARLIGT signalfel mellan Gnesta och Flen. Trafikledningen berättade att vi skulle ledas om via Eskilstuna. En timmes extra körväg trodde man. Hah! igen.

Mult och omledning inklusive försening med kraschade anslutningar. Man kan inte önska så mycket mer merarbete. Men jag var jätteglad att alla toaletter funkade, att internet funkade, att kaffemaskinen funkade.

Förutom att man får tusen frågor om NÄR? hit och NÄR? dit så får man givetvis ta en del irritation. Och när man åker tåg länge blir folk hungriga och det blir extra tryck på bistron. Man får koka enorma mängder kaffe i 1 klassvagnarna och man får dela ut Raw-bites i parti och minut. Ja, man har att göra. Och vi var bara två personer i vardera tågsätt. Telefonen användes flitigt. Det är ju enda sättet vi har att utbyta information. Och för att kunna informera rätt i högtalarna måste man ju ta reda på så mycket som möjligt. Tänk om man kunde klona sej.

Jag fick EN utskällning och det var en ung kille som inte ville acceptera att han skulle vänta 20 min på en buss i Göteborg. Han krävde taxi. Men annars höll alla sej lugna och fina. Dessa tålmodiga resenärer. Ni är fantastiska! De flesta accepterar läget och försöker hålla humöret någorlunda. Det är klart att det inte är kul att komma 2 timmar och 20 minuter försenad men går ju liksom inte att påverka signalfel och sånt.

Jag fick i alla fall beröm för mina utrop. Att dom var lagom många och tydliga. Och när jag klev av i Göteborg kl 23 på kvällen var jag ändå ganska stolt. Vi hade tagit 620 personer till Göteborg och det hade gått bra. Det var jag som hade ansvaret för tåget (ihop med föraren givetvis) och det hade gått bra. Jag är inte helt dålig på detta.

Men när jag bytte om kände jag hur trött jag var. Ryggen värkte och det susade i huvudet. Jag tog en taxi hem. På SJ:s bekostnad. Jag hade helt enkelt inte ORKAT sitta på en spårvagn bland alla dessa Håkan Hellström fans som det vimlade av utanför Centralstationen. Hans konsert på Ullevi hade precis slutat och jag bara orkade inte med mer folk. Att sjunka ner i ett mörkt baksäte i en taxibil var precis vad jag behövde efter denna långa dag. FJORTON TIMMAR! Suck.

När jag låg i sängen kändes benen som två saccosäckar. Tunga, stumma och utan konturer. Jag tror jag somnade på 2 sekunder.

Vägen är inte alltid spikrak och enkel

Hur umgås vi egentligen?

Jag stör mej nåt ENORMT på Telias reklam där tre unga människor åker bil. Uppenbarligen en långresa och förmodligen semester. En kör och de andra två sitter helt absorberade av sina mobiler. Och det enda föraren tänker på är att han snart ska bli avbytt och DÅ, minsann, ska han också surfa!

HALLÅ ELLER?!?!??!?!! Vad är det som händer? Vad hände med den vanliga samtalet? Varför PRATAR dom inte med varandra? Sjunger? Berättar roliga historier? VAD FAN SOM HELST UTOM ATT SITTA OCH SURFA?!! Har det gått så långt? Är vi så jävla störda? Att vi inte ens pratar med dom vi känner?

Härom veckan när jag satt på spårvagnen kom det fram en äldre herre, ca 75. Han slog sej ner på sätet bredvid mej och inledde med att säga att eftersom jag nu inte satt med näsan i mobilen så kanske han kunde få dra en vits? Jag nickade givetvis och fick höra en lagom skojig vits. Uppmuntrad av mitt leende drog han en till. Och en till. Och en till. Småningom gled vitsandet över i ett mer normalt samtal och det visade sej att han hade massor att förtälja. Han berättade historier om spårvagnar och dylikt. Jag är jätteglad att jag fick höra alla hans vitsar och historier. Min gamla mamma, som ju dog i höstas, sa alltid att alla satt med näsan i mobilen på tåg och buss nuförtiden, och att hon gärna hade velat PRATA med nån, men att ingen verkade intresserad.

Man vet aldrig vilka spännande möten man missar genom att ägna sej åt mobilen istället för verkligheten. Och jag tycker att Telia borde SKÄMMAS som gör en reklamfilm där det anses naturligt att hellre umgås med mobilen än med sina VÄNNER. Herregud...... 😲

Jag försöker sluta använda svordomar men här finns inget bättre uttryckssätt: FY FAAAAN!!!

Vänner! Som pratar och umgås. På sitt lilla vis.
Uffe och Py ❤

Ett trasigt knä

Ett trasigt knä tar tid att läka. (Fråga Zlatan!) Nämen allvarligt skämtat, mitt knä var inte ens trasigt, men det har KÄNTS så. Diagnosen har varierat lite men är i stort sett: Stukning och överansträngning. Senast jag var hos min fysioterapeut la hon till att musklerna nog också var lite skadade. Läkningstid: ca 2 månader. Artros har uteslutits och det gäller även skadad minisk eller korsband. Bra!

Idag är det exakt 6 veckor sen den olycksaliga dagen när jag var så himla präktig och joggade på rasten i Malmö. Det har varit 6 veckor fyllda av sjukgymnastik, tejp och värktabletter. Jag har dock varit en otroligt exemplarisk elev och gjort mina övningar nästan varje dag. Det har känts bra att göra dom.

Jag har också jobbat. Det har inte alltid känts bra men det har funkat. Framför allt var det skönt att slippa tjafsa med Försäkringskassan.

Under dessa 6 veckor har jag inte kunnat gå normalt. Jag har rört mej försiktigt och långsamt men ändå blivit trött i knät frampå eftermiddan och haft ganska ont på kvällarna. Joggat har jag naturligtvis inte gjort alls. Det grämer mej nåt oerhört. I juni hade jag kommit igång riktigt bra med träningen och kunde ge mej ut på en milrunda utan att gå. Nu är ju alltihop raserat. *djup suck*

Senast jag träffade min särdeles kompetenta och trevliga fysioterapeut Emelie, fick jag en ny övning att testa: BRÖDKAVELTORTYR!!! Antagligen jättenyttigt, och jag gör det, medelst svordomar svett och tårar, med INNERLIG förhoppning att det ska ha effekt. Men fy fabian vad ont det gör! Varför jag utsätter mej för denna plåga är för att Emelie masserade utsidan av låret rätt så brutalt, och efter det kunde jag gå helt smärtfritt! Det var WOW. Första gången på 6 veckor! Brödkaveln påminner starkt om denna massage och motivationen att kunna gå utan smärtor vinner över obehaget.

Så här gör du: Lägg dej på sidan med en armbåge i golvet. Jag brukar lägga mej på mattan för att det ska bli lite skönare. Så böjer du det övre benet och sätter foten framför knäet på det undre, pillar in kaveln under låret och kör. Dvs rullar fram och tillbaka i kroppens längdriktning - armarna och foten framför knät hjälper till - tills du inte står ut längre. Jag står ut en knapp minut. Det är fruktansvärt jobbigt. Och gör fruktansvärt ont. Och då kör jag ändå med det släta kaveln, inte den taggiga......